Sprängda trådar..

Då är allt som det ska vara med hästar… Gnäggande och sprängda trådar… Gud var härligt det är med djur! Ha, ha, ha…

Inledde gårdagen med en härlig springrunda i skogen tillsammans med hunden! Sedan blev det snabba ryck att duscha, hinna kasta i sig något att äta och lasta en liten Zafira för att sedan bege sig till Ridlekis.

Caroline hade självförtroendet på topp, antar att en Zafira bidrog för hon pratade högt med ridfröken och tjoade under ridpasset. Tänk att en liten ponny kan göra en så stark :)
Efter ridlekis så åkte vi hem och Zafira fick äta lite och ladda batterierna inför dagens andra tripp…. Samtidigt så gjorde vi oss andra iordning för samma resa som Zafira. Christoffer skulle på bio med mormor och morfar, detta måste varit årets höjdpunkt?! Caroline, Zafira och jag skulle åka till Flen för att hämta hem Råttan. Cissi var snäll och offrade en lördag e.m. för att hjälpa till att få hem den lilla kusen…
Väl framme så var det bara till att leta vart dom gick?! Fann dom förhållandevis snabbt och Råttan kom fram som första ”man” för att hälsa, på med grimma samtidigt som jag försökte mota bort kompisen som försökte krypa in i samma grimma som Råttan...
Ibland ska man ha lite tur, det fanns en öppning i staketet rätt nära där vi fann dom så vi kunde ta ut Råttan medans dom andra sprang med på insidan staketet.

Kom att tänka på när jag gick där på vägen med Råttan som under 4 månader fått bo med 17 andra kompisar och inte göra annat än att vara häst, men ändå kommer fram direkt, går snällt bredvid mig på vägen, bilar åker förbi utan att hon reagerar och kompisarna springer i hagen bredvid. Vilken skillnad mot lilla Milla som står i boxen hemma och är livrädd för varenda människa, vad avgörande det är att man håller på med unghästar under deras uppväxt!

Råttan var nog mer fäst vid sina kompisar i hagen än Zafira som stod och väntade i transporten, dessutom så var hon inte direkt överfötjust i linan som Cissi höll i. Blev lite studsande hit och dit och hon är rätt kvick i benen den där lilla damen, Råttan alltså (Cissi är också kvick men det var inte henne jag menade) ;). Eftersom jag kände att jag hellre offrar mig själv än en vän för min hästs bakben så bytte Cissi och jag plats så att jag istället var bakom Råttan. Lastningen tog inte alls lång tid, typ 5 min från första försöket så vi var rätt nöjda när vi kunde rulla ifrån Torps säteri. Råttan stod helt stilla hela vägen hem, Zafira kan ha bidragit till lugnet i kärran men oavsett så var det väldigt skönt att allt gick bra!

Hemma igen så fann hon sig snart tillrätta i sin gamla box och såg ut att gilla kompisen bredvid skarpt, Milla! Tjejerna har nog tisslat och tasslat en del under natten för imorse så släppte jag ut Råttan med Castor och Zafira så skrek tjejerna till varandra hela tiden. Det gick i alla fall strålande bra att släppa ihop Castor med henne, men hon visade prov på att inte gilla att han var alltför närgången. Hon är som sagt rätt kvick i benen den lilla damen.

Heddan stod inne som sällskap till Milla och tanken var att Zafira skulle gå in när Heddan sedan ätit upp. Johanna var snäll nog att ta i Zafira åt mig eftersom jag skulle jobba, men Råttan verkade inte uppskatta att bli ensam med Castor så hon sprängde tråden och sprang in i stallet… Suck!
Bara till att laga staket och se glad ut för det är väl så här det är med hästar!

Milla är fortfarande väldigt rädd, men är inte lika försiktigt på att hålla sig undan när man lägger in mat till henne. Hon kanske inte är riktigt lika skräckslagen längre? Jag misstänker att dom mer eller mindre har ”kastat” sig över henne och tagit tag i grimman för det är precis som om hon tror att man ska överfalla henne när man kommer in i boxen och huvudet är hon allra räddast om.
Det blir väl så om dom är svårhanterade, då måste man ju antingen ha tålamod och försöka locka ut dom vilket vi försöker med nu eller om man inte har tid så gör man säkert så som jag tror att man gjort med henne! När hon blir riktigt stressad så kan rumpan fara lite fram och tillbaka i boxen, men hon har inte visat något prov på att bli aggressiv när hon är pressad därför tror jag på att vi mjukt lockar fram henne sakta men säkert, det vinner man antagligen på i längden!
Men jag tror inte dom har varit dumma mot henne på något vis, dom har säkert bara haft det alternativet för att få fatt på henne och hennes bröder (som var precis lika rädda som Milla).
Har i alla fall mailat till Svenska hästavelsförbundet idag, det är dit man skickar reg.ansökan för hästar med okänd härstamning och okänd uppfödare. Säljarna meddelade nämligen pappans namn och jag har googlat lite på honom. Det visar sig vara en godkänd hingst för Svensk Ridponny, skulle vara intressant och veta om man kan få fram det via DNA-testet och isåfall få använda sig av namnen i pappret? Pappan ska enligt uppgift heta Valentino Grimaldi…

Har haft lite koll på annonser för sadlar för jag behöver en 16” till Milla, men det känns rätt avlägset med sadel just nu så jag lugnar mig lite med det inköpet… :)