Jag har ju flera gånger skrivit om att det är och har varit
lite tungt en period, ni vet när man känner att allt (eller mycket) bara skiter
sig på de mest märkliga vis. Men mitt i detta så har jag ändå använt den energi
som funnits kvar till att hålla igång hästarna, det är ju liksom det som ger
mig lite extra energi... Och när saker har skitit sig så har hästarna faktiskt
gått riktigt bra! Om man börjar med gamla Maja som i gemene mans ögon och öron
är lite skitsamma om hon går bra eller ej så tycker ju jag att det är skitkul
att rida henne och om hon dessutom är pigg och glad så är det ännu bättre! Hon
går emot alla fysiska lagar som finns och även om hon en period var lite stel
och kantig när jag faktiskt funderade på om jag inte bara skulle låta henne gå
i hagen så har hon nu mjuknat i igen och
är rent av sprallig... Bara det när man är 23 år och typ 700 kg tung ;)
Passen jag rider henne är förstås inte några långa hårda
pass utan mer gymnastik och lösgörande... Mycket sidvärtsrörelser blir det och
förstås övergångar... Galopp – skritt, skritt – galopp framförallt! Travarbete
gör vi alltid efter galoppen. Så först framskrittning sen lite galopp och sen
jobbar vi en stund i trav och galopp.
Caroline och jag var i grusgropen häromdagen och då kör vi
dit hästarna i transporten och rider sedan där eftersom sträckan att rida dit
blir lite lång för Caroline och Kavat. När vi hade lastat ur och suttit upp så
vet jag inte vad som flög i Maja... Hon började takta, och småbralla lite när
vi skrittade bort. Det händer liksom inte med Maja eller jo, nu verkar det
hända.. ha, ha, ha...
Den andra lilla juvelen då? Jo, hon har ju faktiskt gått
riktigt bra nu! Det känns bra att man kan få lite lön för arbetet man lägger
ner. Ibland är lönen en felfri runda, men oftast är det ren glädje efter ett
bra pass i vardagen som är belöningen. Hon har en fantastisk arbetsvilja och en
önskan om att göra rätt hela tiden, det är en egenskap som är svår för att inte
säga rent av omöjlig att skapa. Antingen finns den eller ej. För två veckor sen
var vi i Filipstad och hoppade två klasser, en 80 och en 90. Fortfarande inga
hinderhöjder att tala om, men jag har bestämt att vi ska vara här tills det
känns väldigt bra och rent av lite småenkelt. Jag hoppas ju att hon och jag ska
kampera ihop lika länge som Maja och jag gjort... Med tanke på att Maja gjorde
några starter förra året, som 22 åring, så kanske Råttan och jag har en 15 år
kvar?! ;)
Närå, visst kan vi starta i 90-100 istället, men när det
finns 80-90 så känns det lika bra att ta det. Vi har fortfarande mycket att
jobba på och i de lägre klasserna ges det mer utrymme för att få igenom det jag
önskar, iallafall försöka få igenom det! :D
Hur som helst så i Filipstad var hon nolla i första med en
helt okej runda. Lite för på i början, men lugnade sen ner sig och blev lite
mer jämn. I andra klassen så rev vi hinder nummer två och jäklar vad förbannad
hon blev, bockade som en galning nästan hela vägen in i hinder nummer tre. Hann
precis få ett par ”normala” galoppsprång innan det var dags att hoppa igen....
Då känns det rätt skönt att hindret är lågt :o
Förra helgen så skulle vi ju ge oss på att göra vår
tredje (och fjärde) start i dressyr. På hemmaplan i Rosensjö. Råttan har ju
hittills gjort två starter i dressyr. En i somras i Hagfors och en i september
i Björkliden. Båda de gångerna har hon bockat och brallat i galoppen, men har
ändå landat in på drygt 59% vilket känts otroligt bra med tanke på hennes
övningar i högre skolor.
