Mina kungligheter i stallet och jag

Det hann nästan gå två dygn innan jag skrev igen, men nu så ;)

Ikväll hade vi hoppträning på schemat när Pia Eriksson gästade storstan :o

Kronprinsessan Råttan fanns på plats för att få en välbehövd genomkörare med mig ovanpå... HKH Råttan som nu hunnit fylla 5 år är ju inte direkt i fas med sina jämnåriga, men vad gör väl det. Hon är MIN häst och vi hinner.... Det tar bara lite längre tid. Hade man varit "proffs" som många är (och en del tror sig vara) så hade hon säkert kommit längre i sin utveckling (eller inte om man var det inom parentes ovan), men nu ska jag ha en häst till mig, snabba resultat behövs inte vi satsar på livslångt samarbete istället :D

Råttan skötte sig bra på träningen och piloten hyffsat... Det är oerhört värdefullt att bli medveten och lotsad till en bättre ridning. Ibland gör man för mycket, ibland för lite och ibland fel, men det är ju just därför alla tränar! Både proffs och hobbyryttare.

Sista två-tre åren har Maja fått åka med på träningar (och tävlingar) istället för Castor eller numera Råttan. Jag vet och förstår att det finns dom som tror man är och varit helt puntad som "tror" att det finns någon vits med det, men det ska jag säga att det gör det alltid... För alltid lär man sig nå't och skulle jag inte haft gamla Maja dessa år så hade jag periodvis inte kunnat träna mig själv alls. Maja har även ryckt ut på några hopptävlingar dock är det inte så många som hon själv varit anmäld till utan hon har "hoppat in" istället för Råttan som inte alls känts redo av olika anledningar. Nu är det ju inte så att jag tror att Maja 22 år och jag 43 år har någon karriär framför oss  (även om det finns dom som tror att jag tror det), men för  att den här (jag) ryttaren ska få hålla igång lite så har vi gjort några starter och vi tycker att det är kul, även Maja. Hur jag vet? Kan inte svara på det, men har man kamperat ihop på tävlingsbanor sedan 1998 så vet man bara. 

Jag har alltid sagt att Maja inte skulle gilla livet med att bara gå i en hage som pensionär och så är det! Nu har vi förstås inga tävlingar inplanerade för det ser jag ingen anledning till nu när Råttan kommer igång, men skulle jag känna för att hoppa en klass så gör jag det utifrån hur "med" Maja är oavsett vad andra tycker. 

Maja har i år gjort 6 starter: en med 12 fel, en med 8 fel, två med 4 fel och två felfria. Nu hoppar vi inga 120 längre, men lite 90-100 och man kan som gammal häst få känna sig världsbäst även då ;)

I sommar gick hästarna ute på natt några veckor och in några timmar på dag. Det har nog varit lite jobbigt för Maja och vi gick tillbaka till vanliga rutiner (sova inne nattetid) och vi tar det nu lite lugnare på ridpassen en period  med start efter att jag kom hem från Falsterbo. 

Även om det första veckan ute på natt inte syntes något på henne så tycker jag att det syns nu att hon blev lite tagen och man märker hur känsliga dessa gamla hästar är :(

Jag vet att vi fortfarande är igång på lånad tid och att den dagen jag väljer att inte lägga ner ca fem pass ridning i veckan så kommer det gå fort och då är det dags att säga adjö.... 

Jag är inte redo och än är inte hon redo så vi kamperar vidare så länge, jag och Maja.... 

Och när det är slut så ska HKH Kronprinsessan Råttan ta över drottningrollen, men inte än :D

(Bilderna är Maja från en dressyrtävling för typ 7 år sen och en hoppning från förra året :))

Idag ska jag åka upp till Märsta och hämta hästarnas nya vrålåk... <3 div="">

Otroliga människor

Jag har inte haft skrivkramp, men herregud vad veckorna rusat iväg... Det får ju inte hända när det är semester!

Känner redan inledningsvis att det här kommer bli ett rörigt inlägg och långt, men så är det ibland. Det har ju hunnit hända en del och man hinner tänka massor när man är ledig, på gott och ont :o

De sedvanliga ponnytävlingarna på Örsta Kulle blev inte i dagarna tre som brukligt utan bara i en dag, lite konstigt men ibland kör liksom livet ihop sig och denna gång var det en fest som vi inte kunde motstå, 45 mil bort.... Ja, vill man på fest och inte är bjuden på närmre håll ja då får man vacker hoppa in i bilen ;)

Skämt åsido, Olas svåger Jonas bjöd på 40-års baluns med strandhäng på dagen och party på kvällen. Vi som åkte 45 mil på morgonen missade strandhänget, men fick en härlig fest på kvällen i supermysigt sällskap. Kul att träffa den sidan på släkten ibland, det blir tyvärr inte så ofta pga de där 45 milen. Under kvällens gång så fick vi en snabbkurs i Salsa! Man kan väl lätt säga att Ola och jag kanske skulle behövt lite längre tid på oss för att kunna sluta räkna stegen, å andra sidan var det fler som behövde det. Min gamla dansfröken skulle svimma om hon såg hur illa jag kordinerar numera, men så kan det gå när man tvingas välja och till hennes förtret så vann hästarna ;)

På festen så träffade jag så intressanta människor, framförallt två som jobbade båda inom barnomsorg/skola. 

Den ena i ett område i Jönköping som var berikat med många olika nationaliteter. Hon berättade om en man som kommit till Sverige själv och som fick möjlighet att arbeta på hennes förskola som en del i integrationsarbetet. Hon blev då hans handledare. Den här handledarrollen har med tiden utvecklats till en vänskap där hon, och hennes familj, hjälper den här mannen med att förklara diverse ”svenska” saker. Hon berättade om hur han bodde på 15kvm med kokvrå och att de bodde där även när hans fru och barn kom, hur de ändå välkomnade henne in i deras lilla hem och bjöd på middag trots att de inte mycket hade, hur hon fått bistå när lärarna i skolan skickat med barnen lapp hem om att de ska ha med skridskor och termos på friluftsdag.... Vad är skridskor och termos om man kommer från Somalia?! Ja, jag fick med mig så mycket händelser från henne den kvällen. 

Den andra kvinnan var om möjligt än mer intressant... Hon hade själv bott utomlands och kom tillbaka till Sverige för några år sedan. Hon hade två små barn och när hon gick där hemma med sina barn kände hon att integration var något hon ville bistå med. Så sagt och gjort, hon kontaktade kommunen som inte alls hade några tankar kring det ämnet. Då gick hon med i politiken, men möttes av samma respons där. Till slut bestämde hon sig för att göra det själv, ideellt, och som hon sa ”som en man skulle gjort det”. Därför bestämde hon sig för att dra igång ett nätverk för kvinnor, lika många infödda svenska kvinnor som invandrarkvinnor. Hon ringde till sina vänninor som enligt henne själv inte riktigt tyckte hon var klok (på ett bra vis), men sen kom hon på att dragplåster måste man ha så hon ringde chefen (en kvinna) på hotell Tylösand. Tyvärr hade inte hon tid, men kunde tipsa om andra lokala framgångskvinnor. Sagt och gjort, hon fick ihop sina kvinnor. 

Då var det bara finanserna kvar och det var här den manliga delen kom in... Hon tänkte att om hon går iväg för att be om pengar så kan det bli så att de får ingredienserna och sen står de där och på kvinnligt manér lagar maten som de sedan ska äta på sin nätverksträff, DET skulle inte få ske. Så  hon bestämde först vilken fin restaurang som hon ville att lunchen skulle ske på, sen bad hon om prisuppgifter och bestämde sig för hur många träffar skulle det vara. Därefter ”eskade” hon pengar från en fond och fick drygt 30.000:- till sina luncher, helt fantastiskt. Vid varje lunch så skulle någon eller några göra en presentation av sig själv, hon erbjöd sig att hjälpa alla invandrarkvinnorna med att skriva deras presentation utifrån deras berättelser. Detta projekt har nu fortsatt i några år och senast gången utökade hon summan till 50.000:- och fick det!!! 

Detta arbete gör  hon helt ideellt och som hon berättade inledningsvis så var hon ju hemma med två små barn vilket alltså innebär att hon inte bara gjort detta utan hon har gjort det och haft sina barn med sig. 

En tid efter att projektet dragit igång så hittade hon ”sin” tjänst på annons. De sökte en person att jobba med barn och ungdomar i ett invandrartättområde i Halmstad, samma område som hon själv sökt upp kvinnorna i. Hon ringde upp arbetsgivaren (kommunen som något år tidigare inte alls nappade på hennes idé då J) och sa ”jag ser att ni har MITT jobb på annons”... Tror ni att hon fick jobbet? Mmm, annars hade nog kommunen varit helt korkade! Hon hade också massor att berätta runt arbetet med ungdomarna, men det är en annan historia.

Jag börjar nog bli gammal för såna här saker kan få mig att bli gråtmild och känna ”jag vill också....” Jag antar att det bara är att ta tag i saker, men är inte DÄR än. Vi får väl se om jag känner att det kan finnas lite tid för något senare, men det vore så otroligt att få deltaga i något sådant!

Iallafall så efter fest i Halmstad och besökt hos svärmor bar det av hem igen. Bara för att packa om... På måndagen packade vi in väskor, sadelskåp, 2 hästar, 2 barn och min pappa  i bilen för en vistelse i Branäs några dagar. Totalt knökfullt så Busan (hunden) fick åka med mamma några timmar senare J

Flera av er vet att jag är från Södertälje. Vi flyttade hit 1985 för att mamma (från Branäs) och pappa (från Karlstad)  ville tillbaka till Värmland och pappa fick jobb här. För min del innebar flytten att jag kunde få en möjlighet att skaffa min första egna ponny, Sippan. För mig var flytten i stort sett bara positiv förutom förstås vännerna som man lämnar... Är man nästan 13 år så är det en jobbig tid i livet ändå och dessutom inleddes mina första månader i nya högstadiet med mobbing. Är man en 08-unge så ska man nog bara ha.... Fast jag ska väl vara tacksam för att det var på 80-talet och inte nu när allt är så brutalt och medialt! Men mobbingen höll inte på så länge, jag hade bra klasskamrater och en mamma som, även om hon just då inte jobbade, var/är kurator. Då vet man hur sådana saker ska tacklas... Studierektor och skolans kurator kopplades snabbt in (när allt uppdagades) och så var det end of story. Låter enkelt, men det var det så klart inte!

Nog om det, åter till mina gamla vänner.... Monica är en av dom! Vi blev vänner när vi var i 3 års åldern (det skiljer 3 dagar på oss och JA jag är yngst ;)) och jag blev dagbarn hos hennes mamma. Att vi dessutom bodde ”tvärs över gatan” gjorde ju saken bara enklare. Vi följdes åt till lekskolan som det då hette och sedan låg- och mellanstadie. Vi var/är dessutom hästtjejer båda två så på bussresorna till Södertälje Ridklubb hade man ofta sällskap. Som tur är gillade vi inte samma favvo-ponny... :D

Under några år hade vi dåligt med kontakt, man bildar familj, hamnar i olika stadier i livet osv men ofta hittar man tillbaka och för ett år sen så körde vi en helg i Branäs. Hon med sina tre superhärliga tjejer (nu 12,11 och 9 år) och jag med mina två juveler. Och som jag skrev inledningsvis så var mamma och pappa med samt hennes mamma (min gamla dagmamma) Irene med! Vi har nu haft fyra härliga dagar och nästa års resa är redan bestämd, men vi måste nog ses något mer under året. Det är så fantastiskt att man har folk i ens liv som man inte ser på flera år och när man ses så bara pratar man på.

Nu lovar jag att det inte ska gå lika länge tills nästa inlägg, det kommer nog ett imorgon igen så det inte blir så jädrans långt ;)

Tack för att DU läste!

Falsterbo och vardagslivet

Det är några dagar sedan senaste inlägg och det beror förstås på vår tripp till Falsterbo. Om Falsterboresor skulle man kunna skriva en hel roman så jag ska försöka hålla det kort...




Natten mellan lördag 4/7 och söndag 5/7 var Ola och fotograferade på PiP i Karlstad. Självklart skulle vi ha hans nya fina bil på vår tripp till Skåneland så vi inväntade att han skulle komma tillbaka och sen packade vi ut. Strax före 3.00 på morgonkvisten rullade vi ut från gården... Min tandvärk (eller käkvärk är väl rätt ord) hängde med på resan och efter diverse värktabletter så var jag tvungen att slumra en stund och lämna stackars syster själv, vaken bakom ratten.
Vid 9-tiden landade vi in i ett soligt Falsterbo. Tyvärr var det någon som vågade stå på "vår plats" natten innan och de hade inte hunnit checka ut så vi fick vackert vänta vilket vi gjorde i Maria och Tomas förtält ;)


Efter att vi kommit in på platsen och satt upp tältet så drog vi bort till tävlingsplatsen. Det var riktigt varmt och skuggplatserna var hårdvaluta...
Framåt 17-tiden var vi rejält trötta och åkte bort till ICA för att handla. Väl tillbaka i tältet blev det mat och sen sov vi gött i princip resten av kvällen/natten.
Dagarna som följde var det tävlingar från tidig morgon till kvällen och det är väl den enda fördelen med att vara där själv utan familj.... Annars saknar man allt de där liven väldigt mycket, sambon med förstås ;) :D
Men ibland så är det härligt att bara vara hästmänniskan Helena och ingen annan.....
Om söndagen var varm och skön så blev vädret allt sämre under veckan och när vi såg prognosen för torsdagen bestämde vi oss för dagen innan att vi packar ihop och åker direkt efter frukost. Helt rätt val. När vi packat ihop och checkade ut kom regnet....
Det totala Falsterbovädret uteblev i år även om vi fick ett litet provsmak i början på vår vistelse!
Dock  hindrar inte det att man planerar 2016 i bilen på vägen hem.. Ha, ha, ha...




Hemma igen så är den härliga vardagen tillbaka. Barn som kivas, stall som ska mockas och hästar som vill motionera... Precis som det ska vara på vischan!




Idag hade vi planerat lite hoppning hos Lillette kl.11 och jag tog faktiskt en liten sovmorgon imorse så hästarna fick vänta lite. Maja gillar inte det, men om jag gör det ett par gånger om året och resterande dagar gör som hon vill så får hon misstycka så mycket hon vill :)
Så när hästarna var ute och klockan var ca 8.30 så sms:ade Ola att Caroline ville med honom och Christoffer till Örebro...
I Örebro är det i helgen Klossmässan för den oinvigde... Legofantaster från när och fjärran är där för att beskåda, känna och bygga på lego i mängder. Ola och Christoffer hängde förstås på låset redan första dagen, igår, och när man då köat (vilket man definitivt fick göra) så kunde man glassa in idag i VIP-kön... Christoffer var således inte alls sugen på att köa igen!
Nu vet ni flesta att Christoffer har HF Autism. Även om han är vår lilla Sheldon Cooper (Big Bang Theory) och man har väldigt mycket kul med honom så är det ju så att har man Autism så är inte livet en dans på rosor även om man är lik Sheldon, inte ens Sheldons liv är en dans på rosor... Att stå i kö är jätte jobbigt för Christoffer och bara en riktigt bra sak kan få honom att acceptera att stå där i kö. Att gå in på Legomässa kan förstås klassas som en riktigt bra sak, MEN att stå i kön dag 2 för att lillasyster kommit på att hon ska med är inte en sån där "riktigt bra sak".
Eftersom jag skulle iväg och ha hoppning med tjejerna (Caroline skulle också egentligen varit med) och jag inte kunde gå med in på mässan så blev det bestämt att jag åker med in till Örebro med min bil, köar med Caroline och gasar sen tillbaka till Karlskoga.
Jag förstår om alla som läser detta tänker "men herregud, det är väl bara att tala om för Christoffer att han vackert får köa ändå", men alla som tänker så har inget barn med Autism! Punkt!
Ja, han ska förstås träna på saker för att senare i livet förhoppningsvis klara så mycket som möjligt själv men det går inte riktigt att göra som med de flesta andra barn utan man får ta det pö om pö.
Nu vet jag också att många föräldrar till barn utan diagnos också skulle åkt in och gjort samma sak så det är inte tu tal om det, men livet är inte riktigt som hos alla andra när man har NPF-barn utan man får hitta sitt eget sätt för att få vardagen att flyta på så smidigt som möjligt...
Det finns massor med saker som man skulle kunna berätta som är annorlunda här, vi har sällan familjemiddagar där alla äter ihop vid köksbordet eftersom Christoffer hellre vill äta själv, men om vi förbereder honom i god tid så kan det gå att äta ihop i köket. Om han då äter i köket så är förstås iPad:en med, det är OK i nuläget vilket de flesta andra inte skulle acceptera, men vi lever som sagt inte varandras liv. Det är väl också så att eftersom Christoffer har sina speciella idéer så får lillasyster också det och även hennes iPad är ofta med. Vi ser säkert ut lite som familjen Taikon på riktigt när vi äter ute, två vuxna och två barn med iPad... ha, ha, ha... Men vi vill förstås också äta på restaurang ibland och för att Ola och jag ska kunna göra det med våra barn så är det så här det blir.
Vi vet hur det fungerar för oss, vi vet hur vår vardag är och vi struntar numera i att folk tittar och garanterat fördömer!
Vi är på så många andra vis otroligt stolta över våra barn och de små sakerna som Christoffer gör är vi mer stolta över än att han kan sitta på en restaurang och äta utan iPad eller stå i kö.
Häromdagen var han med Ola och handlade och gick fram till alla äldre damer och sa "Goddag, unga dam".... Han gjorde nog deras dag, och han gör många dagar för oss med!
Caroline ger oss tanken på hur livet är för "alla andra". Hon är en solstråle med humör, mycket humör. Hon ger oss en inblick i det vanliga livet med svallande hormoner och hon är en fantastisk tillgång för sin bror. Med henne får han lära sig att leka för det är hon otroligt duktig på, lekskickligare unge får man leta efter.




Så nu har jag talat om hur min vardag är utan barn, med barn både roliga och jobbiga stunder och nu ska jag ta en sen dusch.
Imorgon bitti drar gänget till Örebro igen, sista dagen på Klossmässan och då behöver ingen av dom stå i den evinnerliga kön :)

Så snabbt det händer...

Flera av er har väl under dagen läst att Caroline blev sparkad på tävlingen och det väcker förstås mycket tankar när något sånt händer.
Eftersom jag ofta har med mig Caroline på tävlingar så är jag väldigt noga med att kolla vart hon är, tala om vart hon kan vara för att inte hamna bland deltagande hästar när jag inte är bredvid o.s.v. så dagens lilla olycka knäckte lite faktiskt.
Det är så otroligt hur fort man tappar fokus på situationen och olyckan är framme... Nu gick det förvisso väldigt bra med tanke på hur det kunde gått, men det skapar förstås väldigt många OM...


OM han hade träffat hårdare, då hade benet knäckts...
OM han träffat högre upp i bröstkorgen - kunde blivit en dejavu för mig som var med om olyckan i Kumla för några år sedan eftersom Caroline hade transporten bakom sig nu.
OM han träffat ännu högre, i huvudet... otäcka tanke..
Men också ett annat OM:
OM jag inte bett henne öppna transportens dörr fram inifrån - då hade hon inte passerat bakom hans röv, mellan honom och transporten.
Eller OM hon faktiskt tagit andra sidan på transporten som hon brukar göra....


Jag vet att man inte kan tänka OM, men man gör det ändå!
Som tur var fanns det en medtävlande och hennes mamma på parkeringen samtidigt så mamman tog Castor så jag kunde hjälpa Caroline och kolla det mest akuta, kunde hon gå på benet etc.
När vi "bara" var lite ledsna över att situationen hade uppstått så frågade jag om hon ville åka hem och det ville hon så jag bad mamman hålla Castor en liten stund till medans jag strök mig, ingen tvekan på att man gör så. Fast förstås så blir det en konflikt med tävlingsmänniskan som finns inom en, men moderskapet är så oändligt mycket starkare så någon tvekan fanns aldrig!


Så en snopen Castor fick av sig alla grejer igen och in i transporten med sina fina knoppar :)
Han var nog lika nöjd för det ;). Lite synd var det förstås att inte få se om arbetet under veckan (sedan förra tävlingen) gett något positivt resultat, men vi får fortsätta likadant och testa vid annat tillfälle. Nu hinner vi ju med en Anna-träning till innan det är dags att dra på sig kavajen igen :D


Nu sitter jag här mitt i natten igen och bloggar. om några timmar åker vi mot Skåne... Bara bilen kommer hem från "Putte i Parken" så packar vi ut och drar iväg. Vi håller tummar och tår för bra väder, men oavsett så ska vi ha några sköna dagar i Falsterbo :)

Tandvärk de luxe

Jag har inte skrivit på några dagar och det beror enbart på skicket jag vaknade i på onsdagens morgon.... Med tandvärk :(

Försökte borsta extra noga, använda tandtråd och allt det där. Några Alvedon åkte också ner, men tandvärken var där för att stanna...

Vid lunchtid var iallafall hästarna ridna och jag packade in barnen för en lekstund på Lek- & Buslandet. Jädrans bra ställe det där, synd att det kostar så mycket bara. Barnen sprang runt i 2,5 timmar så svetten rann om dom :D

Sen åkte dom hem med Ola när han slutade jobbet och själv åkte jag till Glanshammar för domaruppdrag på ponnytävlingar. 

Tandvärken fortsatte och jag knaprade på med Alvedon. På kvällen fick jag ta en Tramadol för att få sova... Det blev bara värre och värre så på morgonkvisten började jag ringa tandläkare, inte det enklaste att få hjälp när ens egen är sjukskriven men till slut var det en vänlig tandhygienist som välkomnade mig till henne och även om hon inte kunde göra allt vid ev hål så var det ändå fantastiskt att någon ändå ville försöka hjälpa mig.

Väl där så utvecklade det sig inte alls som jag trott... Jag har krampat/bitit ihop så muskulaturen i käken har fått för dåligt blodflöde?! En tandläkare kom in till oss och tog tag i käken på mig och brutalt masserade käken... Det var bland det värsta jag varit med om! Jag grät så jag skälvde och han bad om ursäkt både i förväg och medans han höll på... 

Så sen fick jag med mig ett papper med övningar för ansiktsgymnastik som jag ska göra och blir det inte bättre så ska jag höra av mig för att få bettskena 😳

Som sagt, inte vad jag trodde men också betydligt billigare än vad jag räknat med 👍

Redan imorse var jag bättre, men under dagen har det ändå kommit i omgångar och då gör det så jäkla ont i några minuter att allt stannar upp! Men dom sa att det kan fortsätta smärta i upp till en vecka så jag åker väl till Falsterbo fulladdad med värktabletter 😂

Men innan vi åker till Falsterbo ska jag dra iväg Castor på en dressyr i Filipstad imorgon. Vi kör denna gång LA:3 och jag hoppas förstås att Castor ska ta sitt förnuft till fånga och samarbeta lite med "morsan" så vi kan få vara lite nöjda med insatsen. Sen blir det ett uppehåll till nästa tävling i slutet på juli. 🏇

Tidig, tidig söndag morgon drar vi iväg söderut, jag och syster-yster 👍

Ska bli jätteroligt att komma ner igen och i år, när inte barnen är med, ska jag spika fast röven på läktaren så mycket det går 😜, sen blir det nog en och annan öl eller något glas vin också 😃😃 

Dags att välkomna John Blund nu så jag inte rider fel imorgon (igen) 😁

Mina sidor

I 14 dagar har jag försökt få en telefontid på Ortopeden för att prata med dom om min hand som opererades i april, men varenda gång jag ringde fick jag till svar " Vi har inga lediga telefontider idag.."

Till slut gav jag vika för tekniken (gillar i och för sig tekniken, men förändringar är alltid jobbiga och är man van vid att ringa och prata med en sköterska så är man... ). Jag google:ade "Mina sidor Örebro" och kom då in på landstingets inloggningssida. Eftersom Försäkringskassan sedan tidigare "sett till" att jag ordnat e-legitimation så var det bara att logga in. Väl där så stod det vilken VC jag tillhörde och sen kunde jag söka fram Ortopeden Karlskoga. En liten meddelanderuta dök upp och jag skrev där mitt ärende.

Inom ett par timmar hade jag ett meddelande på min telefonsvarare från Ortopeden att jag fick en tid redan idag! Snacka om att jag är imponerad och övertygad... Mina sidor is da shit ;)

Så idag åkte vi dit och som grädde på moset visade det sig att jag sprungit på sjukan så mycket sista månaderna att jag nu fick högkostnadskort. Besöket blev alltså gratis.... Fantastiskt, mer pengar att shoppa för i Falsterbo! Ett besök på ortopeden (250:-) kan ju lätt omvandlas till något snyggt schabrak :o

Åter till mitt besök! Läkaren tyckte nog att jag även fortsättningsvis att jag var en mindre bra patient... Fast jag tror han gillade själva operationen för då prata jag på som vanligt och var allmänt trevlig (ja, jag är faktiskt det ;)), men sedan sjönk jag nog.... 

Först hade jag ingen lust att gå sydd så länge som de tänkte (3 veckor) så efter 10 dagar gick jag till vårdcentralen och tog bort dom, sen ramlade jag i trappan och tog emot mig förstås med min opererade hand och fick en blödning i handen (uppsökte läkare igen) och sen ville jag inte vara hemma de sju veckorna han tänkte utan jag gick tillbaka efter 4,5...

Idag tyckte han nog fortfarande att jag var trevlig men alldeles för otålig, förstår inte vad han menar? Men tydligen så ska jag vara lite handikappad med handen i upp till 6 månader innan jag ska börja oroa mig.... Det är lång tid! Ja, ja jag tackade för tiden och handlade glass med Caroline istället! Tur att besöket var gratis iallafall :D

Fast nu behöver jag ju inte fundera på det mer, bara vara lite mer tålmodig! Hmm...

Igår var jag iväg med Råttan på hoppträning för Pia. Det var himlas roligt eftersom Råttan inte varit med på någon träning sedan innan min operation. Först fick hon vila under min konvalecens och sen var hon den som sist reds igång eftersom jag fick för mig att hon kanske hade ont någonstans och åkte iväg till hästkliniken innan igångsättning.

Råttan har kommit in i någon fas där det är lite jobbigt att ta i och jag har haft lite svårt att hitta vägar att komma tillrätta med det därför fick hon följa med på ett pass för Anna Björkman förra veckan och DET hjälpte mycket. Det är så lätt att man fastnar i ett ekorrhjul och en annan infallsvinkel är så viktig då, lite nya idéer och övningar. Och redan igår i hoppningen tycker jag att det kändes som att det gett en hel del. Det är också så skönt när man förklarar för ens tränare ( i detta fall Pia) vad som hände under träningen för Anna och hon jobbar med en på samma sätt.

Nu ska ingen för guds skull tro att träningen var perfekt, men bättre än innan operationen och hon kämpade på, lilla hästen. 

Vet inte om vi kan åka till Pia något nu under första veckorna i juli, hoppas på det men annars får vi traggla på tills hon kommer nästa gång.

Råttan har inga tävlingar inplanerade utan vi får se hur det utvecklas, nu ska vi träna så mycket vi kan. Man får ju jobba med det material man har om man inte vill byta och det vill jag inte göra, hon är ju min Kronprinsessa ;)

Tidigare i eftermiddag var jag i Hallblads ridhus och hjälpte ponnytjejerna lite. Caroline skulle varit med, men ångrade sig för hon ville hellre rida hemma, barbacka idag. Och är man sju år så får man välja så länge man är glad och nöjd. Så jag åkte själv till ridhuset! Tjejerna var lika duktiga som vanligt och mammorna lika trevliga, dessutom får man gott kaffe när man är där.. Me like ;)

Väl hemma så blev det ju den där barbackaritten som jag förstås var tvungen att filma lite, dom är ju så söta ihop. Jag önskar att jag hade haft en så snäll ponny när jag var liten, men man får vara oerhört tacksam för att ens egna barn får ha det. Även om min ponny inte var den tamaste på jorden så gjorde vi mycket knasigt ihop ändå och självklart så vill jag att Caroline ska känna samma sak hon också. Det ska vara roligt på ponny, det behöver inte vara så seriöst hela tiden! Man ska leka och ha kul och gilla det där med att bara umgås med ponnyn! Sen är det förstås jätteroligt när det går bra på tävlingsbanan också, men det kan hon ta sen om hon vill :)

Och ni som trodde inledningsvis att jag skulle avslöja något om mina sidor med tanke på rubriken, sorry ifall jag gjorde er besvikna ;)