Kan det vara början till förtroende?

De flesta dagar när man stått inne hos Milla så har det kännts som om man närmat sig varandra för att hon i nästa sekund ska bli rädd för en rörelse, ljud eller vad som helst och bokstavligen kasta sig bakåt! Ola har även han gått ut på kvällarna och jobbar på förtroendet.
Jag brukar ha med mig något gott in till henne som vi “delar” broderligt den stund jag är hos henne, försöker hela tiden prata med henne i hopp om att hon ska tycka det är lite trevligt med lite mat och då också förknippa min röst med det trevliga?!
Till en början fick jag sträcka mig för att hon överhuvudtaget skulle våga sträcka sig så långt hon kunde för att nå min hand och ta det goda, sakta men säkert så har vi jobbat oss upp till att hon ska ta minst ett steg mot mig och jag ska få ta ett steg mot henne för att hon ska få något. Men idag hände något som inte hänt förut. Vi började så som vi numera gör, hon tar ett steg och jag ett. Jag förflyttar mig lite i boxen för att inte bli stående på ett och samma ställe och till slut stod jag mot bakväggen i boxen. Då helt plötsligt tog hon första intiativet och gick mot mig för att till slut lukta på mig i håret, i ansiktet, på tröjan och började knuffa på mina händer med mulen! För den som inte träffat henne och vet hur rädd hon är för allt kanske det låter banalt, men för mig så var det rätt häftigt. Det kändes verkligen som hon kände att hon vågade göra så utan att jag skulle göra något dumt mot henne... Jag hoppas att detta var en startskottet för att hon ska börja lite på oss även om arbetet fortlöper igen imorgon, det vore dumt att tro att hon ska komma fram och lukta på mig direkt imorgon men det kanske händer snabbare och snabbare in i våra trevliga godis-stunder :)

Castor då... Ikväll blev det mörkerridning. Ville lägga barnen först och då hinner det liksom bli mörkt innan man är ute, men det är ju bara att vänja sig.... Snart är det mörkt vid 16-tiden!
I torsdags var det träning igen för Niklas! visst skötte sig Castor bra, men blir lite “tråkig” emellanåt. Känns konstigt att jag sitter här idag och säger att han var tråkig, men jag skulle verkligen vilja ha lite mer driv i honom. Det är som Niklas säger att nu har han lugnat ner sig så pass att han är på noll så nu får man jobba därifrån. Han är ju en riktig latmask och vill inte gärna ta skänkeln, även om han vet att han ska så är det såååå jobbigt att jobba! Men det är bra att man har lite och jobba på annars skulle det vara allt bra tråkigt ;) .
En fördel med att han blir så lugn är att jag faktiskt kunde åka själv på tävling i lördags. Lastningen fungerar bra och har gjort det ett tag, men när man kommit fram så har han varit mer på tårna och lite bökig. Men inte i lördags... Nu var han i och för sig iordning-gjord hemma eftersom vi inte skulle så långt och jag åkte så pass sent att det inte skulle bli någon dötid i transporten när vi kom fram, men jag kunde stoltsera med att han var lugn när han kom ut, jag kunde sitta upp själv utan att någon höll i och allt flöt på bra!
I första klassen (0.95) så lyste problemet med att inte riktigt ta skänkeln igenom lite väl mycket på sista hindret. När jag ville att han skulle gå fram för att distansen inte stämde så ville inte Castor det och la in ett halvt galoppsprång extra vilket medförde en rivning på sista hindret, surt sa räven!
Andra klassen hyste jag inga större förhoppningar till. Han brukar vara trött när han redan gått en klass och vi har hittills haft en rivning i varje 1.00-start. Planerade att min framridning inte skulle bli alltför utdragen för att spara på energin och även satsa lite mer på ökningar/minskningar inne på framridningen. Planen höll, visst kunde han varit bättre fram för skänkeln ändå, men det var iallafall bättre än i första. Jag fick slita hårt stundtals, men det gav iallafall utdelning och vi kunde äntligen få våran första felfria 1-meters klass. Nu är det inte riktigt höjden som är vårt största problem, men det är iallafall skönt att kunna känna att man faktiskt kan ta sig förbi vissa “hinder”.
Nästa tävling blir när vi har hoppningar den 16 oktober, tyvärr hinner vi inte med någon träning innan dess men får försöka underhålla hoppningen på bästa sätt här hemma istället!

Råttan blir mer och mer lik sin mor... Å nej, tänker säkert en del,men nu menar inte jag ridmässigt för det kan jag inte uttala mig om. Däremot så är hon lika cool, lugn blick och så där mysig som bara Maja kan vara! Ska bli kul att se vad det kommer bli av henne sen!

Ska ta lite bilder på kusarna och lägga ut till nästa blogg för den som är lite nyfiken...