I Rosensjö började det med att hon stod på bakbenen inne i
transporten så det blev en väldigt snabb urlastning och sedan gå runt, runt med
en rätt uppspelt 6-åring... Nu tror jag att det mesta beror på att när jag är
iväg och hoppar så har jag tussar i öronen och luva på, men i dressyr får man
ju inte ha några tussar så jag struntade i både luva och tussar... Ett beslut
jag ångrade lite när jag gick där på stallbacken med en halvt galen R8.
Funderade lite på hur jag skulle ta mig upp på eländet och bestämde
mig för att gå upp bakom stallet i vinkeln och sitta upp där. Så hon, jag och
pallen gav oss upp i hörnet. Först var hon förstås spänd även där, men lugnade
ner sig efter några varvpå den lilla planen. Så jag bestämde mig för att sitta
upp... jo, jo... visst fick jag i foten i stigbygeln och svingade över benet,
men precis i samma stund la hon i rallybacken Allan och jag hamnade på något
konstigt vis framför sadeln, lite hängande ner på höger sida. Jag hann få
känslan av att ”NU åker jag av..” säkert tre gånger på lika många sekunder...
När hon hade backat fram till gräsmattekanten så var det en slänt där och då
stannade hon till så jag snabbt kunde hoppa rätt och pusta ut! Jag tror aldrig
jag har varit så jäkla när att ramla av, men klarat mig... Herregud, det hade
varit snyggt med en lös R8 bland alla fina dressyrhästar...
Väl uppe sadeln och nere på framridningen så slappnade hon
av rätt snabbt och kändes riktigt fin. Fast det där vet man ju aldrig hur det
blir inne på banan sen. Hon har ju skött sig de andra gångerna också på
framridningen så inget är ju hugget i sten! Men tro på sjutton om inte R8:n
höll fötterna i backen hela programmet och gjorde ett riktigt bra resultat...
66,5% red vi ihop och om inte piloten missat att det var skrittövergångar i
serpentinbågarna så hade vi fått ytterligare två poäng till! Att vi sedan knep
andra placeringen i klassen var ju fantastiskt oväntat! Men när man inser att
den som vann gjorde det med 0,5 poäng och jag gjorde en felridning som gav mig
minus 2 så skulle jag ljuga om jag inte grämde mig lite! En seger hade ju varit
riktigt ”nice” och ännu mer oväntat! Dessutom vet man ju aldrig när det går
lika bra nästa gång... ha, ha, ha...
I andra klassen så var hon rätt trött och blev lite för låg. Hon började också försöka kompensera sin trötthet med att istället för att jobba på i trav lägga in någon galopp när det inte skulle vara. Dock skötte hon sig exemplariskt och piloten kom ihåg programmet denna gång! :D
Nu har jag en ”tävling” kvar i år, en hoppning i Filipstad
12 november. Vi ska återigen hoppa 80 och 90, sen är det vinter och träning för hela slanten inför nästa år.
Då är
hon 7 år lilla R8:n! Inte riktigt ”utbildad” som en sjuåring, men på pappret är
hon det och då får man gå i avdelning A. Fast det kvittar ju om de nya
förändringarna går igenom med bedömning A i alla klasser upp t.o.m 1.00. Men
jag gillar i och för sig Bed.A, då kan man fortsätta träna på i sin egen
takt.... Men det är klart att det är roligt att få rida omhoppning (fas två)
någon gång också ;)
Hon ska dock få en liten vila här i vinter, det har hon
behov av. Har märkt att varje gång hon vilat en kortare period så är det som om
en eller ett par polletter ramlat ner efter det, ungefär som att hon smälter
det vi gjort och sen tar vi nya tag som den lilla arbetsvillig hon är!
Har dock redan kollat igenom nästa års tävlingstermin (under
förutsättning att vi får hålla oss pigga och fräscha samt i form), vart jag
tänkt åka och när jag jobbar. Nu har även domaruppdragen börjat ramla in och
lite beroende på om jag ska tillbaka till de ställen jag varit på i år så är
det rätt fullt nu och det blir nästintill omöjligt att boka in mer uppdrag isåfall...
Känns kanske konstigt för de flesta att man har så lång planering, men jag
gillar’t! ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar