Idag har vi varit stolta föräldrar till två fantastiska barn,
igen!
En Caroline som valde att åka in till ÖFK och vara med på en
Pay’n Jump. Hon fick själv bestämma vilka höjder hon skulle hoppa, 40 och 50
cm. Vilket hon hoppat förut, men det har varit lite annorlunda inför denna dag
jämfört med de hoppningar hon varit iväg på tidigare. Nu var hon riktigt nervös
och pirrig. Det började redan tidigare i veckan och har sedan dess bara
eskalerat. Det har planerats och bubblats om denna hoppning, till och från ”kan
hon inte hoppa 50” ända tills jag får visa på en mätpinne hur högt det är och
då vet hon inte varför hon jagat upp sig... Så där har det hållt på och så sent
som igår kväll så sa hon det igen.
Förra helgen när jag var överdomare på ÖFK så kom familjen
förbi och hälsade på, vet inte om det faktum att hon såg ”riktiga tävlingar” i samma
ridhus påverkat hennes nerver?
Hur som helst så fick vi denna gång med oss både pappa Ola
och Christoffer (som knappt varit från gården på hela höstlovet). Vi lastade in
lilla Kavat vid 8-tiden och rullade mot ”Öret”. Väl på plats så gick vi bana
och betalade för oss. När Ola kom med Kavats pass så var det väldigt viktigt
för Caroline att själv få visa hans papper i ”sekretarietet” (ett bord i
kafeterian). Men är det en själv som är på tävling så är det och då är det lika
bra att göra det ordentligt ;)
Hon red fram och hoppade på framhoppningen sedan begav vi
oss på ridstigen mellan framhoppningen och tävlingsbanan... Jag tror inte att
man kan förstå exakt HUR spännande det kan vara när det står en skylt ”Ridväg mot
tävlingsbanan” (eller något sådan står det J)
och man får gå däråt med sin lilla kära
ponny.
I första klassen, 40 cm, så blev det nog lite läskigt med
den stora läktaren och en massa människor som tittade så hon glömde bort vilken
väg hon skulle ta mot ettan. Vägen blev därför allt annat än rak och med ett
skutt rätt upp och rätt ner mitt på hindret
som resulterade i fyra fel. Sen flöt det på rätt bra på hinder 2, 3 och
4, men sedan kom femman... Den där vita oxern i vitt och guld :o
Nej, det hade hon nog bestämt redan innan att det var banans
läskigaste vilket gav dom två stopp som följd på bristande drivning. Det är
ändå bra att han inte bara går som ett tåg på räls utan faktiskt kräver att hon
vill och gör lite rätt för att han ska hoppa. Men sedan tog de sig över både
femman, sexan och sjuan utan problem.
Väl utanför så kom den där tvekan krypande om hon verkligen vågade
hoppa 50 cm... Men när hon fick tänka efter lite så kom hon på att hon faktiskt
klarar det! Jag sa till henne att DET ÄR EN TRÄNING! Att allt hon gör med sin
ponny är en träning tills dess att hon gjort det så mycket att det är en vana.
Först då kan hon ställa krav på sig själv! För det är ju precis vad det är, en
Pay’n Jump! Det är en träningsform för tävling och viss ska det pirra och
kännas i magen att man gör något utöver det vanliga, men man måste ändå ha
rimliga krav på sig själv och sin häst/ponny! Och när man är 8 år så ska man aldrig
någonsin ha krav på prestation, däremot så ska man ha krav på gott uppförande
mot sin ponny och mot andra människor på plats i övrigt så är det bäst om det
mest är roligt!
Så gick hon in på banan till 50 cm med rätt gott mod. Hon
bad mig stå inne på banan denna gång och det är väl rimligt att önska att man
får lite moraliskt stöd när man är nervös. Och i denna klass hade hon betydligt
bättre fart och skuttade så fint över hinder 1,2, 3 och 4. Sen kom den där
vit/guldiga femman... Jäkla oxer att vara läskig, men hon satsade på för att
sedan ett par galoppsprång före hindret vika av åt höger och komma fram till
mig. Med trumpen min viskade hon ”Jag vill inte...” och såg så där nära till
gråten ut som man bara kan göra när man är lite rädd och tycker det känns lite
läskigt.
Sån vill jag också se ut ibland när jag tränar, men jag tror
inte Pia skulle uppskatta det så jag låter bli... Hitills iallafall, det kanske
kommer när jag blir tillräckligt skrämd?!
Hur som helst så sa jag tillbaka ”Du behöver inte, men är du
säker på att du inte vill prova igen?” på det svarade hon inte utan red förbi
mig och fattade galopp, styrde mot femman och hoppade så galant över hindret så
det hade nog inte varit något problem första gången heller egentligen, men det
kändes inte rätt just då. Sedan hoppade hon hinder 6 och 7 lika smidigt och gick i mål med fyra fel för
en tvekan/fundering/rädsla på hinder nummer 5.
(När Ola är med så tas den stora kameran med och mina bilder på bloggen blir från hans kamera... ha, ha, ha.. Snyggt va?)
Jag ska säga att hon var sååååå lycklig! Och så nöjd med sig
själv att hon provade igen! Hon klappade Kavat (världens bästa) och sa att han
var så duktig och gjorde allt rätt!
Vi har ju varit iväg en del på olika P&J,
klubbhoppningar m.m., men jag tror aldrig jag har sett henne så nöjd och glad
över en prestation. Trots att hon fått många felfria rundor tidigare med
rosetter som följd. Tycker någonstans att det bevisar att rosetten betyder
långt ifrån allt när det kommer till ens egna prestation. Visst är det roligt
att rida felfritt och få pris, men vi är också priviligierade att hålla på med
en sport där vi hela tiden utvecklas, aldrig blir fullärd och kan få vara nöjd
med sin insats på just den nivå man är! Man kan helt enkelt vara SITT EGET
BÄSTA JAG när man är riktigt nöjd med sig själv och sin insats!
Idag var det så att man fick köpa rosett om man var felfri
vilket är helt fair och Caroline frågade aldrig ens efter någon rosett. När
Kavat var avsadlad och fått ett varmt, skönt täcke på sig, inlastad och stog
och mumsade hö då sa Caroline till mig ”Nu går vi och firar...”
Christoffer då, vad är vi stolta över för honom kanske ni
undrar? Ja, det är väldigt enkelt! Han följde med sin syster på tävling i
Örebro! Det räcker... Den insatsen är minst lika stor som hennes idag och vi är
precis lika stolta över båda våra fantastiska barn!
När vi sedan kom hem så blev jag så där energisk som man
läser att andra är och man undrar hur f-n dom hinner! Men idag tycker jag att
jag varit sådan, fast herregud vad jobbigt det var! Jag kunde liksom inte göra
en sak i taget utan drog igång lite överallt samtidigt och sen skulle allt
slutföras :S
Men det började med att jag mockade ut transport och fixade
stallet. Sen kom jag på att vi måste slå ner stolpar i hagen som hästarna ska
gå i under vintern. Eftersom pappa hjälpt oss att byta en massa brädor på logen
så fick vi lov att plocka bort stolparna där och nu när de lovat snö, drivis
och minusgrader så kändes det viktigt att få ner dom innan vintern anländer på
allvar. Ola jagades ut med slägga och spett... Vi kliade oss i huvudet hur
sjutton vi hade fått ner stolpen förra gången eftersom det är lite bergigt
under så spettet gick bara ner typ 2-3 dm och sen slog det i sten. Till slut
lyckades iv iallafall och vi bytte även ut tre andra stolpar som gett vika
(efter 12 år – dåligt ;)). När Ola gjort sin insats så drog jag tråd, bytte
isolatorer och tre handtag som gått sönder. Samtidigt så hade jag ett litet
projekt i transporten eftersom jag märkte att det blev väldigt lite spån kvar
efter mockningen och nu i broddtider så vill man ju ha ordentligt med underlag
där så det blev in med en spånsäck, vattna pelletsen och låta den svälla medan
jag drog tråden. När jag sedan skulle kratta ut spånet så såg jag att
transporten var väldigt smutsig på sadelkammarens utsida (in mot transportdelen)
och ovansida där hönätet hänger så det blev till att värma vatten och förbereda
mini-skurning.
Medan vattnet värmdes så begav jag mig till kaninerna för
daglig vård och på väg dit passerade jag sommardäcken till RAV4:an som jag i
hast slängde ut ur bilen imorse när hela familjen skulle tryckas in... Hmmm...
jo då, på väg tillbaka från kaninerna så bar jag in både dom däcken och
transportens sommardäck i ladugården (vår stora förvaringsplats och
snickarbod). Sen blev det skurning av transport och inte för att den blev
tipp-topp, men visst blir det skillnad när man bara drar av lite med svamp och
såpvatten.
Under mitt fix därute så kom blåsten allt närmre och blev
kraftigare och kraftigare, men hästarna som mumsar på storbal i hagen bryr sig
inte nämnvärt om väder och vind (stor fördel att ha fri tillgång) så jag gick
in och slog på Global Champion Tour på iPad:en. Framåt halv fem så gick
Caroline och jag ut för att ta in hästarna (återigen hennes inställning till att
hjälpa till, jag bara frågade och hon svarade javisst som den självklaraste
saken i världen att hjälpa till med insläpp). När de väl var inne så har jag
kollat färdigt på fantastiska Rolf-Göran och nu har jag avslutat eftermiddagens
stillasittande med en blogg och planera lite inköp till stallet.... Ny
golvbrunn och varmvattenberedare står på önskelistan (bland alla andra saker
:D), men jag betalar det själv förstås så det är fritt fram att skapa sin egen
önskelista då ;)
Apropå önskelista, jag hoppas ni inser att nu när Halloween
äntligen är förbi såkan vi snart förbereda julen på allvar! Det är faktiskt
bara TRE VECKOR kvar till första advent......
Nu ska jag snart ta på mig blystövlarna och gå ut och fodra 6 hungriga hästar! Jag hoppas jag inte blåser bort....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar