Herregud vad kul! Och vad är kärlek när man har NPF?

Idag blir det nog ett kort inlägg, men jag måste får säga det här!!! F-n vad kul det är att träna!!! Oavsett vad man tränar, om det är avsuttet eller till häst, så är det förbaskat kul! Med det inte sagt att det alltid går bra, men när det någon gång går mindre bra så beror det ofta på att man är i någon form av utvecklingsläge där man ännu inte har befäst olika saker, men att man får till det då och då. Sedan kommer läget när man har fått något sånär ordning på sakerna och sen går man igenom samma process igen!

Nu kan man förstås undra hur sjutton jag kom på det här nu? Jo, ikväll har jag varit hemma hos Pia Eriksson och hopptränat. Det är helt klart värt drygt en timmes resa enkel väg  för att utveckla, lära och befästa olika saker hos mig och R8:n. Vi har ju nyligen börjat nosa på att få upp tempo och längden på galoppsprången så vi någon gång kan lämna D-ponny (eller kanske B-ponny) galoppsprången. Sist jag var iväg och tävlade i Filipstad så fick jag till några bra språng och nu ikväll så kändes det att något hänt! Alltså när man känner att det finns lite register, att jag kan länga, korta och hoppa av lite större om det behövs. Nu är det inte bara en kort galopp och ofta en nära avsprångspunkt utan det finns något mer.... Och DÅ känner man att en del av det man sitter och tragglar med hemmavid vecka ut och vecka in, i regn, vind och storm ändå blir rätt på något vis och det är väl för jäkla tur eftersom den här sporten tar så himla mycket tid. Vore trist om man aldrig får tillbaka något av all tid man lägger ner :o

Och jag säger som vanligt, ödmjuk som jag är, att självklart vill jag inte med detta säga att det var en perfekt träning. Fast som en annan klok person sa en gång: ”om det inte går bra på träningen så gör inte det något, vi är ju där för att lära oss”

Nu har jag dressyrträning igen på tisdag att se fram emot. Vi får väl se om tränaren där ser något framsteg från senaste gången eller om vi står kvar och stampar på samma ställe som sist.... Men då tragglar han nog vidare med mig, det är tur att han vet att jag är gammal och att det tar tid att lära sådana att sitta ;)

Egentligen har jag tisdagar som ”hoppdag” så vi får väl se vilken dag det kan tänkas bli nästa vecka istället. Kanske någon som vill hänga med och ställa upp lite hinder? Hör av er isåfall så kan vi kanske boka ridhuset om det är ledigt!

Förresten, jag måste bara berätta en sak om Christoffer som är helt fantasiskt och alldeles underbart! För de flesta föräldrar är det rätt vanligt att man får lite ömhetstecken från sina barn då och då, både fysiskt och verbalt. Caroline är sådan! Gillar att kramas och säga att hon älskar/tycker om personer och saker. Christoffer däremot... Jo, han gillar att kramas med en del! Familjen, lärare och andra personer som betyder något kramar han gärna däremot att säga något fint och kärleksfullt är inte hans grej! Tills alldeles nyligen.... En kväll för ett par veckor sedan när jag som vanligt sa ”Godnatt, jag älskar dig!” så kom det ett litet ”Detsamma!” tillbaka. Sedan har det där utvecklats till att han säger ”jag älskar dig”, ”I love you” o.s.v.

Inte nog med det, han har börjat pussas på kinden också J. Första gångerna så var han nästan lite rädd för vår reaktion, men när han märkte att vi uppskattade hans gest så har det blivit mer naturligt även för honom. Och som grädde på moset gör han detsamma på lillasyster. Få syskon törstar så mycket efter kärlek som syskon till NPF-barn gör. Det är nog bara ett halvår sedan han började krama henne och nu är det ett rätt vanligt inslag, men pussen på kinden och säga gulliga saker har kommit nu sista dagarna. Han märker förstås på henne med att hon blir glad och han är väldigt nöjd med att hon blir så glad över något som han gör!

Ja, som sagt... Det är nog svårt för andra att förstå det stora känslan i att man efter 11,5 år får börja höra gulliga saker av ens barn, men det viktigaste är att jag förstår känslan! Det vet de flesta som är lite insatta i NPF att de känner inte som vi gör inom sig, men vi försöker förklara känslan så den ska vara begriplig för honom, så att han kan lära sig att känna olika saker. Han har frågat i vad det innebär att älska någon! Hur förklara man det? Något som är självklart för de flesta av oss är inte självklart för honom! Vad jag svarade? Jo, jag sa att ”när det finns en människa (eller för den delen djur) som man inte vill leva utan då kan man säga att man älskar den”!

Det finns säkert massor med olika svar och förklaringar, men det här var min... Och på något vis kanske vi har lyckats?

Nu ska jag dunka huvudet i kudden, imorgon börjar jag tidigt......