Så var det det här med att ha NPF-barn....

Idag har det varit VAB för hela slanten, fast till och från kanske det skulle vart Christoffer som hade VAF (vård av förälder;)) istället för himmelens så förkyld jag blev... Halsont, snuvig och en hemsk huvudvärk har stått på min meny. Christoffer är ungefär likadan, men det går åt rätt håll eftersom han haft 39 graders feber i två dagar och den har lyst med sin frånvaro idag. Alltid något.... Vi har i omgångar spelat Monopol och trots att vi började igår kväll så är vi ännu inte klara J, vi kör lite då och då! Man ska dra ut på härligheten ;)

I tisdags hade vi årets första uppföljningssamtal för Christoffer denna termin och då gick vi även igenom en del tester/prov som man hade gjort i klassrummet! Det blir rätt tydligt att han har svårt med vissa bitar.... Man skulle kunna tro att han får alla rätt på matteprovet, men eftersom han räknar allt i huvudet och inte skriver uppställning så får han fel där uppställning ska vara med! Han har hittills klarat sig bra med huvudräkningen och har väldigt sällan fel, men nu börjar det komma tal där uppställning krävs så nu kör Ola hårdträning här! Eller mycket repetitioner är kanske mer korrekt att säga. För när man visar Christoffer något så fattar han väldigt omgående, oftast på andra eller tredje talet, så länge han är lite motiverad. Tyvärr så glömmer han hur han gjorde och faller lätt tillbaka i huvudräkningen om man inte repeterar, repeterar och repeterar.... Hans motivation just nu är att vi peppar honom för att han ska kunna fortsätta glänsa i matten annars kommer de andra i klassen snart gå om honom! DET är han inte så intresserad av, när det kommer till matte så vill han gärna glänsa lite!

I samtalet så framkom det även att det varit lite turbulent med tre andra pojkar och Christoffer under en period. Christoffer har själv sagt att lärarna har sagt åt killarna, men att det ändå upprepas hela tiden och till slut kan inte Christoffer lägga band på sig längre utan tar till nävarna. Tyvärr blir det ju han som man blir arg på då även om både jag och säkert andra förstår att det brister till slut! Hans nya fröken sa också att hon skulle vilja byta plats på honom i klassrummet och här kände jag direkt att det kommer bli ett problem! Christoffer har sedan han började på Karlberg i ettan suttit längst fram vid frökens kateder bakom sin vik-skärm. När de andra i klassen bytt platser har Christoffer alltid suttit kvar, men nu vill hans lärare ha honom längst bak i klassrummet. Jag sa att man kanske kunde locka honom med att datorerna står där, men på det så fick jag veta att datorerna ska inte vara kvar i klassrummet... Det är liksom viktigt att man kan lyfta något positivt om man vill ha igenom en förändring, men med ens kände jag att det inte fanns så många positiva saker.... Så när jag pratade med Christoffer om detta så sa jag som det var, att fröken upplever att barnen bakom honom i klassrummet inte ser henne så bra när hon står längst fram och pratar och att det är viktigt att alla får se och höra vad fröken gör!

Okej, alla som just läste det här och vet hur det är med NPF-barn insåg just att jag gick bet! Men han var ändå lugn, lyssnade men sa att ”Jag kan inte sitta längst bak, det går inte...”. Dagen efter hade fröken pratat med honom och det hade slutat med att han gått till sitt älskade Stjärnan istället (en resursgrupp där han har en egen hörna som han jobbar vid på eftermiddagarna). Idag har han först haft ångest över att behöva sitta på ny plats och sedan fick han en panikattack... Det går liksom inte att ändra något så där hur som helst för en kille med Autism. Förändringar är ju det som är mest jobbigt av allt och att ha sin plats i klassrummet är en otrolig trygghet för honom, något som inte förändrats och som han alltid kunnat lita på är likadant även om han bytt lärare tre gånger sedan ettan. Det är också en stor anledning till att det faktiskt fungerar att byta lärare och klassrum, platsen är på samma plats och han har sin älskade skärm-vägg... Låter kanske trivialt för de flesta, men för honom är det ALLT!

Vi pratade förstås om positiva saker också på mötet och vi ska ha nästa om ett par månader... Dock så kände jag morgonen efter att det där turbulenta med tre killar i klassen som inte ger sig trots att vuxna på skolan säger till verkligen inte är okej att det fortsätter. Jag försökte tänka efter hur vi hade fått agera på mitt jobb om det här skulle hända och när jag under förmiddagen pratade med några kollegor på jobbet så förstärktes min känsla i att faktiskt ta kontakt med skolan. Det finns ju faktiskt en diskrimineringsplan på varje skola eller barnomsorg och detta ska man jobba aktivt med. Jag kände med ens att om Christoffers funktionshinder suttit i benen så han varit rullstolsburen och tre killar ideligen retades, blev tillsagda och inget händer då hade det blivit ljud i skällan. Nu har ju Christoffer begåvats med en mamma som vågar så jag ringde till läraren på resursgruppen (eftersom hans ”vanliga” lärare var mitt i lektion under dagtid) och pratade med henne. Jag sa att jag nog faktiskt vill ha en anmälan om kränkande behandling och att dessa killars föräldrar gott kan få sitta på möte och höra hur deras barn är. Jag hoppas man säger att det dessutom är mot ett barn med funktionshinder... Fast det spelar ju ingen roll, man får inte göra så mot något barn! Enda skillnaden är väl att Christoffers funktionshinder gör att han sätter sig själv i klistret genom att reagera med ilska istället för att söka hjälp hos en vuxen. Fast jag vet att han resonerar som så att det inte är någon idé eftersom killarna blir tillsagda och inget händer!

För 1,5 år sen så skrev jag ett inlägg om våra barn och del av vår vardag. Jag vill gärna dela in det här igen för att förhoppningsvis nå några fler denna gång. Ni som redan läst det kan bara scrolla förbi ;):

Idag hade vi planerat lite hoppning hos Lillette kl.11 och jag tog faktiskt en liten sovmorgon imorse så hästarna fick vänta lite. Maja gillar inte det, men om jag gör det ett par gånger om året och resterande dagar gör som hon vill så får hon misstycka så mycket hon vill :)
Så när hästarna var ute och klockan var ca 8.30 så sms:ade Ola att Caroline ville med honom och Christoffer till Örebro...
I Örebro är det i helgen Klossmässan för den oinvigde... Legofantaster från när och fjärran är där för att beskåda, känna och bygga på lego i mängder. Ola och Christoffer hängde förstås på låset redan första dagen, igår, och när man då köat (vilket man definitivt fick göra) så kunde man glassa in idag i VIP-kön... Christoffer var således inte alls sugen på att köa igen!
Nu vet ni flesta att Christoffer har HF Autism. Även om han är vår lilla Sheldon Cooper (Big Bang Theory) och man har väldigt mycket kul med honom så är det ju så att har man Autism så är inte livet en dans på rosor även om man är lik Sheldon, inte ens Sheldons liv är en dans på rosor... Att stå i kö är jätte jobbigt för Christoffer och bara en riktigt bra sak kan få honom att acceptera att stå där i kö. Att gå in på Legomässa kan förstås klassas som en riktigt bra sak, MEN att stå i kön dag 2 för att lillasyster kommit på att hon ska med är inte en sån där "riktigt bra sak".
Eftersom jag skulle iväg och ha hoppning med tjejerna (Caroline skulle också egentligen varit med) och jag inte kunde gå med in på mässan så blev det bestämt att jag åker med in till Örebro med min bil, köar med Caroline och gasar sen tillbaka till Karlskoga.
Jag förstår om alla som läser detta tänker "men herregud, det är väl bara att tala om för Christoffer att han vackert får köa ändå", men alla som tänker så har inget barn med Autism! Punkt!
Ja, han ska förstås träna på saker för att senare i livet förhoppningsvis klara så mycket som möjligt själv men det går inte riktigt att göra som med de flesta andra barn utan man får ta det pö om pö.
Nu vet jag också att många föräldrar till barn utan diagnos också skulle åkt in och gjort samma sak så det är inte tu tal om det, men livet är inte riktigt som hos alla andra när man har NPF-barn utan man får hitta sitt eget sätt för att få vardagen att flyta på så smidigt som möjligt...
Det finns massor med saker som man skulle kunna berätta som är annorlunda här, vi har sällan familjemiddagar där alla äter ihop vid köksbordet eftersom Christoffer hellre vill äta själv, men om vi förbereder honom i god tid så kan det gå att äta ihop i köket. Om han då äter i köket så är förstås iPad:en med, det är OK i nuläget vilket de flesta andra inte skulle acceptera, men vi lever som sagt inte varandras liv. Det är väl också så att eftersom Christoffer har sina speciella idéer så får lillasyster också det och även hennes iPad är ofta med. Vi ser säkert ut lite som familjen Taikon på riktigt när vi äter ute, två vuxna och två barn med iPad... ha, ha, ha... Men vi vill förstås också äta på restaurang ibland och för att Ola och jag ska kunna göra det med våra barn så är det så här det blir.
Vi vet hur det fungerar för oss, vi vet hur vår vardag är och vi struntar numera i att folk tittar och garanterat fördömer!
Vi är på så många andra vis otroligt stolta över våra barn och de små sakerna som Christoffer gör är vi mer stolta över än att han kan sitta på en restaurang och äta utan iPad eller stå i kö.
Häromdagen var han med Ola och handlade och gick fram till alla äldre damer och sa "Goddag, unga dam".... Han gjorde nog deras dag, och han gör många dagar för oss med!
Caroline ger oss tanken på hur livet är för "alla andra". Hon är en solstråle med humör, mycket humör. Hon ger oss en inblick i det vanliga livet med svallande hormoner och hon är en fantastisk tillgång för sin bror. Med henne får han lära sig att leka för det är hon otroligt duktig på, lekskickligare unge får man leta efter.

Så nu har jag talat om hur min vardag är utan barn, med barn både roliga och jobbiga stunder och nu ska jag ta en sen dusch.
Imorgon bitti drar gänget till Örebro igen, sista dagen på Klossmässan och då behöver ingen av dom stå i den evinnerliga kön :)

Nu ska jag snart äta Taco som så många andra ”vanliga” familjer en fredagkväll. Ola och Caroline lagar maten idag, Christoffer var just här och tjatade om att fortsätta spela Monopol så det lär väl bli lite sånt innan maten ;)

Blir tidigt i bingen ikväll och hoppas på att må lite bättre imorgon för nu är det dags för överdomaruppdrag i Kumla i dagarna två.... Jag får väl skriva lappar om jag vill deltagarna något.... eller nej, det behövs nog inte, i Örebro län är alla så skötsamma ändå ;)