Idag på förmiddagen var jag iväg med min hand till
vårdcentralen och sedan remiss till röntgen. Under tiden var Caroline med Ola
på fixardag vid Lonnhyttan och Christoffer valde att vara kvar hemma under
tiden.
Nu gick det förhållandevis snabbt på lasarettet... Som enda
kund på röntgen var jag ett snabbt avklarat fall J
Handen värker och är svullen, men inget jag dör av och det
kan nog t.o.m. bli en ridtur med Maja idag eftersom den var hel och intakt! Nu
är lillfingret och ringfingret ihoptejpat och det är en rätt skön avlastning.
Var också gött att vi röntgade för då vet jag att det är okej och behöver inte
fundera eller akta mig för att göra saker med handen (så länge det inte gör ont
förstås).
På väg ut från röntgen så gick jag förbi pressbyrån och
hoppade in för att köpa en kanelbulle till prinsen hemma och en chokladboll
till prinsessan på Lonnhyttan. Både och blev uppskattat även om prinsessan
uttryckte sin längtan efter en kanelbulle, något hon aldrig annars väljer men
idag var det visst ett sug efter en sådan... Det är inte alltid det blir rätt
liksom!
Christoffer har ingått ett avtal med oss tack vare min
barndomskamrat Monicas yngsta dotter Clara 10 år. Hon har nämligen hållt upp
med sötsaker i fyra månader den 1 september och belönas då med 1000:-.
Christoffer insåg snabbt hur stort Legopaket man kan köpa för 1000:- och
dealade snabbt till sig samma sak. Väl investerade pengar enligt mig så det tog
inte många sekunder att svara JA till det avtalet. Dock var det så att Clara
inte ens åt fikabröd annat än på kalas! Christoffer sa då högt ”men jag är ju
aldrig på något kalas...” Det skar till lite i mamma-hjärtat för det är ju
sant! Och eftersom Christoffer är världens godisråtta så tycker jag nog att
lite fikabröd kan vara okej även om man inte är på kalas, han kommer vinna så
mycket på att inte äta de där andra sötsakerna så det är en seger bara det!
När vi så var hemma och Caroline smått muttrade lite om
kanelbullen så sa jag att du ska ju faktiskt på kalas om en stund så du kan
först se vad ni kommer få där!
Då kom de igen.. ”Jag är aldrig bjuden på kalas...” ”Caroline
är iväg stup i kvarten! Nästan varje månad”. Vilket i och för sig är överdrivet, men i jämförelse så är hon förstås iväg stup i kvarten!
Christoffer är inte den som tidigare visat att han bryr sig
så mycket om relationer till vänner! Men
så är det ju så att han är sen i den sociala utvecklingen och i många fall
kanske inte bara sen utan det är något som han inte har så som vi andra har.
Men nu kom det och
jag ser på honom hur han blir påverkad av bara tanken att man inte får gå på
kalas. Så jag frågade hur han känner när han tänker på det? Då svarar han ”Äsch,
jag bryr mig inte!”. Samtidigt drar han upp knäna till hakan och gömmer
ansiktet... Shit vad maktlös man känner sig för inget jag säger eller gör kan
någonsin ersätta den känslan han får när han tänker på sina uteblivna kalas... När
jag säger att jag ser att han visst tycker det är jobbigt så svarar han ”vad
ska jag säga då? Det hjälper ju inte. Jag är ju aldrig bjuden!”.
Och nej, han är aldrig bjuden! Han var bjuden en gång för
länge sen, men då vågade han inte gå... Fast han gillade henne jättemycket! Så
vi köpte en present och åkte dit och lämnade den innan kalaset började.
Det är väl också så om man nu ska se något positivt i hans
tankebanor att han kanske nu är på väg in i en ny fas där man börjar förstå att
relationer är rätt bra att ha! Han ser ju inte på relationer som vi andra, han
har haft svårt att se någon vinning med att umgås och då får man förstås inga
vänner som bjuder en på kalas... Det förstår jag med! Lik förbaskat så skär det
i hjärtat och tårarna bränner i ögonen när jag skriver detta... Eftersom jag
har ett barn i två världar så vet jag att det är jobbigt både med ”normala”
barn (vad nu det är) och för barn med diagnoser. Problemet är väl att ett barn
med diagnos inte tänker som jag, vi har inte samma logik och det gör det lite
extra svårt att vägleda, resonera och förklara. Ola och jag är ett rätt bra
team och delar upp diskussionerna utifrån vad det handlar om.
Den här gången är det Ola som ska få prata med vår kära
Christoffer. Snart börjar han femman och i relationer med kompisar så är han
som ett småbarn... Skillanderna mellan honom och hans jämnåriga blir större och
större ju äldre de blir!
Jag hoppas att han också ska få en bra kompis som gillar
honom för den han är, med fel och brister men också för sin fantastiska humor
och sitt varma hjärta!
💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖
SvaraRadera💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖
SvaraRaderaSå bra beskrivet... Känner så väl igen. Vi har 2 söner med olika diagnoser (1 med adhd 1 med aspberger), och ingen av dem har klarat av att gå på kalas när de var mindre och de blev i början bjudna, men när de aldrig kom så slutade inbjudningskort att komma vilket jag förstår. Och de har aldrig velat ha egna kalas då de inte klarade av för mycket folk utan nöjt sig med familjen / och enstaka släktingar som de känner sig trygga med.
SvaraRaderaMen jag ville bara säga att den äldsta sonen (idag 16 år) har blivit mycket bättre på att hantera "större" samling folk även om han helst undviker det fortfarande om det går. (Yngsta sonen (idag 12 år) har haft vänner till och från lite mer än den äldsta) Men det bästa är att äldsta sonen hittade vänner när han började ny skola i 7:an som han umgås med ibland men inte för ofta utan på hans villkor och har funkat hittills. Så hoppas och tror att er son finner någon vän han med. (Äldsta sonen hade tidigare endast "vänner" via skype när han spelade och vilket många diagnos barn (finns ju även "normala barn/icke diagnostiserade barn") har som sitt enda "sociala" kontakt nät)).