Sveriges bästa??? Jisses.... Men heja Ukraina!

Med risk för att stick ut näsan långt nu så måste jag säga att jag är bedrövad om startfältet i Prins Carl Philips cup är det bästa Sverige har att erbjuda på ponnysidan.... Herregud vad bedrövligt!

Nu var ju de flesta i publiken barnfamiljer, men jag har svårt att se att någon som förstår lite om hoppning, harmoni m.m opponerar sig i det jag säger! Om man inte är släkt eller har annan relation till deltagarna förstås...

Så klart är det en stor sak att gå in på Friends och rida för alla på läktarna, men det var inte så mycket nervositet jag reagerade på iallafall! Det var mer alldeles för långa ryttare eller oridbara ponnyer och det är inte en slump att resultatlistan blev som den blev!

Vann gjorde Matilda Bohlin - lagom stor i bra balans lotsar hon ponnyn Dilba genom första fasen för att sedan öka tempot och rida smarta vägar till snabbaste tiden i andra fasen.
Tvåa kom välkända och mycket rutinerade (för sin ålder) Kajsa Björe. Ponny hon red hade nog inte kommit så högt upp i resultatlistan med en annan än Kajsa i sadeln.
Trea kom Philip Svitzer med familjens rutinerade ponny Snow Flake (snart 20 år gammal). Nyligen blev ekipaget svenska mästare i Helsingborg! Fantastiskt fin runda, men inte snabbast idag!
Fyra kom Michelle Cranning Hillgren efter en riktigt snygg första fas och på väg med en riktigt bra andra fas med bra tid när sista bommen föll!

Jag är inte alls någon superbra ryttare själv och jag har massor att jobba med, men jag kan ändå se en del och när det handlar om den klass det gjorde så borde väl ändå vara en bra nivå på ritterna och ekipagen! Dessutom så pratar jag som överdomare alltid med föräldrar eller tränare när ett barn börjar bli för stor för sin ponny!
Jag hoppas att flera av ryttarna (inte alla, några har ett par år kvar i ponnysadeln) till nästa säsong hittar fina, ridbara HÄSTAR att fortsätta sina framgångar med.
För nu har de växt sig till långa ryttare som istället kan satsa på att bli Sveriges bästa junior 🙄

Om vi bortser från den här åsikten från mig så har vi haft en fantastisk dag med tågresa, mässa, show mysiga stunder och vi är helt överens om att ukrainska kosackerna var sjukt bra och totalt galna :D

Herregud vad kul! Och vad är kärlek när man har NPF?

Idag blir det nog ett kort inlägg, men jag måste får säga det här!!! F-n vad kul det är att träna!!! Oavsett vad man tränar, om det är avsuttet eller till häst, så är det förbaskat kul! Med det inte sagt att det alltid går bra, men när det någon gång går mindre bra så beror det ofta på att man är i någon form av utvecklingsläge där man ännu inte har befäst olika saker, men att man får till det då och då. Sedan kommer läget när man har fått något sånär ordning på sakerna och sen går man igenom samma process igen!

Nu kan man förstås undra hur sjutton jag kom på det här nu? Jo, ikväll har jag varit hemma hos Pia Eriksson och hopptränat. Det är helt klart värt drygt en timmes resa enkel väg  för att utveckla, lära och befästa olika saker hos mig och R8:n. Vi har ju nyligen börjat nosa på att få upp tempo och längden på galoppsprången så vi någon gång kan lämna D-ponny (eller kanske B-ponny) galoppsprången. Sist jag var iväg och tävlade i Filipstad så fick jag till några bra språng och nu ikväll så kändes det att något hänt! Alltså när man känner att det finns lite register, att jag kan länga, korta och hoppa av lite större om det behövs. Nu är det inte bara en kort galopp och ofta en nära avsprångspunkt utan det finns något mer.... Och DÅ känner man att en del av det man sitter och tragglar med hemmavid vecka ut och vecka in, i regn, vind och storm ändå blir rätt på något vis och det är väl för jäkla tur eftersom den här sporten tar så himla mycket tid. Vore trist om man aldrig får tillbaka något av all tid man lägger ner :o

Och jag säger som vanligt, ödmjuk som jag är, att självklart vill jag inte med detta säga att det var en perfekt träning. Fast som en annan klok person sa en gång: ”om det inte går bra på träningen så gör inte det något, vi är ju där för att lära oss”

Nu har jag dressyrträning igen på tisdag att se fram emot. Vi får väl se om tränaren där ser något framsteg från senaste gången eller om vi står kvar och stampar på samma ställe som sist.... Men då tragglar han nog vidare med mig, det är tur att han vet att jag är gammal och att det tar tid att lära sådana att sitta ;)

Egentligen har jag tisdagar som ”hoppdag” så vi får väl se vilken dag det kan tänkas bli nästa vecka istället. Kanske någon som vill hänga med och ställa upp lite hinder? Hör av er isåfall så kan vi kanske boka ridhuset om det är ledigt!

Förresten, jag måste bara berätta en sak om Christoffer som är helt fantasiskt och alldeles underbart! För de flesta föräldrar är det rätt vanligt att man får lite ömhetstecken från sina barn då och då, både fysiskt och verbalt. Caroline är sådan! Gillar att kramas och säga att hon älskar/tycker om personer och saker. Christoffer däremot... Jo, han gillar att kramas med en del! Familjen, lärare och andra personer som betyder något kramar han gärna däremot att säga något fint och kärleksfullt är inte hans grej! Tills alldeles nyligen.... En kväll för ett par veckor sedan när jag som vanligt sa ”Godnatt, jag älskar dig!” så kom det ett litet ”Detsamma!” tillbaka. Sedan har det där utvecklats till att han säger ”jag älskar dig”, ”I love you” o.s.v.

Inte nog med det, han har börjat pussas på kinden också J. Första gångerna så var han nästan lite rädd för vår reaktion, men när han märkte att vi uppskattade hans gest så har det blivit mer naturligt även för honom. Och som grädde på moset gör han detsamma på lillasyster. Få syskon törstar så mycket efter kärlek som syskon till NPF-barn gör. Det är nog bara ett halvår sedan han började krama henne och nu är det ett rätt vanligt inslag, men pussen på kinden och säga gulliga saker har kommit nu sista dagarna. Han märker förstås på henne med att hon blir glad och han är väldigt nöjd med att hon blir så glad över något som han gör!

Ja, som sagt... Det är nog svårt för andra att förstå det stora känslan i att man efter 11,5 år får börja höra gulliga saker av ens barn, men det viktigaste är att jag förstår känslan! Det vet de flesta som är lite insatta i NPF att de känner inte som vi gör inom sig, men vi försöker förklara känslan så den ska vara begriplig för honom, så att han kan lära sig att känna olika saker. Han har frågat i vad det innebär att älska någon! Hur förklara man det? Något som är självklart för de flesta av oss är inte självklart för honom! Vad jag svarade? Jo, jag sa att ”när det finns en människa (eller för den delen djur) som man inte vill leva utan då kan man säga att man älskar den”!

Det finns säkert massor med olika svar och förklaringar, men det här var min... Och på något vis kanske vi har lyckats?

Nu ska jag dunka huvudet i kudden, imorgon börjar jag tidigt......

Å så var det över lika fort som det kom....

Tänk att två dagar kan försvinna så fort! Eller det vet vi ju att det alltid gör.... Just nu känns det till och med som om veckorna bara försvinner!

Åter till Markebäck... 8 härliga ungar med 9 ponnyer och mammor, kan det bli annat än roligt och fullt ös? Vi kom dit i omgångar på lördagens morgon och vid 10-tiden var alla på plats. Samtidigt drog första lektionen igång, som sagt fullt ös direkt! Vi hade gjort upp hyfsat vart alla hästar skulle stå och vilka som skulle dela rum med varandra så den biten inte behövdes gå igenom på plats... Det var nog tur för det är nästan nog att få in både barn, ponny och packning! Då har jag bara ett barn med mig....

Dessutom kom det barnet på att hon glömt Ninis hemma!!! Katastrofläge kan man lugnt påstå! Vem Ninis är? Jo, det är en kanin från Bukowskis som jag fick på Transcom när Christoffer föddes. När Caroline anlände så fick jag en björn från samma tillverkare, men kaninen som Christoffer hade fått var den som Caroline adopterade och så har det sedan blivit. Ninis har varit med överallt och jag tror faktiskt inte att hon sovit en natt utan honom! Det skulle vara om hon somnade i soffan eller något, men då lägger vi honom hos henne när vi burit in henne i sängen eftersom vi vet att det är det hon frågar efter först när hon vaknar annars.

Då kan man undra hur vi löste det denna gång? Så klart så ringde hon pappa Ola och sedan fick vi boka in möte i Svartå senare på eftermiddagen så Ninis kunde överlämnas! Om vi är galna? Ja, lite! Men vet man hur viktig en Ninis kan vara så gör man vad man kan för att det ska bli bra!

Anna Björkman var först ut som tränare och hade tre lektioner mellan 10.00-ca 12.30 sen blev det en paus innan Lovisa Larsson drog igång med sina lektioner för de lite yngre. Det är så kul att se barnen lyssna och ta in samtidigt som det bubblar i dom när det är deras tur att vara i fokus.

Lektionerna pågick fram till ca 16.30 och i omgångar under dagen, lite beroende på när man red sin lektion så pågick det olika uteritter där vi mammor fick knata med!

Ola och Christoffer skulle på bio strax efter 16.00, men det blev sent omsider inställt (när de var på plats) för biografen kunde inte få igång filmen... lite snudd på parodi! Här får man väl ändå tacka sin lyckliga stjärna att Christoffer kommit en bit i sin utveckling så han kan ta en sådan sak. Inte utan vidare förstås, men för några år sedan så hade det varit total katastrof om något sådan hade hänt! De bokade snabbt in sig på bio i Örebro dagen efter istället och åkte sedan till Coop och köpte en DVD till kvällsbio i soffan!

Därför blev deras resa till Svartå tidigarelagd och så även min förstås. Med Ninis i framsätet styrde jag sedan RAV4:an tillbaka till Markebäck där ett stycke ponny väntade på mig för lite hoppning. En av tjejernas ponnyer hade varit lite busig med sin ryttarinna tidigare i veckan under hopplektion och därför fick den hoppa lite på kvällen med en något tyngre Helena i sadeln. Det gick bra, vi överlevde bägge två! Jag tror att ponnyn tyckte att jag var lite besvärlig som begärde engagemang och reaktion under ridpasset, det blir ju lite skillnad när en annan skänklar till mot när barnen ska göra det!

Medan jag roade mig ;) så åkte några in till Askersunds pizzeria tillika spelbutik som ligger i anslutning till mataffären, precis som det ska vara på mindre orter! Multitasking är ett måste för överlevnad!

Med pizza i magen kom barnen på att de skulle ner i ridhuset och träna på något. Vi vuxna fick absolut inte titta, vilket är svårt med tanke på alla stora fönster som vetter ner mot ridhuset från boendedelen ovanpå stallet! Men vi gjorde vårt bästa för att undvika att glutta fast vi var nog väldigt nyfikna!

På kvällen fick vi mammor sitta och ”tjata” lite, dock skulle den varan kunnat få varit betydligt mer av. Nästan outömmligt med ämnen att diskutera och prata om! Helt underbart! Med det inte sagt att vi alltid tycker lika, för det tror jag inte man gör jämt, men det spelar ingen roll för det känns helt okej att vi tycker och gör just olika. I vårt fall sju mammor har antagligen lika många sätt att uppfostra, lösa konflikter, ta hand om hästar, lära ut till våra barn o.s.v. Jag tror och hoppas de andra känner likadant!

Morgonen efter hade i förväg gjorts upp om gemensam fodring då i princip alla barn ville fodra sin egen häst. Jag sa till Caroline att det kan hon få fortsätta göra på helgerna hemma så kan jag få sovmorgon ;)

Skämt åsido, jag vaknade strax efter kl.6. Försökte att tyst smyga upp och sätta mig i allrummet. Men ni vet hur det kan vara när man ska smyga! Allt liksom låter 100 gånger mer än vad man minns att det gjorde dagen innan. Först handtaget till vårt rum, sedan dörren som inte ville stänga sig utan tog i karmen när jag försökte trycka igen den. Gick sedan till toan och där gnisslade handtaget som aldrig förr, det hade jag inte alls noterat dagen innan. Man kan ju inte gärna låta bli att stänga dörren, trycka ner det gnisslande handtaget en gång till och sedan lås (många olika ljud i ottan). Men sedan fixade jag till mer behagliga ljud genom kaffebryggarens puttrande och när jag satt där och uppdaterade mig på FB så började allt några komma tassande. Strax före sju väckte vi de sista och sedan gick vi i klan ner till våra fyrbenta vänner i stallet. När fodret var inlagt så överraskade Caroline mig genom att ta ut vattenhinken, skura ur den och fylla på med rent vatten till Kavat utan att jag ens sagt något... Bra initiativ av en 8-åring!

Sen hade vi värsta hotellfrukosten. Bordet översvämmade av olika bröd, pålägg, smör, yoghurt, filer, ägg och gud vet allt! Det var nog bara bacon och äggröra som saknades för en femstjärning hotellfrukost ;)

Mätta och belåtna kom barnen på att de skulle rida ut (igen) samtidigt som Mathilda red sin dressyrlektion för Anna B.

Två mammor traskade med gänget på uteritten och när de kom tillbaka lagom när Mathildas lektion var klar gick de in med ponnyerna i ridhuset. Återigen drog de igång den träning som de gjort utan ponnyer kvällen innan och vi visste ju nu att de tränade på en kadrilj. Vi pratade lite om att det skulle vara kul att visa barnen hur en kadrilj går till etc. Men döm om iallafall min förvåning när de sedan visade upp en kadrilj som var jättebra! Tänk vad spännande det är när man låter barnen gå lösa själva och fixa! Vi vuxna behövs inte så mycket som vi tror alla gånger J

Efter kadriljen fick ponnyerna en kiss-, drick- och snabbmatspaus sen drog det igång med hopplektioner för Marion Johansson.

Spännande för oss mammor att sitta vid sidan om och det är rätt många gånger som man biter sig i tungan för att inte säga något när de rider förbi. Någon gång ibland misslyckades jag, men tror att jag ändå klarade mig lite bra... eller inte, jag vet inte ;)

När alla lektioner var klara framåt 14-tiden så städade vi och mockade ur stall m.m. och sen styrde vi bilarna hemåt igen. Helgen som vi längtat så mycket efter var över, så sorgligt! Barnen frågade när vi kan åka igen.... På fredag var ett förslag, men allra senast i december.... Ja, man får väl tolka det som att barnen var nöjda och då är vi mammor förstås också nöjda över att vi kunnat ordna så bra dagar till våra hästgalna barn!

Nu drar vi......

Då är helgen med stort H äntligen här! Imorgon åker vi med barnligan och deras ponnyer till Markebäck i Askersund för att umgås, träna och ha en härlig helg tillsammans!

Som dom har längtat i flera månader! Imorgon vankas det dressyrlektioner med både Anna Björkman och Lovisa Larsson för att sedan på söndagen välkomna Marion Johansson för hopplektioner med tjejerna. Ska bli superkul att ”bara” vara morsa.

Sist vi var iväg så hade ju jag med mig Råttan och då blir det lite klurigt att få ihop det för att kunna träna mig själv och min egen häst samtidigt som Caroline förstås vill hänga på och göra det som de andra barnen kunde göra med sina mammor. Men den här gången är det uppdelat och nu är det barnens tur att få en härlig upplevelse och förhoppningsvis lära sig massor.

Den andra vinningen som jag ser det för Carolines del är att hon får umgås med jämnåriga i stallet. Här hemma är hon ofta själv med mig, inget ont i det men jag är förstås inte lika rolig som en jämnårig kamrat med samma intresse J

Jag märker att hon blir lite ensam och känner ju att det optimala vore förstås att hon har en jämnårig i stallet, men jag får ta fram barnet i mig och vara så roliga jag kan...  ;)

Morsan ja, vad har hänt sedan sist jag skrev? Jag tror jag har gjort en hel del saker, det gäller bara att komma ihåg vad :o

Jo, jag har både hopptränat och tränat dressyr. Det förstnämnda var för Pia i Rosensjö förra tisdagen. Kan väl säga att det gick så där... Eller det gick bra för jag lärde mig något och då är det väl alltid bra?! Så länge man tar med sig saker att jobba med då har ju träningen gett en hel del, så tänker jag!

När jag började att träna Råttan för Anna förra sommaren så galopperade Råttan rätt dåligt, framförallt i höger galopp. Annas träningar har hjälpt oss enormt på vägen, men fortfarande har vi mycket att jobba med. Men hennes mindre bra register i galoppen har nog bidragit till att jag har ridit henne i ett undertempo och en rätt kort galopp. Nu har ju Råttans galopp utvecklats lite grand iallafall och då när man ska ändra tempo så slår det lite slint i mitt huvud... Men på slutet av träningen, när Pia är på mig typ varje landning och varje sväng att jag ska  hålla tempot så gick det bättre. Nu har ju inte jag en Pia som står i hörnet varje ridpass och uppmanar mig att hålla tempot så jag jobbar nu på egen hand och får väl hoppas att det ger lite resultat till nästa hoppträning.

Sen på torsdagen samma vecka så åkte vi till Dammängen och red ett pass för Ola Johnsson.

Det höll ju på att bli en riktigt snygg inledning på dessa dressyrträningar när Ola efter att jag ridit runt själv ett par varv såg att min sadelgjord inte var spänd utan stropparna bara stack ner i spännena... ha, ha, ha... ja, ja det gick ju bra, sadeln flög inte runt och jag satt kvar ;)

Vi jobbade mycket med att ställa henne för att få henne lite mjukare och jag tycker nog att det gick rätt bra på slutet. Jag var iallafall nöjd med passet och hästen var trött! Om 1,5 vecka kör vi igen... Då ska jag ha spänt sadelgjorden innan!

Sen har jag ju för sjutton varit iväg och gjort sista tävlingen... Eller vissa skulle inte säga tävling på min låga nivå, men som en klok människa sa (skrev) att  för oss som är på den nivån är det minst lika svårt som det är för en på högre nivå att hoppa sin bana. Fast den kloka människan jämförde dressyrklasser, men det kan man omvandla i hoppningen också. För det är ju så det är! Är man på 1.00-klass så är ju det ens svåraste nivå och då kan det vara nog så svårt och väl jämförbart med en duktig ryttare på en väl utbildad häst som hoppar högre klass...

Jag var väldigt velig om vi skulle åka eller inte den här morgonen. Det var kallt och snöigt! Jag inser att jag börjar bli gammal som tycker att när vädret är dåligt så vill man inte tävla. För några år sedan hade nästan inget stoppat en resa till en tävling. Nu vill jag helst ha solen på himlen, lagom varmt, vinden  lagom stark och i rätt riktning... Nä, så illa är det inte, men ni fattar....

Hur som  helst, vi åkte till slut. Men schabraket blev inte bytt, inga saker var putsade och kavajen fick vackert hänga kvar på sin galge för frysa ville jag inte och är det lokalt kan man ha jackan på sig ;) Väl på plats och inne på banan så skuttade Råttan och jag runt banan felfritt, MEN det var inte grejen den här dagen. Jag hade bestämt mig för att faktiskt försöka hålla det där tempot utan att Pia stod i hörnet (eller mitten) och påminde.

Jag tyckte själv att jag lyckades rätt bra, vi kom i och för sig lite fel på två-tre hinder i första klassen och hoppade av lite nära, men när man tittar på tiderna så låg jag inte bland de högsta tiderna i klassen (på gränsen till maxtiden) utan snarare tvärtom och det får väl ändå anses som att jag lyckades något så när?! Det kändes rätt okej ändå och det är väl huvudsaken, fast det är svårt när man ska ändra om något i ridningen....

Hästskötaren var med och hon var nöjd över dagens rosettskörd och förstås med sin egen insats som både hästskötare, filmare och fotograf!

Nu har vi vinterpaus och ska träna, träna och träna.... Sen så där lagom till att snödropparna blommar i början av april så siktar vi in oss på att åka iväg igen :D

Maja då? Jo, piggare än på länge och inte bara pigg utan också rätt rörlig! Man riktigt känner att hon njuter av ett arbetspass eller en tur i skogen. Hon rids ungefär 5 ggr/vecka, men inte några långa pass utan lite lagom arbetspass med gymnastik anpassat för en 650 kilos häst på 23 år. Jag vet att jag sagt ett par gånger att hon varit lite stel och så, men nu har hon blommat ut igen! Krutgumman.....

Nu har jag inte tid att fördriva tid vid datorn mer ikväll! Vi håller vi på och packar för fullt och snart är det dags att packa in i sadelskåpet, imorgon bitti rullar vi iväg.... :D

Jisses vilken dag... Nu får man hålla i sig!

Idag har vi varit stolta föräldrar till två fantastiska barn, igen!

En Caroline som valde att åka in till ÖFK och vara med på en Pay’n Jump. Hon fick själv bestämma vilka höjder hon skulle hoppa, 40 och 50 cm. Vilket hon hoppat förut, men det har varit lite annorlunda inför denna dag jämfört med de hoppningar hon varit iväg på tidigare. Nu var hon riktigt nervös och pirrig. Det började redan tidigare i veckan och har sedan dess bara eskalerat. Det har planerats och bubblats om denna hoppning, till och från ”kan hon inte hoppa 50” ända tills jag får visa på en mätpinne hur högt det är och då vet hon inte varför hon jagat upp sig... Så där har det hållt på och så sent som igår kväll så sa hon det igen.

Förra helgen när jag var överdomare på ÖFK så kom familjen förbi och hälsade på, vet inte om det faktum att hon såg ”riktiga tävlingar” i samma ridhus påverkat hennes nerver?

Hur som helst så fick vi denna gång med oss både pappa Ola och Christoffer (som knappt varit från gården på hela höstlovet). Vi lastade in lilla Kavat vid 8-tiden och rullade mot ”Öret”. Väl på plats så gick vi bana och betalade för oss. När Ola kom med Kavats pass så var det väldigt viktigt för Caroline att själv få visa hans papper i ”sekretarietet” (ett bord i kafeterian). Men är det en själv som är på tävling så är det och då är det lika bra att göra det ordentligt ;)

Hon red fram och hoppade på framhoppningen sedan begav vi oss på ridstigen mellan framhoppningen och tävlingsbanan... Jag tror inte att man kan förstå exakt HUR spännande det kan vara när det står en skylt ”Ridväg mot tävlingsbanan” (eller något sådan står det J)  och man får gå däråt med sin lilla kära ponny.

I första klassen, 40 cm, så blev det nog lite läskigt med den stora läktaren och en massa människor som tittade så hon glömde bort vilken väg hon skulle ta mot ettan. Vägen blev därför allt annat än rak och med ett skutt rätt upp och rätt ner mitt på hindret  som resulterade i fyra fel. Sen flöt det på rätt bra på hinder 2, 3 och 4, men sedan kom femman... Den där vita oxern i vitt och guld :o

Nej, det hade hon nog bestämt redan innan att det var banans läskigaste vilket gav dom två stopp som följd på bristande drivning. Det är ändå bra att han inte bara går som ett tåg på räls utan faktiskt kräver att hon vill och gör lite rätt för att han ska hoppa. Men sedan tog de sig över både femman, sexan och sjuan utan problem.

Väl utanför så kom den där tvekan krypande om hon verkligen vågade hoppa 50 cm... Men när hon fick tänka efter lite så kom hon på att hon faktiskt klarar det! Jag sa till henne att DET ÄR EN TRÄNING! Att allt hon gör med sin ponny är en träning tills dess att hon gjort det så mycket att det är en vana. Först då kan hon ställa krav på sig själv! För det är ju precis vad det är, en Pay’n Jump! Det är en träningsform för tävling och viss ska det pirra och kännas i magen att man gör något utöver det vanliga, men man måste ändå ha rimliga krav på sig själv och sin häst/ponny! Och när man är 8 år så ska man aldrig någonsin ha krav på prestation, däremot så ska man ha krav på gott uppförande mot sin ponny och mot andra människor på plats i övrigt så är det bäst om det mest är roligt!

Så gick hon in på banan till 50 cm med rätt gott mod. Hon bad mig stå inne på banan denna gång och det är väl rimligt att önska att man får lite moraliskt stöd när man är nervös. Och i denna klass hade hon betydligt bättre fart och skuttade så fint över hinder 1,2, 3 och 4. Sen kom den där vit/guldiga femman... Jäkla oxer att vara läskig, men hon satsade på för att sedan ett par galoppsprång före hindret vika av åt höger och komma fram till mig. Med trumpen min viskade hon ”Jag vill inte...” och såg så där nära till gråten ut som man bara kan göra när man är lite rädd och tycker det känns lite läskigt.

Sån vill jag också se ut ibland när jag tränar, men jag tror inte Pia skulle uppskatta det så jag låter bli... Hitills iallafall, det kanske kommer när jag blir tillräckligt skrämd?!

Hur som helst så sa jag tillbaka ”Du behöver inte, men är du säker på att du inte vill prova igen?” på det svarade hon inte utan red förbi mig och fattade galopp, styrde mot femman och hoppade så galant över hindret så det hade nog inte varit något problem första gången heller egentligen, men det kändes inte rätt just då. Sedan hoppade hon hinder 6 och 7  lika smidigt och gick i mål med fyra fel för en tvekan/fundering/rädsla på hinder nummer 5.

(När Ola är med så tas den stora kameran med och  mina bilder på bloggen blir från hans kamera... ha, ha, ha.. Snyggt va?)

Jag ska säga att hon var sååååå lycklig! Och så nöjd med sig själv att hon provade igen! Hon klappade Kavat (världens bästa) och sa att han var så duktig och gjorde allt rätt!

Vi har ju varit iväg en del på olika P&J, klubbhoppningar m.m., men jag tror aldrig jag har sett henne så nöjd och glad över en prestation. Trots att hon fått många felfria rundor tidigare med rosetter som följd. Tycker någonstans att det bevisar att rosetten betyder långt ifrån allt när det kommer till ens egna prestation. Visst är det roligt att rida felfritt och få pris, men vi är också priviligierade att hålla på med en sport där vi hela tiden utvecklas, aldrig blir fullärd och kan få vara nöjd med sin insats på just den nivå man är! Man kan helt enkelt vara SITT EGET BÄSTA JAG när man är riktigt nöjd med sig själv och sin insats!

Idag var det så att man fick köpa rosett om man var felfri vilket är helt fair och Caroline frågade aldrig ens efter någon rosett. När Kavat var avsadlad och fått ett varmt, skönt täcke på sig, inlastad och stog och mumsade hö då sa Caroline till mig ”Nu går vi och firar...”

Christoffer då, vad är vi stolta över för honom kanske ni undrar? Ja, det är väldigt enkelt! Han följde med sin syster på tävling i Örebro! Det räcker... Den insatsen är minst lika stor som hennes idag och vi är precis lika stolta över båda våra fantastiska barn!

När vi sedan kom hem så blev jag så där energisk som man läser att andra är och man undrar hur f-n dom hinner! Men idag tycker jag att jag varit sådan, fast herregud vad jobbigt det var! Jag kunde liksom inte göra en sak i taget utan drog igång lite överallt samtidigt och sen skulle allt slutföras :S

Men det började med att jag mockade ut transport och fixade stallet. Sen kom jag på att vi måste slå ner stolpar i hagen som hästarna ska gå i under vintern. Eftersom pappa hjälpt oss att byta en massa brädor på logen så fick vi lov att plocka bort stolparna där och nu när de lovat snö, drivis och minusgrader så kändes det viktigt att få ner dom innan vintern anländer på allvar. Ola jagades ut med slägga och spett... Vi kliade oss i huvudet hur sjutton vi hade fått ner stolpen förra gången eftersom det är lite bergigt under så spettet gick bara ner typ 2-3 dm och sen slog det i sten. Till slut lyckades iv iallafall och vi bytte även ut tre andra stolpar som gett vika (efter 12 år – dåligt ;)). När Ola gjort sin insats så drog jag tråd, bytte isolatorer och tre handtag som gått sönder. Samtidigt så hade jag ett litet projekt i transporten eftersom jag märkte att det blev väldigt lite spån kvar efter mockningen och nu i broddtider så vill man ju ha ordentligt med underlag där så det blev in med en spånsäck, vattna pelletsen och låta den svälla medan jag drog tråden. När jag sedan skulle kratta ut spånet så såg jag att transporten var väldigt smutsig på sadelkammarens utsida (in mot transportdelen) och ovansida där hönätet hänger så det blev till att värma vatten och förbereda mini-skurning.

Medan vattnet värmdes så begav jag mig till kaninerna för daglig vård och på väg dit passerade jag sommardäcken till RAV4:an som jag i hast slängde ut ur bilen imorse när hela familjen skulle tryckas in... Hmmm... jo då, på väg tillbaka från kaninerna så bar jag in både dom däcken och transportens sommardäck i ladugården (vår stora förvaringsplats och snickarbod). Sen blev det skurning av transport och inte för att den blev tipp-topp, men visst blir det skillnad när man bara drar av lite med svamp och såpvatten.

Under mitt fix därute så kom blåsten allt närmre och blev kraftigare och kraftigare, men hästarna som mumsar på storbal i hagen bryr sig inte nämnvärt om väder och vind (stor fördel att ha fri tillgång) så jag gick in och slog på Global Champion Tour på iPad:en. Framåt halv fem så gick Caroline och jag ut för att ta in hästarna (återigen hennes inställning till att hjälpa till, jag bara frågade och hon svarade javisst som den självklaraste saken i världen att hjälpa till med insläpp). När de väl var inne så har jag kollat färdigt på fantastiska Rolf-Göran och nu har jag avslutat eftermiddagens stillasittande med en blogg och planera lite inköp till stallet.... Ny golvbrunn och varmvattenberedare står på önskelistan (bland alla andra saker :D), men jag betalar det själv förstås så det är fritt fram att skapa sin egen önskelista då ;)

Apropå önskelista, jag hoppas ni inser att nu när Halloween äntligen är förbi såkan vi snart förbereda julen på allvar! Det är faktiskt bara TRE VECKOR kvar till första advent......

Nu ska jag snart ta på mig blystövlarna och gå ut och fodra 6 hungriga hästar! Jag hoppas jag inte blåser bort....

Våran lillasyster....

Hostan håller i sig och det känns tröstlöst... Hade hoppats att snart kunna återuppta löpningen igen så man kan börja sikta mot de där 9 milen i slutet av februari! Just nu känns 9 mil oändligt långt... Har inte heller pratat med min skidkompis om hans status, hoppas han inte ligger ljusår före mig i upplägget för då blir jag rätt ensam i spåret!

Han är förstås inte bara skidkompis, han är en riktigt bra kompis som jag tyvärr träffar för sällan. Men så blir det väl då och då med vänner, man får lite olika liv på olika ställen i landet (ibland världen) fast ändå när man ses så är det så där trevligt som det bara kan vara med riktigt goa vänner!

I helgen som var hade jag mitt sista domaruppdrag denna säsong så nu blir det ”vintervila” och sen kör det igång igen i februari. Jag har haft sådan fantastisk tur att få komma tillbaka till samma ställen i flera år och då är det ännu trevligare eftersom man får en bra relation med de andra funktionärerna hos arrangören. Redan nu har nästan alla från i år bokat upp mig på sina tävlingar även nästa år så nu är kalendariet i princip fullt :D

Till helgen som kommer ska Caroline och Kavat till ÖFK på Pay’n Jump och det ska bli skitkul. Det känns som om det var ett tag sedan vi var iväg med ekipaget utanför stan och nu är hon verkligen peppad. Vet inte riktigt vad som hänt egentligen sista tiden, men hon har liksom tuffat till sig och hittat lite mer rätt än tidigare. Förut så var hon så försiktig och kunde tycka att det var lite läskigt när Kavat ville galoppera i hoppningen fast utan hinder kunde hon galoppera hur mycket som helst... Tror att det var känslan av att hon inte hade riktigt koll på honom. Med risk för att upprepa mig så märkte ju jag när jag tömkörde honom för 1,5 månad sedan hur han stretade och drog när hon tar i bettet på honom och jag kan förstå känslan när man galopperar mot ett hinder och han gör så. Sedan köpte vi ett hackamore och det är som ett helt annat ekipage, så jag antar att det är den där känslan som skapar säkerheten hos henne. Trots att man kan tycka att ett hackamore skapar tvärtom så har det inte blivit så i hans fall. Nu är jag ju inte förespråkare av att en 8-åring ska hoppa på hackamore, men när den 23 åriga ponnyn mår bäst av det så vinner alla på det iallafall!

Det har blivit en annan förändring också hos Caroline sista månaderna... Hon tar verkligen mer ansvar och nu är hon en hjälp i stallet. Ska väl erkänna att jag säkert ”curlat” henne en hel del, men det är rätt lätt att man hamnar där när man själv vet vad och hur. Självklart har jag inte gjort allt, men mycket...

Fast NU är det helt annat. Som när vi kom hem igår kväll från hoppning i ridhuset och trots att det var sent så bar hon in från transporten, hjälpte till att hämta hö och korn på logen och fodrade alla hästar samt katten vilket säkert besparade mig 20-30 minuter samtidigt som jag hade betydligt trevligare i hennes sällskap.  Och det är inte bara det att hon gör det, hon gör det med ett bra humör också.... Har vi äntligen lämnat den där ”mini-tonåren” bakom oss? I hope so.....

Nu håller inte hon på bara med sin ponny, men hon rider typ 4-5 ggr/vecka. De dagar hon inte orkar så kommer det ett sånt här... ”Jag orkar inte, MEN jag måste....” och där har jag varit noga genom dessa år att alltid bemöta henne med ”Nej, du måste aldrig rida. Du ska göra det för att du vill”!

Det har känts viktigt för mig att alltid betona till henne att hon ska inte rida och hålla på med hästar av någon annan anledning än att hon själv vill. Det tar upp så oerhört mycket tid, pengar och känslor att det är viktigt att man verkligen vill det själv! Försöker också att följa henne i det hon vill och hon bestämmer alltid själv om hon ska vara med på någon P&J eller klubbhoppning etc.

Förra helgen så tränade hon för Lovisa på lördagens förmiddag och det skulle vara träning även denna helg, men då valde hon ändå att åka till ÖFK. Vilket faktiskt förvånade mig lite eftersom hon fullkomligt älskar träningarna för Lovisa, men hon kände att hon ville ha både och å då tyckte hon att det var en bra idé att träna ena helgen och hoppa nästa! Sen är det så klart inte så att hon bestämmer helt och hållet, fast jag tycker det är viktigt att hon är delaktig och är med och säger vad hon önskar!

Utöver ridningen så är hon med i fotbollslag och det vet jag att hon tycker är jätteroligt! Både med lagkompisar och själva fotbollen, men jag tror att skulle hon tvingas välja så skulle hon nog inte prioritera denna aktivitet då både ridningen och teatern drar mer!

Teaterintresset var något som väcktes när vi förra våren (2015) var och såg Annie på Kungsteatern här i stan. Caroline var helt fascinerad och när vi kom hem den kvällen så skrev jag in henne i kö till teater på Kulturskolan. 8 månader senare fick vi brev att hon fått plats i Teaterlek på fredag och dessa teaterlektioner är super viktiga för henne!

Efter den där uppsättningen av Annie har vi även varit på Rasmus på luffen i somras. Karlskoga har fantastiskt många bra amatörskådisar! Kan verkligen rekommendera folk att gå på de uppsättningar som kommer! Tror att Fanny och Alexander kör igång här om en månad. Det är verkligen värt att åka hit om man inte bor i stan för att få uppleva vår teater.

Hur som helst, efter den där kvällen på Rasmus på luffen så väcktes Carolines intresse för att få vara med i en uppsättningen. Då och då kommer det ”Jag vill verkligen ha en roll någon gång...”. Så i fredags när en kollega och jag planerade vår skogsgrupp så kom vi på den briljanta idén att vi behövde ett Troll som kom och hälsade på vid vår avslutning i tisdags och vips så fick Caroline en efterlängtad huvudroll. Och som hon gjorde väldigt bra dessutom! Hela dagen igår pratade hon inte om något annat J

Idag har hon varit på fritids och nu på kvällen så var det Halloweendisco och självklart ville hon ha sin ”nya trolldräkt” som jag klippte till av en jutesäck i tisdagsmorse och mormor gjorde en svans av rep i måndagseftermiddag. Hon hade ändå köpt en ny maskeradklänning förra helgen, men nej det var trolldräkten hon skulle ha! På huvudet gjorde jag en uppsättning som jag såg på något klipp för ett tag sedan, en spindel som man gjorde genom att sätta upp håret i en ”donut” och sedan sätta dit 8 piprensare som ben samt nåla fast ögon så allt blev som en spindel på huvudet. Till det så målade vi henne vit i ansiktet och ritade spindelväv vid ena ögat. Väldigt enkel utklädning som hon var supernöjd med och tydligen blev den  så uppskattad även av andra på discot att hon vann pris för bästa utklädnad :D

Tänk att det ibland inte behövs dyra kläder för att barnen ska vara nöjda och inte heller så mycket extra för att det ska slå väl ut även hos andra :D

Imorgon ska det vara maskerad igen på fritids, men då får spindeln stanna hemma ;)

Caroline har som man kan förstå ett rätt ”normalt” liv för en 8-åring, vad som nu kallas med normalt. Det som skiljer henne från många andra är att hon har en bror med högfungerande autism. Hon får ofta stå tillbaka för honom och hans idéer, han styr ofta lekar och hon finner sig i det mesta och hon vet att det inte fungerar likadant för dom. Hon tycker ibland att vi är orättvisa, vilket vi säkert är i hennes ögon! Men skillnaden är att hon om några år kommer fortsätta ha ett ”normalt liv” med kompisar, fester, resor, utbildning, jobb och kanske en egen familj. Medan hennes brors framtid vet vi inte riktigt hur den kommer att bli... Den kan bli så att han får exakt samma som henne även om det antagligen tar flera år extra eller så blir han mer ensam och inte med i samma sociala sammanhang. Jag tror att Caroline om några år kommer förstå varför vi är olika mot dem även om det är svårt att förstå alltid nu. Men vi försöker faktiskt tala om för henne när det är sådana tillfällen att Christoffer får göra något annorlunda att det är så pga hans diagnos och förklara varför. Christoffer vet också att det är olika för dem båda, men han har kanske svårt att se fördelarna han får så som hon ser.

Men visst får hon stå tillbaka en del! Jag hoppas ändå att hon i framtiden ska förstå varför och vara förstående mot oss. Vi försöker att dela på dom då och då och hitta på saker med var och en av dom. Ibland åker vi på någon resa över t.ex. en helg och ibland kan det bara vara att åka och fika ensamma... Caroline och jag ska på just en sådan resa om några veckor när vi över dagen åker till Sweden International Horse Show inklusive tågresa T&R. Små guldkorn i vardagen J

Hon är iallafall en fantastisk del i Christoffers utveckling och han lär sig otroligt mycket genom henne när de leker, har turtagning etc. Hon är ju inte riktigt lika förstående alltid mot honom som vi vuxna är så där får han verkligen känna på att vänta och kompromissa, något som vi andra kanske undviker pga konflikt ;). Men är man syskon, oavsett diagnos eller inte, så är ju inte konflikter något man direkt undviker.....

Nu ska jag kurera mig med lite hostmedicin och sedan dunka huvudet i kudden... Det behövs för att orka resterande två dagar denna veck!