Lill-pinnen har anlänt...

Nu jäklar har vi precis bokat resa nästa år... Till mitt älskade Cypern <3 font="">

Så nu är det väl snart dags för mig att börja organisera för alla djur... Alla som var inblandade förra gången vi åkte vet att det inte riktigt ligger för mig att ”bara dra”. ALLT måste klaffa annars blir det kaos i min lilla värld.. ha, ha, ha....  Har sagt det förut och säger det igen, Christoffer faller inte så långt från trädet om man säger så ;)

Någon som känner direkt att fem hästar, en hund, tre katter, två kaniner, några vandrande pinnar och ett par akvariefiskar vore kul att ha en 7-8 dagar är välkommen att höra av sig ;)

Apropå pinnar.... Jag hade två vandrande pinnar, Pinnen och Allan. Tyvärr gick båda hädan ungefär samtidigt för ett par veckor sedan, men då denna ras är sådan att den inte förökar sig utan en flicka och en pojke (som de flesta andra varelser), sedan lägger den ägg som kläcks inom tre månader så har jag inte vågat städa ur akvariet direkt. Varje dag har jag som tidigare sprayat lite vatten sett till att det finns fräscha blad o.s.v. i förhoppning om att ett litet ägg skulle kläckas och tro på f-n om jag inte i torsdags kväll hittade en liten, liten pinne som satt i taket på akvariet. Så himla frän, typ 2 cm lång och heter numera förstås det passande namnet Lill-pinnen :D

Nu väntar vi febrilt på att Lill-pinnen ska få bli storebror och om livets lott inte blir med genetiska syskon så adopterar vi ett syskon från mitt jobb. Lill-pinnen ska iallafall inte bli ensam! Har han tur så kanske vi hittar en lämplig flicka som han kan fortplanta sig med eller om han inte vill ha egna kottar så kan han bara praktisera på att fortplanta sig och nöja sig där. Vissa ser nöjet i resultatet och vissa ser nöjet i själva övandet. Hur Lill-pinnen tycker får vi veta framöver, just nu ska han bara njuta av sin barndom... Tyvärr är det ju så att vi ännu inte kunnat göra iordning i Lill-pinnens hem eftersom vi ännu inte vet om det döljer sig fler ägg i jorden som ligger, men ny jord och nya fina blommor är inköpta och väntar på att liva upp Lill-pinnens bostad... Kort på nya hemmet kommer inom kort, så länge får ni nöja er med ett halvbra kort på honom när han hänger upp och ner i taket J

Den här rasen heter Sabah Thorny... Så nu kan ni google:a och se hur Lill-pinnen kommer se ut om några månader :D

Idag har jag gjort mitt sista domaruppdrag för i år. Det har varit ett spännande år med premiär i A-domarrollen i juni och lite mer domaruppdrag än tidigare. Jag tycker det är lika roligt att vara domare som överdomare, men omväxling förnöjer alltid och variationen gör förstås att man utvecklas bättre. Men nu ska jag avsluta dagens blogg rätt tidigt då jag är oerhört trött... Kan bero på Cocillanan jag tog för en liten stund sen. Min största hjälp till att få nattsömn! För herregud vilken hosta jag har dragit på mig. Inatt vaknade jag klockan 4 och hade ingen större lust att vare sig gå upp eller ta mer hostmedicin eftersom det gör att man blir lite trött och jag skulle upp vid 6-tiden för att fodra och mocka innan avfärd mot Örebro. Men framåt 4.30 gav jag upp och tog lite medicin iallafall! Sömnen jag fick därifrån tills klockan ringde var värt den trötthet som följer första stunden efter att man vaknar till sen.

Vi har varit lite krassliga hela familjen ett par veckor. Förra veckan var jag hemma halva måndagen och tisdagen för feber och hosa, veckan innan var Caroline sjuk måndag-tisdag och Christoffer torsdag-fredag.... kommer synas när lönen kommer sedan! Det är ju inte direkt så att man som förskolepersonal har en rejäl lön innan avdrag....

Men som sagt nu ska jag hoppa i säng, imorgon väntar kompetensutvecklingsdag för förskolepersonal i Karlskoga och jag som vanligtvis jobbar till 13.00 på måndagar ska jobba ända till 16.30 så nu behövs mycket skönhetssömn för tanten ;)

Och imorgon kväll ska Christoffer ordna Halloweenfest, det blir spännande! Jag återkommer hur det går... Planerna är stora och han tillsammans med Caroline och pappa Ola ska fixa allt under morgondagen! Ser extra mycket fram emot att få se pumpan förvandlas till en stor fin lykta :D Eftersom de enda pumporna som fanns kvar i affären var på ca 15 kg så kommer väl lyktan lysa upp hela gården imorgon kväll... ha, ha, ha....

Oavsett fin pumpa eller inte, jag hoppas verkligen att det blir så som han tänkt och planerat så han blir nöjd med sin fest :D

BTW... Fick en kommentar om att jag uttryckt att "vi ser ut som familjen Taikon.." i mitt förra inlägg.. Om någon tog illa vid sig så ber jag om ursäkt redan nu (och jag menar verkligen mitt ursäkt), men jag vill tro att alla förstår hur jag menade och är det någon som inte förstår så är jag rädd för att du kommer få vara fundersam tills någon kan förklara ;) eller så frågar du mig direkt så ska jag svara så gott jag kan! Men känner man mig så vet man att jag är oerhört "open minded"!

Jag säger bara "Heja olikheter" oavsett diagnos, hudfärg, religion eller om man bara är avvikande på något annat vis! Alla har sin roll och plats, det gäller bara att hitta rätt och att man får lite förståelse och medmänsklighet på vägen :D

Over and out Godnatt!

Så var det det här med att ha NPF-barn....

Idag har det varit VAB för hela slanten, fast till och från kanske det skulle vart Christoffer som hade VAF (vård av förälder;)) istället för himmelens så förkyld jag blev... Halsont, snuvig och en hemsk huvudvärk har stått på min meny. Christoffer är ungefär likadan, men det går åt rätt håll eftersom han haft 39 graders feber i två dagar och den har lyst med sin frånvaro idag. Alltid något.... Vi har i omgångar spelat Monopol och trots att vi började igår kväll så är vi ännu inte klara J, vi kör lite då och då! Man ska dra ut på härligheten ;)

I tisdags hade vi årets första uppföljningssamtal för Christoffer denna termin och då gick vi även igenom en del tester/prov som man hade gjort i klassrummet! Det blir rätt tydligt att han har svårt med vissa bitar.... Man skulle kunna tro att han får alla rätt på matteprovet, men eftersom han räknar allt i huvudet och inte skriver uppställning så får han fel där uppställning ska vara med! Han har hittills klarat sig bra med huvudräkningen och har väldigt sällan fel, men nu börjar det komma tal där uppställning krävs så nu kör Ola hårdträning här! Eller mycket repetitioner är kanske mer korrekt att säga. För när man visar Christoffer något så fattar han väldigt omgående, oftast på andra eller tredje talet, så länge han är lite motiverad. Tyvärr så glömmer han hur han gjorde och faller lätt tillbaka i huvudräkningen om man inte repeterar, repeterar och repeterar.... Hans motivation just nu är att vi peppar honom för att han ska kunna fortsätta glänsa i matten annars kommer de andra i klassen snart gå om honom! DET är han inte så intresserad av, när det kommer till matte så vill han gärna glänsa lite!

I samtalet så framkom det även att det varit lite turbulent med tre andra pojkar och Christoffer under en period. Christoffer har själv sagt att lärarna har sagt åt killarna, men att det ändå upprepas hela tiden och till slut kan inte Christoffer lägga band på sig längre utan tar till nävarna. Tyvärr blir det ju han som man blir arg på då även om både jag och säkert andra förstår att det brister till slut! Hans nya fröken sa också att hon skulle vilja byta plats på honom i klassrummet och här kände jag direkt att det kommer bli ett problem! Christoffer har sedan han började på Karlberg i ettan suttit längst fram vid frökens kateder bakom sin vik-skärm. När de andra i klassen bytt platser har Christoffer alltid suttit kvar, men nu vill hans lärare ha honom längst bak i klassrummet. Jag sa att man kanske kunde locka honom med att datorerna står där, men på det så fick jag veta att datorerna ska inte vara kvar i klassrummet... Det är liksom viktigt att man kan lyfta något positivt om man vill ha igenom en förändring, men med ens kände jag att det inte fanns så många positiva saker.... Så när jag pratade med Christoffer om detta så sa jag som det var, att fröken upplever att barnen bakom honom i klassrummet inte ser henne så bra när hon står längst fram och pratar och att det är viktigt att alla får se och höra vad fröken gör!

Okej, alla som just läste det här och vet hur det är med NPF-barn insåg just att jag gick bet! Men han var ändå lugn, lyssnade men sa att ”Jag kan inte sitta längst bak, det går inte...”. Dagen efter hade fröken pratat med honom och det hade slutat med att han gått till sitt älskade Stjärnan istället (en resursgrupp där han har en egen hörna som han jobbar vid på eftermiddagarna). Idag har han först haft ångest över att behöva sitta på ny plats och sedan fick han en panikattack... Det går liksom inte att ändra något så där hur som helst för en kille med Autism. Förändringar är ju det som är mest jobbigt av allt och att ha sin plats i klassrummet är en otrolig trygghet för honom, något som inte förändrats och som han alltid kunnat lita på är likadant även om han bytt lärare tre gånger sedan ettan. Det är också en stor anledning till att det faktiskt fungerar att byta lärare och klassrum, platsen är på samma plats och han har sin älskade skärm-vägg... Låter kanske trivialt för de flesta, men för honom är det ALLT!

Vi pratade förstås om positiva saker också på mötet och vi ska ha nästa om ett par månader... Dock så kände jag morgonen efter att det där turbulenta med tre killar i klassen som inte ger sig trots att vuxna på skolan säger till verkligen inte är okej att det fortsätter. Jag försökte tänka efter hur vi hade fått agera på mitt jobb om det här skulle hända och när jag under förmiddagen pratade med några kollegor på jobbet så förstärktes min känsla i att faktiskt ta kontakt med skolan. Det finns ju faktiskt en diskrimineringsplan på varje skola eller barnomsorg och detta ska man jobba aktivt med. Jag kände med ens att om Christoffers funktionshinder suttit i benen så han varit rullstolsburen och tre killar ideligen retades, blev tillsagda och inget händer då hade det blivit ljud i skällan. Nu har ju Christoffer begåvats med en mamma som vågar så jag ringde till läraren på resursgruppen (eftersom hans ”vanliga” lärare var mitt i lektion under dagtid) och pratade med henne. Jag sa att jag nog faktiskt vill ha en anmälan om kränkande behandling och att dessa killars föräldrar gott kan få sitta på möte och höra hur deras barn är. Jag hoppas man säger att det dessutom är mot ett barn med funktionshinder... Fast det spelar ju ingen roll, man får inte göra så mot något barn! Enda skillnaden är väl att Christoffers funktionshinder gör att han sätter sig själv i klistret genom att reagera med ilska istället för att söka hjälp hos en vuxen. Fast jag vet att han resonerar som så att det inte är någon idé eftersom killarna blir tillsagda och inget händer!

För 1,5 år sen så skrev jag ett inlägg om våra barn och del av vår vardag. Jag vill gärna dela in det här igen för att förhoppningsvis nå några fler denna gång. Ni som redan läst det kan bara scrolla förbi ;):

Idag hade vi planerat lite hoppning hos Lillette kl.11 och jag tog faktiskt en liten sovmorgon imorse så hästarna fick vänta lite. Maja gillar inte det, men om jag gör det ett par gånger om året och resterande dagar gör som hon vill så får hon misstycka så mycket hon vill :)
Så när hästarna var ute och klockan var ca 8.30 så sms:ade Ola att Caroline ville med honom och Christoffer till Örebro...
I Örebro är det i helgen Klossmässan för den oinvigde... Legofantaster från när och fjärran är där för att beskåda, känna och bygga på lego i mängder. Ola och Christoffer hängde förstås på låset redan första dagen, igår, och när man då köat (vilket man definitivt fick göra) så kunde man glassa in idag i VIP-kön... Christoffer var således inte alls sugen på att köa igen!
Nu vet ni flesta att Christoffer har HF Autism. Även om han är vår lilla Sheldon Cooper (Big Bang Theory) och man har väldigt mycket kul med honom så är det ju så att har man Autism så är inte livet en dans på rosor även om man är lik Sheldon, inte ens Sheldons liv är en dans på rosor... Att stå i kö är jätte jobbigt för Christoffer och bara en riktigt bra sak kan få honom att acceptera att stå där i kö. Att gå in på Legomässa kan förstås klassas som en riktigt bra sak, MEN att stå i kön dag 2 för att lillasyster kommit på att hon ska med är inte en sån där "riktigt bra sak".
Eftersom jag skulle iväg och ha hoppning med tjejerna (Caroline skulle också egentligen varit med) och jag inte kunde gå med in på mässan så blev det bestämt att jag åker med in till Örebro med min bil, köar med Caroline och gasar sen tillbaka till Karlskoga.
Jag förstår om alla som läser detta tänker "men herregud, det är väl bara att tala om för Christoffer att han vackert får köa ändå", men alla som tänker så har inget barn med Autism! Punkt!
Ja, han ska förstås träna på saker för att senare i livet förhoppningsvis klara så mycket som möjligt själv men det går inte riktigt att göra som med de flesta andra barn utan man får ta det pö om pö.
Nu vet jag också att många föräldrar till barn utan diagnos också skulle åkt in och gjort samma sak så det är inte tu tal om det, men livet är inte riktigt som hos alla andra när man har NPF-barn utan man får hitta sitt eget sätt för att få vardagen att flyta på så smidigt som möjligt...
Det finns massor med saker som man skulle kunna berätta som är annorlunda här, vi har sällan familjemiddagar där alla äter ihop vid köksbordet eftersom Christoffer hellre vill äta själv, men om vi förbereder honom i god tid så kan det gå att äta ihop i köket. Om han då äter i köket så är förstås iPad:en med, det är OK i nuläget vilket de flesta andra inte skulle acceptera, men vi lever som sagt inte varandras liv. Det är väl också så att eftersom Christoffer har sina speciella idéer så får lillasyster också det och även hennes iPad är ofta med. Vi ser säkert ut lite som familjen Taikon på riktigt när vi äter ute, två vuxna och två barn med iPad... ha, ha, ha... Men vi vill förstås också äta på restaurang ibland och för att Ola och jag ska kunna göra det med våra barn så är det så här det blir.
Vi vet hur det fungerar för oss, vi vet hur vår vardag är och vi struntar numera i att folk tittar och garanterat fördömer!
Vi är på så många andra vis otroligt stolta över våra barn och de små sakerna som Christoffer gör är vi mer stolta över än att han kan sitta på en restaurang och äta utan iPad eller stå i kö.
Häromdagen var han med Ola och handlade och gick fram till alla äldre damer och sa "Goddag, unga dam".... Han gjorde nog deras dag, och han gör många dagar för oss med!
Caroline ger oss tanken på hur livet är för "alla andra". Hon är en solstråle med humör, mycket humör. Hon ger oss en inblick i det vanliga livet med svallande hormoner och hon är en fantastisk tillgång för sin bror. Med henne får han lära sig att leka för det är hon otroligt duktig på, lekskickligare unge får man leta efter.

Så nu har jag talat om hur min vardag är utan barn, med barn både roliga och jobbiga stunder och nu ska jag ta en sen dusch.
Imorgon bitti drar gänget till Örebro igen, sista dagen på Klossmässan och då behöver ingen av dom stå i den evinnerliga kön :)

Nu ska jag snart äta Taco som så många andra ”vanliga” familjer en fredagkväll. Ola och Caroline lagar maten idag, Christoffer var just här och tjatade om att fortsätta spela Monopol så det lär väl bli lite sånt innan maten ;)

Blir tidigt i bingen ikväll och hoppas på att må lite bättre imorgon för nu är det dags för överdomaruppdrag i Kumla i dagarna två.... Jag får väl skriva lappar om jag vill deltagarna något.... eller nej, det behövs nog inte, i Örebro län är alla så skötsamma ändå ;)

Mina energiboostar är lurviga och väger massor....

Jag har ju flera gånger skrivit om att det är och har varit lite tungt en period, ni vet när man känner att allt (eller mycket) bara skiter sig på de mest märkliga vis. Men mitt i detta så har jag ändå använt den energi som funnits kvar till att hålla igång hästarna, det är ju liksom det som ger mig lite extra energi... Och när saker har skitit sig så har hästarna faktiskt gått riktigt bra! Om man börjar med gamla Maja som i gemene mans ögon och öron är lite skitsamma om hon går bra eller ej så tycker ju jag att det är skitkul att rida henne och om hon dessutom är pigg och glad så är det ännu bättre! Hon går emot alla fysiska lagar som finns och även om hon en period var lite stel och kantig när jag faktiskt funderade på om jag inte bara skulle låta henne gå i hagen så har hon  nu mjuknat i igen och är rent av sprallig... Bara det när man är 23 år och typ 700 kg tung ;)

Passen jag rider henne är förstås inte några långa hårda pass utan mer gymnastik och lösgörande... Mycket sidvärtsrörelser blir det och förstås övergångar... Galopp – skritt, skritt – galopp framförallt! Travarbete gör vi alltid efter galoppen. Så först framskrittning sen lite galopp och sen jobbar vi en stund i trav och galopp.

Caroline och jag var i grusgropen häromdagen och då kör vi dit hästarna i transporten och rider sedan där eftersom sträckan att rida dit blir lite lång för Caroline och Kavat. När vi hade lastat ur och suttit upp så vet jag inte vad som flög i Maja... Hon började takta, och småbralla lite när vi skrittade bort. Det händer liksom inte med Maja eller jo, nu verkar det hända.. ha, ha, ha...

Den andra lilla juvelen då? Jo, hon har ju faktiskt gått riktigt bra nu! Det känns bra att man kan få lite lön för arbetet man lägger ner. Ibland är lönen en felfri runda, men oftast är det ren glädje efter ett bra pass i vardagen som är belöningen. Hon har en fantastisk arbetsvilja och en önskan om att göra rätt hela tiden, det är en egenskap som är svår för att inte säga rent av omöjlig att skapa. Antingen finns den eller ej. För två veckor sen var vi i Filipstad och hoppade två klasser, en 80 och en 90. Fortfarande inga hinderhöjder att tala om, men jag har bestämt att vi ska vara här tills det känns väldigt bra och rent av lite småenkelt. Jag hoppas ju att hon och jag ska kampera ihop lika länge som Maja och jag gjort... Med tanke på att Maja gjorde några starter förra året, som 22 åring, så kanske Råttan och jag har en 15 år kvar?! ;)

Närå, visst kan vi starta i 90-100 istället, men när det finns 80-90 så känns det lika bra att ta det. Vi har fortfarande mycket att jobba på och i de lägre klasserna ges det mer utrymme för att få igenom det jag önskar, iallafall försöka få igenom det! :D

Hur som helst så i Filipstad var hon nolla i första med en helt okej runda. Lite för på i början, men lugnade sen ner sig och blev lite mer jämn. I andra klassen så rev vi hinder nummer två och jäklar vad förbannad hon blev, bockade som en galning nästan hela vägen in i hinder nummer tre. Hann precis få ett par ”normala” galoppsprång innan det var dags att hoppa igen.... Då känns det rätt skönt att hindret är lågt :o

Förra helgen så skulle vi ju ge oss på att göra vår tredje (och fjärde) start i dressyr. På hemmaplan i Rosensjö. Råttan har ju hittills gjort två starter i dressyr. En i somras i Hagfors och en i september i Björkliden. Båda de gångerna har hon bockat och brallat i galoppen, men har ändå landat in på drygt 59% vilket känts otroligt bra med tanke på hennes övningar i högre skolor.

I Rosensjö började det med att hon stod på bakbenen inne i transporten så det blev en väldigt snabb urlastning och sedan gå runt, runt med en rätt uppspelt 6-åring... Nu tror jag att det mesta beror på att när jag är iväg och hoppar så har jag tussar i öronen och luva på, men i dressyr får man ju inte ha några tussar så jag struntade i både luva och tussar... Ett beslut jag ångrade lite när jag gick där på stallbacken med en halvt galen R8.

Funderade lite på hur jag skulle ta mig upp på eländet och bestämde mig för att gå upp bakom stallet i vinkeln och sitta upp där. Så hon, jag och pallen gav oss upp i hörnet. Först var hon förstås spänd även där, men lugnade ner sig efter några varvpå den lilla planen. Så jag bestämde mig för att sitta upp... jo, jo... visst fick jag i foten i stigbygeln och svingade över benet, men precis i samma stund la hon i rallybacken Allan och jag hamnade på något konstigt vis framför sadeln, lite hängande ner på höger sida. Jag hann få känslan av att ”NU åker jag av..” säkert tre gånger på lika många sekunder... När hon hade backat fram till gräsmattekanten så var det en slänt där och då stannade hon till så jag snabbt kunde hoppa rätt och pusta ut! Jag tror aldrig jag har varit så jäkla när att ramla av, men klarat mig... Herregud, det hade varit snyggt med en lös R8 bland alla fina dressyrhästar...

Väl uppe sadeln och nere på framridningen så slappnade hon av rätt snabbt och kändes riktigt fin. Fast det där vet man ju aldrig hur det blir inne på banan sen. Hon har ju skött sig de andra gångerna också på framridningen så inget är ju hugget i sten! Men tro på sjutton om inte R8:n höll fötterna i backen hela programmet och gjorde ett riktigt bra resultat... 66,5% red vi ihop och om inte piloten missat att det var skrittövergångar i serpentinbågarna så hade vi fått ytterligare två poäng till! Att vi sedan knep andra placeringen i klassen var ju fantastiskt oväntat! Men när man inser att den som vann gjorde det med 0,5 poäng och jag gjorde en felridning som gav mig minus 2 så skulle jag ljuga om jag inte grämde mig lite! En seger hade ju varit riktigt ”nice” och ännu mer oväntat! Dessutom vet man ju aldrig när det går lika bra nästa gång... ha, ha, ha...

I andra klassen så var hon rätt trött och blev lite för låg. Hon började också försöka kompensera sin trötthet med att istället för att jobba på i trav lägga in någon galopp när det inte skulle vara. Dock skötte hon sig exemplariskt och piloten kom ihåg programmet denna gång! :D

Nu har jag en ”tävling” kvar i år, en hoppning i Filipstad 12 november. Vi ska återigen hoppa 80 och 90,  sen är det vinter och  träning för hela slanten inför nästa år.

Då är hon 7 år lilla R8:n! Inte riktigt ”utbildad” som en sjuåring, men på pappret är hon det och då får man gå i avdelning A. Fast det kvittar ju om de nya förändringarna går igenom med bedömning A i alla klasser upp t.o.m 1.00. Men jag gillar i och för sig Bed.A, då kan man fortsätta träna på i sin egen takt.... Men det är klart att det är roligt att få rida omhoppning (fas två) någon gång också ;)

Hon ska dock få en liten vila här i vinter, det har hon behov av. Har märkt att varje gång hon vilat en kortare period så är det som om en eller ett par polletter ramlat ner efter det, ungefär som att hon smälter det vi gjort och sen tar vi nya tag som den lilla arbetsvillig hon är!

Har dock redan kollat igenom nästa års tävlingstermin (under förutsättning att vi får hålla oss pigga och fräscha samt i form), vart jag tänkt åka och när jag jobbar. Nu har även domaruppdragen börjat ramla in och lite beroende på om jag ska tillbaka till de ställen jag varit på i år så är det rätt fullt nu och det blir nästintill omöjligt att boka in mer uppdrag isåfall... Känns kanske konstigt för de flesta att man har så lång planering, men jag gillar’t! ;)

Hur svårt kan det vara....?

Märkliga saker som bara tycks hända mig fortsätter... För att göra en lång historia så kort det går så slog jag i handen rejält över ett hinder i Mariestad 12 augusti. Jag kände inget direkt under ritten, men direkt efteråt så kom det. Handen svullnade sedan upp succesivt och dagen efter fick jag tid hos jouren på Baggängens VC och därefter röntgen. Det visade ingen skelettskada så de bad mig avvakta en vecka och sedan höra av mig om det inte blivit bra. 10 dagar senare kontaktar jag vårdcentralen för att ställa frågan om det kan vara så att de missat någon fraktur eller så och får då komma dit igen. Den läkaren hade i förväg kollat mina bilder och inte heller han kunde se att det var någon sådan skada utan skrev ut Naproxen och Citodon. Med de tabletterna skulle jag avvakta tre veckor. Efter fyra veckor hörde jag av mig igen och fick den här gången komma till en annan läkare. Han sa rätt snabbt att jag behövde få en magnetröntgen och skulle då skriva en remiss. Detta var den 21 september. Alla som har blivit remitterade vet att man inom kort får ett brev från mottagande mottagning, i det här fallet röntgen, att de tagit emot remissen. Den 13 oktober bestämde jag mig för att skriva och fråga vårdcentralen hur allt går. Här kan jag varmt rekommendera Mina Vårdkontakter, man kan skriva vilken tid på dygnet som helst och svar kommer oftast inom ett dygn. Sms-aviseringen kom i fredags förmiddag och när jag kom hem loggade jag in... Döm om min förvåning för det väldigt korta svaret som i princip talade om för mig att min röntgen var avbokad och att de istället skulle skriva en remiss till Ortopeden...... Det stod inget om varför och vad jag kunde läsa så var inte remissen till ortopeden ens skriven. Så med lite frågor hängande i luften ringde jag receptionen och frågade lite till. Mycket riktigt, remissen var inte skriven, vårdcentralen hade fått besked om avbokningen av röntgen den 29 september?! Så på två veckor har de inte kunnat skriva en remiss eller kontakta mig och meddela! Hade jag inte ställt frågan via vårdkontakterna så hade jag väl fortfarande gått här och väntat på det där brevet... Till alla som jobbar i vården: Jag vet att ni är underbemannade!  

Men tro mig vi är fler yrken som är otroligt underbemannade och skulle jag vänta 14 dagar med att svara en förälder på en fråga eller meddela något annat som kan vara viktigt så skulle jag nog inte vara så uppskattad jag heller.... Och min chef skulle antagligen blivit uppringd av någon lite lätt frustrerad förälder!

Nu är ju inte jag den som bara finner mig i saker och hänger med.... Ibland tyvärr ibland är det bra! När det gäller sjukvård och annan omsorg så har jag insett att det är bra! Så efter mitt samtal med receptionisten på Båggångens VC skrev jag via Mina Vårdkontakter (igen), men denna gång direkt till ortopeden. Jag berättade händelseförloppet och att jag nu står här och väntar på en remiss till dom. Tidigt imorse plingade min telefon till och jag hade ett svar att kolla på datorn. Det stod bara att de lämnat mitt ärende vidare till berörd person. Jag antog i det läget att de bollat tillbaka till Baggängen för att få remissen så döm om min förvåning när min telefon ringde vid 10-tiden idag och i andra änden var det en läkare på Ortopeden. Han presenterade sig och sa att han just satt och läste mitt meddelande... Jag harklade mig lite och sa att jag var lite frustrerad när jag skrev det varpå han svarar: ”Jag förstår det!”

Så med ens blev saker så mycket bättre! Han skulle skicka  mig en tid, han ställde relevanta frågor om min hand och han ville göra en ny röntgen för att utesluta att de inte missat någon spricka... Som sagt ibland måste man visst stå på sig lite, men jag tycker att det är fel! Man borde få hjälp ändå...

Hur lång är tunneln??

Hösten kom med stormsteg när den väl gjorde entré... Herregud, nu är det både kyligt och blåsigt! Men vi har iallafall klarat oss rätt bra från regn fortfarande, alltid något!

Skrev i mitt förra inlägg att jag började se ljuset i tunneln, men det verkar vara en lång tunnel... Är allmänt trött och känner mig frustrerad över det mesta... Eller mycket i alla fall! Bara en sån sak som igår när jag var på ICA och snabbt skulle handla lite. Hade hämtat Christoffer på Karlberg strax efter 13 och sen kommer Caroline med bussen vid 14-tiden så vi hade inte alltför mycket tid på oss. Så jag slängde ihop lite varor i vagnen och gick till snabbkassan som jag gör rätt ofta. Det är ALLTID lång kö i kassorna, lägg till det att det var tisdag och då är det 10% på allt för pensionärer så snabbkassan var ett faktum. Jag trycker in mitt personnummer, sätter in mitt VISA-kort, trycker koden, scannar en papperspåse och öppnar upp en påse på bänken. Då kommer en ICA-anställd fram och frågar hur många varor jag har i vagnen för det är en snabbkassa och man får bara handla 15 varor. Och man kan bara handla 15 varor sen säger kassan ifrån. Då måste hon räkna om allt och då tar det betydligt längre tid... Eftersom jag handlat betydligt fler varor där förut så frågade jag om de gjort om det i kassorna eftersom det inte varit så förut och på det svarade hon att så var fallet. Därefter räknade hon mina varor och då det uppkom till 18 st så avbröt hon mitt köp och jag fick vackert ställa mig sist i en kö med 7 andra framför mig (såg likdanat ut i alla kassor) medan snabbkassorna ekade tomma.... grrr.... Jag kommer ALDRIG handla mer än 15 varor på ICA igen! Hej Willys.... Och såna där saker tycks hända hela tiden nu eller jag fattar väl också att anledningen till att man retar upp sig på saker är att man är rätt slut och allmänt trött.... Fast det spelar liksom ingen roll att man har den vetskapen, man blir ändå irriterad när det händer! Suck....

Idag kände jag dessutom av i kroppen att det är höst! Lite harklig och man känner att något gror i en... Och det var en av sakerna som vi pratade om på föräldramötet ikväll ”När är barnet sjukt?”.  Många (inte sagt våra föräldrar utan mer folk i allmänhet) använder sig av feber som måttstock om ens barn är sjukt vilket jag personligen tycker är lite knasigt. När man (eller barnet) inte orkar med en hel vanlig vardag som den brukar vara, ja då är man väl inte redo att vara på förskolan. Även om man är hyffsat pigg hemma så är det inte alls samma sak som att vara bland 40 andra lekande barn, utomhus i 7 grader  ibland i 9-10 timmar... Det måste man nog ha mer i tanken när det gäller barns allmäntillstånd, inte vad febertermometern visar. Vi vuxna tar en alvedon eller två, lite nässpray och eventuellt hostmedicin och då kan vi klara en arbetsdag när vi är förkylda, dessutom så behöver man inte dela en kvadratmeter av sitt kontorsgolv med två-tre andra som man som barn ibland gör i sandlådan, gungan eller i lekstugan...

Vi pratade förstås om många andra bra saker också på mötet och det är nog så att jag inte bara har kommunens bästa kollegor utan även kommunens bästa förskoleföräldrar också... Tänk sån tur jag kan ha! :D

Huruvida min bacillusk kommer bli värre eller försvinna får vi se, men själv tror jag stenhårt på det sistnämnda ;)

Jag slutade på jobbet 15.00 idag och skulle vara tillbaka 17.00, men med en väl genomtänkt plan går mycket att genomföra! Caroline och jag pratade om detta redan igår och då hennes enda möjlighet att rida var under den stund jag var hemma (även enda stunden jag skulle hinna rida på) så valde hon att åka hem efter skolan idag för att ”kunna ta det lite lugnt en stund först” som hon så väl uttryckte sig. När jag sedan landade in ca 15.20 så åt vi lite mat väldigt snabbt och sen tog vi in hästarna och red. Det blev förstås inget långt pass, bara ca 30 min men vilka 30 minuter sen... Först protesterade R8:n förstås, men när hon väl inser att hon faktiskt måste jobba en liten stund så går hon helt okej! Tycker jag iallafall och det är väl huvudsaken att hennes matte är nöjd.... Det var sådär att jag inte riktigt hade lust att ge mig när jag var tvungen!

Tror inte att jag skrivit något i bloggen om Clinicen som vi var på för 1,5 vecka sen?! Vi spenderade 6 timmar i röda ridhuset på Strömsholm och lyssnade på Carl Hester som hade clinic, på engelska! På väg dit diskuterade vi huruvida man skulle förstå något eller ej, men det var inga som helst problem! Jo, det var en gång som det kom in en ung tjej på en rätt het häst och jag tyckte det lät väldigt konstigt när jag uppfattade att han sa att hon skulle rida mer på stången istället för bridongen, men han sa såklart tvärtom ;)

Han pratade genomgående om kontakt (skänkel/hand) och övergångar.... Han rekommenderade att göra typ 1000 övergångar per ridpass (skritt-trav, trav-galopp, galopp-trav o.s.v.) så nu övar R8:n övergångar... Många övergångar.... ha, ha, ha...  Det har kanske inte gett resultat än, men inom sinom tid kanske?!

Imorgon ska vi åka till ridhuset så vi får kika lite på ridhuset innan söndag och på fredag är det ridning i sällskap i Gottebol... Det ska bli himlans trevligt! Kan säkert få lite goda råd av ligan då också inför söndagen!

På söndag ska vi "rida" dressyr igen, ska bli spännande och se om vårt program då innehåller högre skolan ännu en gång eller om vi håller fötterna på jorden för en gång skull.... Tredje gången gillt :o Eftersom jag har i bakhuvudet hur hon gjort de tidigare gångerna så anmälde jag mig faktiskt till två klasser denna gång. Om hon har överskottsenergi i första så kanske vi kan sköta oss i andra? Men egentligen så tror jag att LB med små volter i galopp kan orsaka spänningar = brallar för lilla damen, men vi provar så får vi se!

För den intresserade så ligger startlistorna ute på Equipe och man är varmt välkommen att se på spektaklet, vi bjuder på’t :D

Fem veckor senare... Jag ser ljuset i tunneln ;)

Idag är skolorna i kommunen stängda för studiedag och därför tog jag ledigt några timmar på eftermiddagen för att kunna umgås lite med Christoffer... Eller umgås och umgås, det beror lite på hur man ser det. Han bygger Lego och vill vara själv, men vill gärna att jag sitter i närheten dock intei samma rum. Så nu sitter jag här vid datorn i rummet bredvid och så slänger vi några ord med varandra då och då ;)

Det har varit en turbulent tid sen jag skrev sist... Ola ramlade ju ner för stegen och fick några frakturer i ryggen. ”Lägligt” nog så var det i min mest intensiva period under hösten och jag blev nog lite som en urvriden disktrasa av att jobba som vanligt på förskolan, ha fullt upp med uppdrag 3 helger på raken, alla föräldramöten och utvecklingssamtal som alltid ligger i anslutning till skolstart och dessutom stå själv med allt här hemma! Och som grädde på moset så var mamma och pappa i princip inte alls hemma under dessa veckor då de röjde i mammas föräldrahem i Branäs. Annars har jag alltid dom att be om hjälp av, men nu var jag rätt ensam och man kan överraska sig själv också. Fast det där skrev jag ju om förra gången och nu är det över och vi blickar nu framåt :D                      Nu fick jag en bonusledig dag när ÖFK ställde in ena tävlingsdagen och även om det var skönt (om man får säga så) så hinner man ju inte återhämta sig på den stackars dagen... Känner fortfarande en viss trötthet emellanåt, men tycker på det stora hela att det börjar räta till sig!

Hästarna har jag kunnat hålla igång hela tiden, men någon annan träning har det inte varit att tala om och jag har inte varit iväg hem till Pia något under denna period, men det känns ändå skönt att ha kunnat rida och hålla igång det ändå.

Har ju dessutom varit iväg på två tävlingar själv, en dressyr och en hopp. Hopptävlingen åkte vi ända till Avesta... Lite galet jag vet, men jag hade planerat in en annan hopptävling den helgen som ställdes in och då valde jag ändå att hålla mig till min plan att hopptävla den helgen. I Avesta har vi varit förut och vet att det är trevliga tävlingar så Avesta blev det :D                                                      Och det visade sig ju vara ett riktigt bra val! Hade otroligt trevligt sällskap med Dessi och de där två timmarna i bilen försvann rätt snabbt både dit och hem, tur vi gillar att prata båda två...  ;)   Dessutom  gjorde Råttan och jag två helt okej rundor med felfritt resultat så med två rosetter hem kunde dagen inte blivit så mycket bättre ;)

Har dock tyckt senaste veckorna att hon höjer huvudet och sänker ryggen i språnget och det var något av det vi fick jobba med igår när Pia kom och hade hoppträning. Råttan är inte riktigt framme för skänkeln och då har man inte så mycket stöd som man skulle vilja ha och behöver! Så som sagt, vi har lite att jobba på men sakta och säkert blir det förhoppningsvis bättre ;)

Och visst är det fantastiskt att det är så himla kul fortfarande att jobba med hästarna, att utveckla dom och mig själv. Blir man någonsin trött på det? Pratade med en vän häromdagen om Maja och jag sa och kan ärligt säga att jag ALDRIG kännt att det är tråkigt att rida, att jag inte haft viljan eller kännt mig less. Däremot kan man förstås vara trött en dag och inte orka, men det är en annan sak! Det känns fascinerande att man efter 20 år tillsammans på ridbanan fortfarande känner glädje varje dag och då någonstans har man väl ändå rätt häst oavsett om hon är svårriden, stor, tung eller vad den nu har för svagheter som egentligen inte borde passa mig som liten ryttare!

Råttan har samma inverkan på mig som Maja, det är liksom bara roligt! Hon har inte de bästa förutsättningarna och är långt ifrån självgående, hon har dessutom mig i sadeln... Trots det försöker hon alltid göra sitt bästa även om det ibland kommer någon liten protest, men vilken tonåring gör allt man ber dom om utan att någon gång protestera? Nä, det får man förstås räkna med, men viljan att göra rätt, att försöka och ha hjärta för sin ryttare den känslan är ovärderlig för mig och det är väl därför jag älskar att arbeta och ha med mina hästar att göra!

Något annat som jag bl.a. la ut del av igår på FB och säkert flera sett är Carolines framfart... Förra helgen var vi på Blåbärshoppning i Botorp och inför den så fick Caroline själv välja vad  hon ville rida för klasser (Om nu någon tror att mamman bestämmer så är det inte alls så ;)), 30 och 50 skulle hon hoppa. Nu har ju hon gjort en start i LE (50cm) på lokal tävling förut, men efter det har hon rasat av ett par gånger och blivit lite osäker...

Men nu var det på’t igen och hon gjorde jättebra ifrån sig och försökte komma ihåg alla fem saker som mamman tjatar om: Räta upp sig, blicken över hindret, lite tempo, bra vägar och rid mitt på hindret. Det går kanske inte alla språng, men de flesta och gjorde det  toppenbra! Stolt mamma... Stolt är jag för att hon vågar utmana sig själv och inte så mycket för att hon hoppar höga hinder. Och trots att hon sa på väg till Botorp att hon kände sig osäker på 50 (jag kontrade med att hon kan välja att avbryta gå ut precis när hon vill) så väljer hon att fullfölja. Igår när hon kom ut på ridbanan så var självförtroendet på topp när hoppning stod på schemat och hon värmer upp på 50 cm och avslutar med att hoppa 70 cm två (!) gånger. Andra gången mest för att mammans film inte blev bra första gången... Mamman var nog lite nervös... ha, ha, ha....

Jag undrar lite hur mycket bett-bytet har påverkat? Förr-förra helgen så tömkörde jag Kavat och fick uppleva hur han känns när man tar en förhållning eller försöker sakta av speciellt i vänster varv. Han liksom kör upp huvudet rakt upp, sänker ryggen och struttar med bakbenen. Tänkte att det kanske är så att åldern gjort att han fått förändringar i munnen och upplever obehag?! Dagen efter så var vi till Ullared och jag köpte ett Hackamore för att testa vilket vi gjorde redan på tisdagen. Det var som en helt annan ponny OCH ryttare. Hon kände att hon kunde kontrollera farten och vågade helt plötsligt rida an mot hindret på ett helt annat vis. På fredagen samma vecka (alltså nu i fredags) var Karin S hos oss för lite vaccination och raspning samt allmän check. Hon kollade då honom i munnen och det var inget att ta i munnen på honom eller andra konstigheter så jag kan ärligt inte säga vad det är som gör att han blir sådan. Och även om jag inte förespråkar svåra bett för barn att rida på så tycker jag att det är att föredra om både ryttare och häst upplever en positiv skillnad. Det viktiga är dock att man inte alltid rider med det och Caroline vet att hon bara får ha det när hon hoppar så vi kör så ett tag nu. Men igår när hon svingade sig över 70 så hade hon faktiskt det gamla bettet på honom så självkänslan gör förstås mycket den med ;)