Jag har inte haft skrivkramp, men herregud vad veckorna
rusat iväg... Det får ju inte hända när det är semester!
Känner redan inledningsvis att det här kommer bli ett rörigt
inlägg och långt, men så är det ibland. Det har ju hunnit hända en del och man
hinner tänka massor när man är ledig, på gott och ont :o
De sedvanliga ponnytävlingarna på Örsta Kulle blev inte i
dagarna tre som brukligt utan bara i en dag, lite konstigt men ibland kör
liksom livet ihop sig och denna gång var det en fest som vi inte kunde motstå,
45 mil bort.... Ja, vill man på fest och inte är bjuden på närmre håll ja då
får man vacker hoppa in i bilen ;)
Skämt åsido, Olas svåger Jonas bjöd på 40-års baluns med
strandhäng på dagen och party på kvällen. Vi som åkte 45 mil på morgonen
missade strandhänget, men fick en härlig fest på kvällen i supermysigt
sällskap. Kul att träffa den sidan på släkten ibland, det blir tyvärr inte så
ofta pga de där 45 milen. Under kvällens gång så fick vi en snabbkurs i Salsa!
Man kan väl lätt säga att Ola och jag kanske skulle behövt lite längre tid på
oss för att kunna sluta räkna stegen, å andra sidan var det fler som behövde
det. Min gamla dansfröken skulle svimma om hon såg hur illa jag kordinerar
numera, men så kan det gå när man tvingas välja och till hennes förtret så vann
hästarna ;)
På festen så träffade jag så intressanta människor,
framförallt två som jobbade båda inom barnomsorg/skola.
Den ena i ett område i
Jönköping som var berikat med många olika nationaliteter. Hon berättade om en
man som kommit till Sverige själv och som fick möjlighet att arbeta på hennes
förskola som en del i integrationsarbetet. Hon blev då hans handledare. Den här
handledarrollen har med tiden utvecklats till en vänskap där hon, och hennes
familj, hjälper den här mannen med att förklara diverse ”svenska” saker. Hon
berättade om hur han bodde på 15kvm med kokvrå och att de bodde där även när
hans fru och barn kom, hur de ändå välkomnade henne in i deras lilla hem och
bjöd på middag trots att de inte mycket hade, hur hon fått bistå när lärarna i
skolan skickat med barnen lapp hem om att de ska ha med skridskor och termos på
friluftsdag.... Vad är skridskor och termos om man kommer från Somalia?! Ja,
jag fick med mig så mycket händelser från henne den kvällen.
Den andra kvinnan
var om möjligt än mer intressant... Hon hade själv bott utomlands och kom tillbaka
till Sverige för några år sedan. Hon hade två små barn och när hon gick där
hemma med sina barn kände hon att integration var något hon ville bistå med. Så
sagt och gjort, hon kontaktade kommunen som inte alls hade några tankar kring
det ämnet. Då gick hon med i politiken, men möttes av samma respons där. Till
slut bestämde hon sig för att göra det själv, ideellt, och som hon sa ”som en
man skulle gjort det”. Därför bestämde hon sig för att dra igång ett nätverk
för kvinnor, lika många infödda svenska kvinnor som invandrarkvinnor. Hon
ringde till sina vänninor som enligt henne själv inte riktigt tyckte hon var
klok (på ett bra vis), men sen kom hon på att dragplåster måste man ha så hon
ringde chefen (en kvinna) på hotell Tylösand. Tyvärr hade inte hon tid, men
kunde tipsa om andra lokala framgångskvinnor. Sagt och gjort, hon fick ihop
sina kvinnor.
Då var det bara finanserna kvar och det var här den manliga delen
kom in... Hon tänkte att om hon går iväg för att be om pengar så kan det bli så
att de får ingredienserna och sen står de där och på kvinnligt manér lagar
maten som de sedan ska äta på sin nätverksträff, DET skulle inte få ske.
Så hon bestämde först vilken fin
restaurang som hon ville att lunchen skulle ske på, sen bad hon om prisuppgifter
och bestämde sig för hur många träffar skulle det vara. Därefter ”eskade” hon
pengar från en fond och fick drygt 30.000:- till sina luncher, helt
fantastiskt. Vid varje lunch så skulle någon eller några göra en presentation
av sig själv, hon erbjöd sig att hjälpa alla invandrarkvinnorna med att skriva
deras presentation utifrån deras berättelser. Detta projekt har nu fortsatt i
några år och senast gången utökade hon summan till 50.000:- och fick det!!!
Detta arbete gör hon helt ideellt och
som hon berättade inledningsvis så var hon ju hemma med två små barn vilket
alltså innebär att hon inte bara gjort detta utan hon har gjort det och haft
sina barn med sig.
En tid efter att projektet dragit igång så hittade hon ”sin”
tjänst på annons. De sökte en person att jobba med barn och ungdomar i ett
invandrartättområde i Halmstad, samma område som hon själv sökt upp kvinnorna
i. Hon ringde upp arbetsgivaren (kommunen som något år tidigare inte alls
nappade på hennes idé då J)
och sa ”jag ser att ni har MITT jobb på annons”... Tror ni att hon fick jobbet?
Mmm, annars hade nog kommunen varit helt korkade! Hon hade också massor att
berätta runt arbetet med ungdomarna, men det är en annan historia.
Jag börjar nog bli gammal för såna här saker kan få mig att
bli gråtmild och känna ”jag vill också....” Jag antar att det bara är att ta
tag i saker, men är inte DÄR än. Vi får väl se om jag känner att det kan finnas
lite tid för något senare, men det vore så otroligt att få deltaga i något
sådant!
Iallafall så efter fest i Halmstad och besökt hos svärmor bar
det av hem igen. Bara för att packa om... På måndagen packade vi in väskor,
sadelskåp, 2 hästar, 2 barn och min pappa
i bilen för en vistelse i Branäs några dagar. Totalt knökfullt så Busan
(hunden) fick åka med mamma några timmar senare J
Flera av er vet att jag är från Södertälje. Vi flyttade hit
1985 för att mamma (från Branäs) och pappa (från Karlstad) ville tillbaka till Värmland och pappa fick
jobb här. För min del innebar flytten att jag kunde få en möjlighet att skaffa
min första egna ponny, Sippan. För mig var flytten i stort sett bara positiv
förutom förstås vännerna som man lämnar... Är man nästan 13 år så är det en
jobbig tid i livet ändå och dessutom inleddes mina första månader i nya
högstadiet med mobbing. Är man en 08-unge så ska man nog bara ha.... Fast jag
ska väl vara tacksam för att det var på 80-talet och inte nu när allt är så
brutalt och medialt! Men mobbingen höll inte på så länge, jag hade bra
klasskamrater och en mamma som, även om hon just då inte jobbade, var/är
kurator. Då vet man hur sådana saker ska tacklas... Studierektor och skolans
kurator kopplades snabbt in (när allt uppdagades) och så var det end of story.
Låter enkelt, men det var det så klart inte!
Nog om det, åter till mina gamla vänner.... Monica är en av dom! Vi
blev vänner när vi var i 3 års åldern (det skiljer 3 dagar på oss och JA jag är
yngst ;)) och jag blev dagbarn hos hennes mamma. Att vi dessutom bodde ”tvärs
över gatan” gjorde ju saken bara enklare. Vi följdes åt till lekskolan som det
då hette och sedan låg- och mellanstadie. Vi var/är dessutom hästtjejer båda
två så på bussresorna till Södertälje Ridklubb hade man ofta sällskap. Som tur
är gillade vi inte samma favvo-ponny... :D
Under några år hade vi dåligt med kontakt, man bildar
familj, hamnar i olika stadier i livet osv men ofta hittar man tillbaka och för
ett år sen så körde vi en helg i Branäs. Hon med sina tre superhärliga tjejer
(nu 12,11 och 9 år) och jag med mina två juveler. Och som jag skrev
inledningsvis så var mamma och pappa med samt hennes mamma (min gamla dagmamma)
Irene med! Vi har nu haft fyra härliga dagar och nästa års resa är redan
bestämd, men vi måste nog ses något mer under året. Det är så fantastiskt att
man har folk i ens liv som man inte ser på flera år och när man ses så bara
pratar man på.
Nu lovar jag att det inte ska gå lika länge tills nästa
inlägg, det kommer nog ett imorgon igen så det inte blir så jädrans långt ;)
Tack för att DU läste!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar