När man inga kompisar har...

Idag på förmiddagen var jag iväg med min hand till vårdcentralen och sedan remiss till röntgen. Under tiden var Caroline med Ola på fixardag vid Lonnhyttan och Christoffer valde att vara kvar hemma under tiden.

Nu gick det förhållandevis snabbt på lasarettet... Som enda kund på röntgen var jag ett snabbt avklarat fall J

Handen värker och är svullen, men inget jag dör av och det kan nog t.o.m. bli en ridtur med Maja idag eftersom den var hel och intakt! Nu är lillfingret och ringfingret ihoptejpat och det är en rätt skön avlastning. Var också gött att vi röntgade för då vet jag att det är okej och behöver inte fundera eller akta mig för att göra saker med handen (så länge det inte gör ont förstås).

På väg ut från röntgen så gick jag förbi pressbyrån och hoppade in för att köpa en kanelbulle till prinsen hemma och en chokladboll till prinsessan på Lonnhyttan. Både och blev uppskattat även om prinsessan uttryckte sin längtan efter en kanelbulle, något hon aldrig annars väljer men idag var det visst ett sug efter en sådan... Det är inte alltid det blir rätt liksom!

Christoffer har ingått ett avtal med oss tack vare min barndomskamrat Monicas yngsta dotter Clara 10 år. Hon har nämligen hållt upp med sötsaker i fyra månader den 1 september och belönas då med 1000:-. Christoffer insåg snabbt hur stort Legopaket man kan köpa för 1000:- och dealade snabbt till sig samma sak. Väl investerade pengar enligt mig så det tog inte många sekunder att svara JA till det avtalet. Dock var det så att Clara inte ens åt fikabröd annat än på kalas! Christoffer sa då högt ”men jag är ju aldrig på något kalas...” Det skar till lite i mamma-hjärtat för det är ju sant! Och eftersom Christoffer är världens godisråtta så tycker jag nog att lite fikabröd kan vara okej även om man inte är på kalas, han kommer vinna så mycket på att inte äta de där andra sötsakerna så det är en seger bara det!

När vi så var hemma och Caroline smått muttrade lite om kanelbullen så sa jag att du ska ju faktiskt på kalas om en stund så du kan först se vad ni kommer få där!

Då kom de igen.. ”Jag är aldrig bjuden på kalas...” ”Caroline är iväg stup i kvarten! Nästan varje månad”. Vilket i och för sig är överdrivet, men i jämförelse så är hon förstås iväg stup i kvarten!

Christoffer är inte den som tidigare visat att han bryr sig så mycket om relationer till vänner!  Men så är det ju så att han är sen i den sociala utvecklingen och i många fall kanske inte bara sen utan det är något som han inte har så som vi andra har.

 Men nu kom det och jag ser på honom hur han blir påverkad av bara tanken att man inte får gå på kalas. Så jag frågade hur han känner när han tänker på det? Då svarar han ”Äsch, jag bryr mig inte!”. Samtidigt drar han upp knäna till hakan och gömmer ansiktet... Shit vad maktlös man känner sig för inget jag säger eller gör kan någonsin ersätta den känslan han får när han tänker på sina uteblivna kalas... När jag säger att jag ser att han visst tycker det är jobbigt så svarar han ”vad ska jag säga då? Det hjälper ju inte. Jag är ju aldrig bjuden!”.

Och nej, han är aldrig bjuden! Han var bjuden en gång för länge sen, men då vågade han inte gå... Fast han gillade henne jättemycket! Så vi köpte en present och åkte dit och lämnade den innan kalaset började.

Det är väl också så om man nu ska se något positivt i hans tankebanor att han kanske nu är på väg in i en ny fas där man börjar förstå att relationer är rätt bra att ha! Han ser ju inte på relationer som vi andra, han har haft svårt att se någon vinning med att umgås och då får man förstås inga vänner som bjuder en på kalas... Det förstår jag med! Lik förbaskat så skär det i hjärtat och tårarna bränner i ögonen när jag skriver detta... Eftersom jag har ett barn i två världar så vet jag att det är jobbigt både med ”normala” barn (vad nu det är) och för barn med diagnoser. Problemet är väl att ett barn med diagnos inte tänker som jag, vi har inte samma logik och det gör det lite extra svårt att vägleda, resonera och förklara. Ola och jag är ett rätt bra team och delar upp diskussionerna utifrån vad det handlar om.

Den här gången är det Ola som ska få prata med vår kära Christoffer. Snart börjar han femman och i relationer med kompisar så är han som ett småbarn... Skillanderna mellan honom och hans jämnåriga blir större och större ju äldre de blir!

Jag hoppas att han också ska få en bra kompis som gillar honom för den han är, med fel och brister men också för sin fantastiska humor och sitt varma hjärta!

Men nu idag värker mamma-hjärtat lite extra L