Idag är skolorna i kommunen stängda för studiedag och därför
tog jag ledigt några timmar på eftermiddagen för att kunna umgås lite med
Christoffer... Eller umgås och umgås, det beror lite på hur man ser det. Han
bygger Lego och vill vara själv, men vill gärna att jag sitter i närheten dock
intei samma rum. Så nu sitter jag här vid datorn i rummet bredvid och så
slänger vi några ord med varandra då och då ;)
Det har varit en turbulent tid sen jag skrev sist... Ola
ramlade ju ner för stegen och fick några frakturer i ryggen. ”Lägligt” nog så
var det i min mest intensiva period under hösten och jag blev nog lite som en
urvriden disktrasa av att jobba som vanligt på förskolan, ha fullt upp med
uppdrag 3 helger på raken, alla föräldramöten och utvecklingssamtal som alltid
ligger i anslutning till skolstart och dessutom stå själv med allt här hemma! Och
som grädde på moset så var mamma och pappa i princip inte alls hemma under
dessa veckor då de röjde i mammas föräldrahem i Branäs. Annars har jag alltid
dom att be om hjälp av, men nu var jag rätt ensam och man kan överraska sig
själv också. Fast det där skrev jag ju om förra gången och nu är det över och
vi blickar nu framåt :D
Nu fick jag en bonusledig dag när ÖFK ställde in ena tävlingsdagen och
även om det var skönt (om man får säga så) så hinner man ju inte återhämta sig
på den stackars dagen... Känner fortfarande en viss trötthet emellanåt, men
tycker på det stora hela att det börjar räta till sig!
Hästarna har jag kunnat hålla igång hela tiden, men någon
annan träning har det inte varit att tala om och jag har inte varit iväg hem
till Pia något under denna period, men det känns ändå skönt att ha kunnat rida
och hålla igång det ändå.
Har ju dessutom varit iväg på två tävlingar själv, en
dressyr och en hopp. Hopptävlingen åkte vi ända till Avesta... Lite galet jag
vet, men jag hade planerat in en annan hopptävling den helgen som ställdes in
och då valde jag ändå att hålla mig till min plan att hopptävla den helgen. I
Avesta har vi varit förut och vet att det är trevliga tävlingar så Avesta blev
det :D Och det visade sig ju vara ett riktigt bra val! Hade
otroligt trevligt sällskap med Dessi och de där två timmarna i bilen försvann
rätt snabbt både dit och hem, tur vi gillar att prata båda två... ;) Dessutom
gjorde Råttan och jag två helt okej
rundor med felfritt resultat så med två rosetter hem kunde dagen inte blivit så
mycket bättre ;)
Har dock tyckt senaste veckorna att hon höjer huvudet och sänker
ryggen i språnget och det var något av det vi fick jobba med igår när Pia kom
och hade hoppträning. Råttan är inte riktigt framme för skänkeln och då har man
inte så mycket stöd som man skulle vilja ha och behöver! Så som sagt, vi har lite att jobba
på men sakta och säkert blir det förhoppningsvis bättre ;)
Och visst är det fantastiskt att det är så himla kul
fortfarande att jobba med hästarna, att utveckla dom och mig själv. Blir man
någonsin trött på det? Pratade med en vän häromdagen om Maja och jag sa och kan
ärligt säga att jag ALDRIG kännt att det är tråkigt att rida, att jag inte haft
viljan eller kännt mig less. Däremot kan man förstås vara trött en dag och inte
orka, men det är en annan sak! Det känns fascinerande att man efter 20 år
tillsammans på ridbanan fortfarande känner glädje varje dag och då någonstans
har man väl ändå rätt häst oavsett om hon är svårriden, stor, tung eller vad
den nu har för svagheter som egentligen inte borde passa mig som liten ryttare!
Råttan har samma inverkan på mig som Maja, det är liksom bara
roligt! Hon har inte de bästa förutsättningarna och är långt ifrån självgående,
hon har dessutom mig i sadeln... Trots det försöker hon alltid göra sitt bästa
även om det ibland kommer någon liten protest, men vilken tonåring gör allt man
ber dom om utan att någon gång protestera? Nä, det får man förstås räkna med,
men viljan att göra rätt, att försöka och ha hjärta för sin ryttare den känslan
är ovärderlig för mig och det är väl därför jag älskar att arbeta och ha med
mina hästar att göra!
Något annat som jag bl.a. la ut del av igår på FB och säkert
flera sett är Carolines framfart... Förra helgen var vi på Blåbärshoppning i
Botorp och inför den så fick Caroline själv välja vad hon ville rida för klasser (Om nu någon tror
att mamman bestämmer så är det inte alls så ;)), 30 och 50 skulle hon hoppa. Nu
har ju hon gjort en start i LE (50cm) på lokal tävling förut, men efter det har
hon rasat av ett par gånger och blivit lite osäker...
Men nu var det på’t igen och hon gjorde jättebra ifrån sig och
försökte komma ihåg alla fem saker som mamman tjatar om: Räta upp sig, blicken
över hindret, lite tempo, bra vägar och rid mitt på hindret. Det går kanske
inte alla språng, men de flesta och gjorde det toppenbra! Stolt mamma... Stolt är jag för att
hon vågar utmana sig själv och inte så mycket för att hon hoppar höga hinder.
Och trots att hon sa på väg till Botorp att hon kände sig osäker på 50 (jag
kontrade med att hon kan välja att avbryta gå ut precis när hon vill) så väljer
hon att fullfölja. Igår när hon kom ut på ridbanan så var självförtroendet på
topp när hoppning stod på schemat och hon värmer upp på 50 cm och avslutar med
att hoppa 70 cm två (!) gånger. Andra gången mest för att mammans film inte
blev bra första gången... Mamman var nog lite nervös... ha, ha, ha....
Jag undrar lite hur mycket bett-bytet har påverkat?
Förr-förra helgen så tömkörde jag Kavat och fick uppleva hur han känns när man
tar en förhållning eller försöker sakta av speciellt i vänster varv. Han liksom
kör upp huvudet rakt upp, sänker ryggen och struttar med bakbenen. Tänkte att
det kanske är så att åldern gjort att han fått förändringar i munnen och
upplever obehag?! Dagen efter så var vi till Ullared och jag köpte ett
Hackamore för att testa vilket vi gjorde redan på tisdagen. Det var som en helt
annan ponny OCH ryttare. Hon kände att hon kunde kontrollera farten och vågade
helt plötsligt rida an mot hindret på ett helt annat vis. På fredagen samma
vecka (alltså nu i fredags) var Karin S hos oss för lite vaccination och
raspning samt allmän check. Hon kollade då honom i munnen och det var inget att
ta i munnen på honom eller andra konstigheter så jag kan ärligt inte säga vad
det är som gör att han blir sådan. Och även om jag inte förespråkar svåra bett
för barn att rida på så tycker jag att det är att föredra om både ryttare och
häst upplever en positiv skillnad. Det viktiga är dock att man inte alltid
rider med det och Caroline vet att hon bara får ha det när hon hoppar så vi kör
så ett tag nu. Men igår när hon svingade sig över 70 så hade hon faktiskt det
gamla bettet på honom så självkänslan gör förstås mycket den med ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar