Hostan håller i sig och det känns tröstlöst... Hade hoppats
att snart kunna återuppta löpningen igen så man kan börja sikta mot de där 9
milen i slutet av februari! Just nu känns 9 mil oändligt långt... Har inte
heller pratat med min skidkompis om hans status, hoppas han inte ligger ljusår
före mig i upplägget för då blir jag rätt ensam i spåret!
Han är förstås inte bara skidkompis, han är en riktigt bra
kompis som jag tyvärr träffar för sällan. Men så blir det väl då och då med
vänner, man får lite olika liv på olika ställen i landet (ibland världen) fast
ändå när man ses så är det så där trevligt som det bara kan vara med riktigt
goa vänner!
I helgen som var hade jag mitt sista domaruppdrag denna
säsong så nu blir det ”vintervila” och sen kör det igång igen i februari. Jag
har haft sådan fantastisk tur att få komma tillbaka till samma ställen i flera
år och då är det ännu trevligare eftersom man får en bra relation med de andra
funktionärerna hos arrangören. Redan nu har nästan alla från i år bokat upp mig
på sina tävlingar även nästa år så nu är kalendariet i princip fullt :D
Till helgen som kommer ska Caroline och Kavat till ÖFK på Pay’n
Jump och det ska bli skitkul. Det känns som om det var ett tag sedan vi var
iväg med ekipaget utanför stan och nu är hon verkligen peppad. Vet inte riktigt
vad som hänt egentligen sista tiden, men hon har liksom tuffat till sig och
hittat lite mer rätt än tidigare. Förut så var hon så försiktig och kunde tycka
att det var lite läskigt när Kavat ville galoppera i hoppningen fast utan
hinder kunde hon galoppera hur mycket som helst... Tror att det var känslan av
att hon inte hade riktigt koll på honom. Med risk för att upprepa mig så märkte
ju jag när jag tömkörde honom för 1,5 månad sedan hur han stretade och drog när
hon tar i bettet på honom och jag kan förstå känslan när man galopperar mot ett
hinder och han gör så. Sedan köpte vi ett hackamore och det är som ett helt
annat ekipage, så jag antar att det är den där känslan som skapar säkerheten
hos henne. Trots att man kan tycka att ett hackamore skapar tvärtom så har det
inte blivit så i hans fall. Nu är jag ju inte förespråkare av att en 8-åring
ska hoppa på hackamore, men när den 23 åriga ponnyn mår bäst av det så vinner
alla på det iallafall!
Det har blivit en annan förändring också hos Caroline sista
månaderna... Hon tar verkligen mer ansvar och nu är hon en hjälp i stallet. Ska
väl erkänna att jag säkert ”curlat” henne en hel del, men det är rätt lätt att man
hamnar där när man själv vet vad och hur. Självklart har jag inte gjort allt,
men mycket...
Fast NU är det helt annat. Som när vi kom hem igår kväll
från hoppning i ridhuset och trots att det var sent så bar hon in från
transporten, hjälpte till att hämta hö och korn på logen och fodrade alla
hästar samt katten vilket säkert besparade mig 20-30 minuter samtidigt som jag
hade betydligt trevligare i hennes sällskap.
Och det är inte bara det att hon gör det, hon gör det med ett bra humör
också.... Har vi äntligen lämnat den där ”mini-tonåren” bakom oss? I hope
so.....
Nu håller inte hon på bara med sin ponny, men hon rider typ
4-5 ggr/vecka. De dagar hon inte orkar så kommer det ett sånt här... ”Jag orkar
inte, MEN jag måste....” och där har jag varit noga genom dessa år att alltid
bemöta henne med ”Nej, du måste aldrig rida. Du ska göra det för att du vill”!
Det har känts viktigt för mig att alltid betona till henne
att hon ska inte rida och hålla på med hästar av någon annan anledning än att
hon själv vill. Det tar upp så oerhört mycket tid, pengar och känslor att det
är viktigt att man verkligen vill det själv! Försöker också att följa henne i
det hon vill och hon bestämmer alltid själv om hon ska vara med på någon
P&J eller klubbhoppning etc.
Förra helgen så tränade hon för Lovisa på lördagens
förmiddag och det skulle vara träning även denna helg, men då valde hon ändå
att åka till ÖFK. Vilket faktiskt förvånade mig lite eftersom hon fullkomligt
älskar träningarna för Lovisa, men hon kände att hon ville ha både och å då
tyckte hon att det var en bra idé att träna ena helgen och hoppa nästa! Sen är
det så klart inte så att hon bestämmer helt och hållet, fast jag tycker det är
viktigt att hon är delaktig och är med och säger vad hon önskar!
Utöver ridningen så är hon med i fotbollslag och det vet jag
att hon tycker är jätteroligt! Både med lagkompisar och själva fotbollen, men
jag tror att skulle hon tvingas välja så skulle hon nog inte prioritera denna
aktivitet då både ridningen och teatern drar mer!
Teaterintresset var något som väcktes när vi förra våren
(2015) var och såg Annie på Kungsteatern här i stan. Caroline var helt
fascinerad och när vi kom hem den kvällen så skrev jag in henne i kö till
teater på Kulturskolan. 8 månader senare fick vi brev att hon fått plats i
Teaterlek på fredag och dessa teaterlektioner är super viktiga för henne!
Efter den där uppsättningen av Annie har vi även varit på
Rasmus på luffen i somras. Karlskoga har fantastiskt många bra amatörskådisar!
Kan verkligen rekommendera folk att gå på de uppsättningar som kommer! Tror att
Fanny och Alexander kör igång här om en månad. Det är verkligen värt att åka
hit om man inte bor i stan för att få uppleva vår teater.
Hur som helst, efter den där kvällen på Rasmus på luffen så
väcktes Carolines intresse för att få vara med i en uppsättningen. Då och då
kommer det ”Jag vill verkligen ha en roll någon gång...”. Så i fredags när en
kollega och jag planerade vår skogsgrupp så kom vi på den briljanta idén att vi
behövde ett Troll som kom och hälsade på vid vår avslutning i tisdags och vips
så fick Caroline en efterlängtad huvudroll. Och som hon gjorde väldigt bra
dessutom! Hela dagen igår pratade hon inte om något annat J
Idag har hon varit på fritids och nu på kvällen så var det
Halloweendisco och självklart ville hon ha sin ”nya trolldräkt” som jag klippte
till av en jutesäck i tisdagsmorse och mormor gjorde en svans av rep i
måndagseftermiddag. Hon hade ändå köpt en ny maskeradklänning förra helgen, men
nej det var trolldräkten hon skulle ha! På huvudet gjorde jag en uppsättning
som jag såg på något klipp för ett tag sedan, en spindel som man gjorde genom
att sätta upp håret i en ”donut” och sedan sätta dit 8 piprensare som ben samt
nåla fast ögon så allt blev som en spindel på huvudet. Till det så målade vi
henne vit i ansiktet och ritade spindelväv vid ena ögat. Väldigt enkel
utklädning som hon var supernöjd med och tydligen blev den så uppskattad även av andra på discot att hon
vann pris för bästa utklädnad :D
Tänk att det ibland inte behövs dyra kläder för att barnen
ska vara nöjda och inte heller så mycket extra för att det ska slå väl ut även
hos andra :D
Imorgon ska det vara maskerad igen på fritids, men då får
spindeln stanna hemma ;)
Caroline har som man kan förstå ett rätt ”normalt” liv för
en 8-åring, vad som nu kallas med normalt. Det som skiljer henne från många
andra är att hon har en bror med högfungerande autism. Hon får ofta stå
tillbaka för honom och hans idéer, han styr ofta lekar och hon finner sig i det
mesta och hon vet att det inte fungerar likadant för dom. Hon tycker ibland att
vi är orättvisa, vilket vi säkert är i hennes ögon! Men skillnaden är att hon
om några år kommer fortsätta ha ett ”normalt liv” med kompisar, fester, resor,
utbildning, jobb och kanske en egen familj. Medan hennes brors framtid vet vi
inte riktigt hur den kommer att bli... Den kan bli så att han får exakt samma
som henne även om det antagligen tar flera år extra eller så blir han mer ensam
och inte med i samma sociala sammanhang. Jag tror att Caroline om några år
kommer förstå varför vi är olika mot dem även om det är svårt att förstå alltid
nu. Men vi försöker faktiskt tala om för henne när det är sådana tillfällen att
Christoffer får göra något annorlunda att det är så pga hans diagnos och
förklara varför. Christoffer vet också att det är olika för dem båda, men han
har kanske svårt att se fördelarna han får så som hon ser.
Men visst får hon stå tillbaka en del! Jag hoppas ändå att
hon i framtiden ska förstå varför och vara förstående mot oss. Vi försöker att
dela på dom då och då och hitta på saker med var och en av dom. Ibland åker vi
på någon resa över t.ex. en helg och ibland kan det bara vara att åka och fika
ensamma... Caroline och jag ska på just en sådan resa om några veckor när vi
över dagen åker till Sweden International Horse Show inklusive tågresa T&R.
Små guldkorn i vardagen J
Hon är iallafall en fantastisk del i Christoffers utveckling
och han lär sig otroligt mycket genom henne när de leker, har turtagning etc.
Hon är ju inte riktigt lika förstående alltid mot honom som vi vuxna är så där
får han verkligen känna på att vänta och kompromissa, något som vi andra kanske
undviker pga konflikt ;). Men är man syskon, oavsett diagnos eller inte, så är
ju inte konflikter något man direkt undviker.....
Nu ska jag kurera mig med lite hostmedicin och sedan dunka
huvudet i kudden... Det behövs för att orka resterande två dagar denna veck!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar