Spännande med hotellstrul och aggresiva fransyskor :o

Då har vi haft vår årliga Göteborgsresa igen...  14 april förra året införskaffades biljetterna och nu är 11 månaders väntan över! Fast å andra sidan så har vi nu Falsterbo i sikte istället ;)

Det var lite spännande inledning på vår weekend när vi anlände till hotellet och de inte kunde finna vår bokning :o

Hotellet som jag bokade 12 juli förra året via Trivago.. När man står där i receptionen med väskor och en förväntansfull 7-åring så är det ju inte direkt en spännande upplevelse när den vänliga receptionisten säger att hon inte hittar vår bokning! Paniken kommer krypande och det enda man försöker lista ut i några sekunder är vart man ska bo, vart ska man ta vägen.... Men så ställer Ola den där frågan som man själv knappt törs andas fram ”OM du nu inte hittar bokningen, har ni isåfall något ledig rum som inte kostar oss skjortan?”. När hennes svar ”Ja, det ska vi ordna” så känns det rätt skönt och man är redo att slänga upp kreditkortet... Om vi hade haft något vill säga! Ha, ha, ha... Närå, det var ju lön i torsdags så det var helt rätt helg för en hotellkatastrof ;)

När vi ännu en gång betalat ett hotellrum för vår vistelse så checkade vi in och gjorde oss lite hemmastadda i rummet. Caroline blev överförtjust i sin bäddsoffa samtidigt som Ola och jag försökte återfå kontrollen och koncentrera oss på att andas in – andas ut.... Innan vi tog spårvagnen bort till Skandinavium så ringde Ola till bolaget som tagit emot vår bokning. Eftersom receptionisten på Scandic Europa redan ringt så visste vi i förväg att det fanns en ”risk/chans” att det var en engelsktalande i andra ändan så Ola hade laddad sitt engelska lexikon inne i huvudet för en diskussion. Snopet när hon som svarade var en svensktalande kommunikatör med finsk brytning. Eftersom vi varit i callcenterbranschen så vet vi att så är det på de kundservice som förläggs utomlands. I första hand får man prata med någon som pratar samma språk och i andra hand en engelsktalande... Vi var nog lite förvånade över att någon svarat då vi under den timmen som gått sedan vi checkat in konstaterat ett antal gånger att vi nog blivit blåsta....  Tjejen var väl inte helnöjd med att få ett besvärligt ärende en fredag eftermiddag, men lovade att återkomma (på Olas uppmaning) med besked om en stund. Vi åkte sedan bort till Skandinavium, biljetter till fredagens kvällsföreställning var införskaffade och skulle avnjutas trots hotellstrul ;)

Döm om vår förvåning när de faktiskt ringde tillbaka när vi var på väg in på Skandinavium, denna gång en engelsktalande som bad så hemskt mycket om ursäkt, informerade hur vi skulle gå tillväga med kvittot på det vi nu hade betalat och sa att vi skulle få tillbaka det vi nu lagt ut. Vår förvåning blev om möjligt ännu större när det ett par minuter efter avslutat samtal ramlade in ett mail i min mailbox där de beklagade det inträffade och bad oss sedan svara på mailet samt då infoga en bild på kvittot. Eftersom man inte får något kvitto förrän man checkar ut så lämnade vi hela grejen därhän och bestämde oss för att ta upp det på söndag igen.

Vi har sedan haft en tok-bra helg! Träffat en hel del av de människor man känner i vimlet, men också förvånansvärt få jämfört med hur många man vet är där (enligt Facebook). Dock kom vi fram till att ha biljetter till både fredag och lördag kväl var väl ingen hit direkt! Man kan ju inte gå ut och äta någon av kvällarna eftersom det håller på till 22-23 tiden och med en 7-åring i släptåg så är det bingen som gäller då! Skönt att kunna skylla på henne när vi är trötta... För vi är ju inte direkt några nattsuddare heller :D

Caroline har fått en storfavorit under helgen. Hon liksom bara valde honom... Måste varit hans glädje till sina framgångar, vänligheten till sina hästar och att han vid varje ritt tackade publiken efter. Jag pratar förstås om Chris Chugg från Australien. Jag ska ärligt säga att jag aldrig direkt lagt märke till honom förut, men Caroline är såld. Han är hennes favorit ”punkt”!

Så här efter gårdagens final som vi avnjöt på SvtPlay igår eftermiddag är jag väldigt glad för att hon valde glada, vänliga Chugg och inte Penelope Leprevost... För vad ska man säga! Man behöver inte säga något egentligen, men jag gör det ändå för jag vill! När jag såg vad hon gjorde så utbrast jag högt direkt och när de senare en stund efteråt återigen vänder ut med sändningen mot framridningen så gör hon ju något liknande en gång till på långsidan bortanför hindrena.... Är väldigt förvånad att det inte sattes in en reprimand direkt av de närvarande Stewarden (för det borde finnas några vid framridning/framhoppning). Å andra sidan så händer saker ibland och jag vet när jag själv är ute på tävlingar att man ibland måste samla in information och sen kan åtgärden göras efteråt. Jag tror i och för sig inte att sista ordet är sagt än i detta fall. Kan däremot tycka att det är oerhört beklagligt att expertkommentatorn uttalar sig som om detta vore en naturlig sak att göra. Vad sänder det för signaler till ridande barn, ungdomar och till andra som inte alls rider eller håller på med hästar. Vi vuxna som håller på med ridsport vet nog de flesta att så där gör man inte, jag hade kunnat förstå om hon drev på hästen framåt när den var på väg att snubbla till. Men i den här händelsen så snubblar hästen och är oerhört nära att falla, går framåt på sina framkotor ett par steg men lyckas komma på fötter och stannar till. DÅ när hästen återfått balans och hela situationen är över dammar hon in skänklarna i sidan samtidigt som hon rycker hårt i munnen på honom. I sekvens nr.2 så snubblar inte hästen, men hon stannar till honom igen brutalt och bankar sedan på honom framåt. Nu kommer jag inte ihåg i skrivande stund om hästen ursprungligen här skrittar eller joggar framåt när hon drar tag, men det spelar ingen roll.

Expertkommentatorn har nu i efterhand när sociala  medier översvämmats av ilska, irritation och besvikelse ändrat sitt uttalande till att ”hon aldrig skulle behandla sin häst så...” och att hon inte såg hela situationen när hon först uttalade sig. Visst kan man haspla ur sig något för att inte förstora ifall man inte är helt hundra på vad som hände, men när reprisen visas och reportern ifrågasätter expertens uttalande DÅ borde hon isåfall ha backat av och ändrat sig. Att komma efteråt och ändra sitt uttalande känns som en dålig räddning av sig själv... Ibland får man helt enkelt stå för det man säger även om det blev tokigt! Hon trodde ju även att tvåan och trean skulle hoppa om så det är inte bara reglementet som behöver pluggas in, kan ju vara bra att läsa på regelverket för världscupen också ;)

Regelverket (TR) är ju bra att kunna rätt bra när man är tränare och ryttarmamma också ;)

Men åter till Chris Chugg och för att inte tala om Steve Guerdat.... Redan i fredags när han startade sist så sa jag till Ola att han blir farlig att ha sist ut! Han var inte bara farlig sist ut, han var farlig hela vägen! Eller farlig är fel ord, rättmätig segrare rakt igenom är ett bättre ordval! Fantastiskt!!

På mässan shoppade vi förstås även om jag inte tycker vi handlade allt för mycket! Känns dock lite konstigt när jag ser på mina införskaffade saker:

1.       En gelpad till DRESSYRsadeln

2.       En DRESSYRgjord

3.       Ett DRESSYRträns

Utöver det köpte jag  en jacka och en keps som jag ska ha när jag har domaruppdrag, 10 par strumpor och hästgodis! Dressyrgrejer dominerade med andra ord i packningen på vägen hem :o

Caroline såg det fina i att brodera på ett schabrak så det skulle hon förstås göra. Jag försökte lite fint att få henne att inte brodera Kavat på ena sidan eftersom hon kanske vill ha schabraket även till nästa ponny om det blir någon mer... MEN där hade jag fel, Kavat skulle det stå och Kavat blev det! På andra sidan skrev hon dock Caroline. Hon shoppade en hel del andra saker också förstås, men inte alltför mycket. Hon har dessutom sparat pengar länge för att ha med sig till Göteborg! Trots det så lättade pappa på plånboken och valde att stå för de flesta av dotterns inköp... Vi får väl hoppas hon glömt det till nästa år!

I måndags så fick jag världens energi på morgonkvisten och fixade stallet innan övriga i familjen ens kommit upp ur sängen. Efter lunch lastade vi in bästa ponnyn och begav oss till Hallblads för lite hoppning. Inte optimalt med en ponny som stått i några dagar, men den höjd som småttingarna hoppar så är det inte direkt ansträngande för dom. Caroline visade däremot att hon sett de stora rida nu och växlade upp ett snäpp mot sitt vanliga lunkande tempo... På kvällen senare så sa hon att hon vill ut på ”riktiga” tävlingar, vi får väl se hur det blir med den saken men det är roligt att de hänger i och har mål trots låg nivå!

På kvällen sedan fick jag äntligen rida mina kära hästar igen efter några dagars avbrott. Eller Maja har faktiskt stått i nästan två veckor för att jag flängt och farit så därför har jag prioriterat Råttan på de stunder jag haft över.

Råttan var rätt galen för att milt uttrycka sig... Korta hoppläder, lätt sits och låta henne bralla ur sig med bockningar, bakutsparkar och gud vet vad mer hon var tvungen att få ur sig! Men sen kunde hon arbeta lite mer ordentligt och idag sedan så var hon som vanligt igen :D

Maja var jag lite nervös för, tänkte att hon kanske skulle vara stel... Men icke och pigg som en nötkärna jobbade hon på en liten stund i alla tre gångarter. Härliga häst!!! Idag har hon fått göra mycket skritt – galopp, galopp – skritt något som jag märkt mjukar hennes stora kropp och som hon är avslappnad i att göra!

Nu är de älskade djuren nattade och sover förhoppningsvis, det ska jag själv också strax göra... Det tar på den gamla kroppen att flänga och fara kors och tvärs och däremellan åka slalom, rida och springa.....  Även om jag älskar alltihop! <3 font="">

Trött, tröttare, tröttast....

Förresten, vi skickade iväg kopian på kvittot i söndags kväll, fick ett svar att de nu påbörjat processen med återbetalning och att det kan ta upp till fem arbetsdagar... Fortsättning följer :D

Bröst är spännande ;)

Herregud vilka dagar det varit sista tiden... Kurs i Stockholm, intensivt som attans i två dagar sedan direkt hem och iväg på hoppträning!

Det var verkligen så att jag på väg i bilen insåg att ”Jag hinner.....” sms:ade Pia att blir det bara inga trafikkaoser så kommer jag... Galna hästmänniskor! Men det är ju så himla kul att hålla på :D

Landade in hemma på gården 18.50, 19.30 skulle jag och Råttan befinna oss i Rosensjö! Men Ola hade förberett så mycket han kunnat så jag pussade på barn, gubbe och hoppade därefter i ridkläderna, hällde upp kaffe i termos till tränare och andra medföljande och gick ut i stallet! Ut med Råttan på gången och det var då jag såg det... Hon som aldrig tappar skor hade förstås trampat av sig vänster framsko. Första tanken var ”jag skiter i det, det är så himla bra underlag så det går utan...” Men i nästa sekund ångrar jag mig eftersom jag aldrig skulle förlåta mig själv om hon gjorde illa sig så jag kavlade upp ärmarna, fram med den där skon jag fick med mig sist jag var hos Pär. Han vet att jag leker hovslagare själv på henne när hon trampar av sig så han skickar med mig dojjorna hem så jag har lite reserv ”just in case...”. Idag var ett sånt tillfälle. Eftersom det i princip var dags att sko henne så var det förstås lite och jämna till på hoven för att kunna lägga på skon, men utan att vara alltför petig eftersom tiden tickade så klippte jag bort lite, raspade och slog på skon... Det blir inget snyggt hantverk när man som lekman har 10 minuter på sig, men det blir funktionellt! Så på med sadel, benskydd, täcke, träns och grimma utanpå och in i transporten... 10 minuter efter utsatt tid klev vi in i ridhuset. Ja, ni förstår vilka 10 minuter det var... Men jag hade med kaffe så jag tror jag blev förlåten. Träningen gick så där. Eller ska kanske säga att det gick inte som ett rinnande vatten, men som en klok människa brukar säga ”Om man är helt nöjd med allt efter träningen då kanske man inte lärde sig så mycket” Eller något liknande. Med andemeningen att om vi redan kunde allt så kanske vi inte har så mycket att träna på. Jag kan definitivt inte allt och det blev jag varse i fredags iallafall ;) Den 3 april ska vi tävla, eller vi ska rida två Clear-Round klasser... Det är ju inte att tävla ,men ändå J Innan dess hoppas jag hinna åka till Pia en gång till! Det skulle iallafall behövas.... ha, ha, ha...

På lördagen blev det vila en dag och därefter domaruppdrag i Sunne på söndagen. Man kan säga att jag var lite vikarie den dagen J Domaren som skulle jobba blev bjuden på kryssning av sin chef och frågade om jag kunde rycka in. Väldigt roligt att komma till nytt ställe, roligt att man kan göra en insats för en kollega och sen så är det ju ett privilegium att få arbeta med dessa uppdrag. Man får jobba lite extra  med sin hobby, det är ju inte alla som har den turen! Visst blir det långa dagar ibland och i perioder så ligger uppdragen tätt, men det är ändå alltid roligt!

Vi uppskattas inte alltid, men vi är ju inte där för att alltid bli uppskattade. Vi är ju där för se till att alla får bra och samma förutsättningar utifrån de regelverk som finns. Kan man bara stödja sig mot TR så brukar det sällan vara några problem när man förklarar för folk. Sen får man väl hoppas att de flesta uppskattar oss domare/överdomare och att vi iallafall i några ögon anses trevliga :D

Hur som helst efter Sunne så var det dags för nästa tur... I almanackan för stugan i Branäs stod mitt namn inbokat! Jajamen, packa väskor för tre personer varav två skulle åka slalom, en hund och dessutom så tog vi med cyklar till barnen upp. Ifall de skulle vilja hitta på något. Pappa åkte med som lite sällskap åt Christoffer medan jag och Caroline var i backarna och han insåg att det skulle bli väldigt trångt i bilen så släpkärran kopplades på... Han har åkt långt med barn förr kan man säga! Herregud vad vi åkte mellan Södertälje och Branäs med den där gamla släpkärran bakom bilen! Det tog lång tid att åka dit utan släpkärra resten kan ni ju räkna ut själva... På den tiden så var Karlskoga halvvägs vilket innebar att vi ibland hade vårt mat-stopp här, i korvkiosken vid infarten mot Källmossen där det senare blev godishus och numera är huset rivet. Åt vi vi inte där så var det pitstop på Nalles i Arboga J

Men tillbaka till denna resa.... Vi kom iväg sent för Caroline skulle absolut på sin simskola i måndags pga att hon skulle få ett Diplom efter deltagande i Utmanartävlingen i badhuset i lördags. Viktigt att man får de där sakerna. Och det är faktiskt väldigt skönt att hon blir så glad och stolt över ett Diplom!

Framåt sena kvällen anlände vi iallafall till vår kära lilla stuga och ganska snabbt var sängarna bäddade och redo att ta emot ett gäng trötta resenärer.

Caroline och jag har sedan åkt slalom i två dagar. Det är så roligt att åka med henne och det är så gött att bara följa med. Ibland frågar hon vilken backe vi ska ta och det är en befrielse att vara så avslappnad att man lätt kan säga ”bestämd du vilken du vill åka...” och så följer man bara med! Hur ofta kan vi göra det i vardagen? Nu menar jag förstås inte att man ska låta barnen bestämma utan mer att vi ofta har saker inplanerat eller en massa vardags-måsten som man inte kan avstå ifrån, men när man står på ett par slalomskidor mitt i en backe och inte har ett enda måste i sikte då kan man bara följa med...

Vi har hur som helst haft det härligt och det är fantastiskt hur hon utvecklats. Från att vara på slalomskola i 3 dagar, 1 timme och en kvart varje dag d.v.s. 3 timmar och 45 minuter totalt, i januari till att nu efter att hon åkt ytterligare 5 dagar (4 med mig i Branäs och en dag i Säfsen med skolan) åker hela backen ner som är rödmarkerad och tvekar liksom inte. Hon har ett litet signum när hon är nöjd med sig själv har jag märkt... Om hon har en svårighet i ett parti så tar hon sig fokuserad igenom det och sedan när hon klarat av det så skakar hon loss lite och då klappar hon sig själv på hjälmen med händerna. Händer varje gång när hon kommer ner till liften eller när hon tagit sig igenom en extra stor svårighet i backen... Lite festligt ;)

Christoffer väljer helt bort slalom, han säger att han inte gillar det... Men eftersom jag är hans mamma så vet jag att han säger så för att det är en svårighet som han ser som ouppnåbar. För honom verkar det vara alltför svårt och då slår han ifrån sig direkt att han inte gillar det! Vi har ju varit där några gånger redan genom åren och hittills har vi inte stött på något som vi inte lyckats få honom att klara så med lite lirkning och övertygelse så kanske.... När tiden är mogen!

Men vi har haft några riktigt bra stunder förstås även utanför backen och jag måste bara dela med mig om ett av dom... Igår (tisdag) kväll satt Christoffer och jag och pratade om lite allt möjligt. Att prata om saker är ju inte det lättaste när man har Autism och det är något som Christoffer verkligen behöver träna på så det är oerhört härligt när man lyckas och igår var ett sådant ”moment”. Vi hade ett roligt samtal och vet inte riktigt hur vi hamnade i samtalsämnet, men Christoffer börjar liksom många pojkar tycka att det här med bröst är ju spännande så vi kom in på det. Och det kan låta lite krasst, men Christoffers problematik gör ju att han har svårt att förstå sociala situationer... Kontakt med tjejer är ju definitivt en sådan och man får som förälder vara lite extra tydlig och saklig när man pratar. Förstår att det kan låta konstigt, men nu när man märker att han tycker det är lite spännande så måste man också vara väldigt noga med att säga att han aldrig får peta på någon som inte vill, att ett Nej alltid måste respekteras o.s.v. Ni förstår säkert! Han kan anses ung, men som sagt att ha barn med diagnos är inte riktigt som alla för andra - Å andra sidan som samhället utvecklats så kanske fler borde mässa för sina söner i tidig ålder så alla fattar att ett Nej är ett Nej?

Men så gled vi in på det här med att han kanske får en flickvän när han blir större och även då är förstås ett Nej ett Nej... Då säger Christoffer lite snusförnuftigt ” Men jag vet ju förstås inte om jag kommer ha någon flickvän...” Jag svarade då: ”Det är klart, men OM du skulle träffa en tjej... Hur ska hon isåfall vara?” Christoffer tittar lite konstigt på mig och svarar ”Det vet väl inte jag..”

Så klart han inte vet och det är då man kommer på sig själv och hörrösterna från de på Habiliteringen  inne i huvudet ”frågan är för stor....”

Jag formulerar om mig och säger ”...jag menar är det viktigt att hon är söt, snäll, rolig...?”

Då tittar Christoffer upp och svarar ”Att hon är smart!” (Ett ord jag INTE gett som alternativ). Mitt svar? ”BRA Christoffer”. Sen säger han ”Att vara söt betyder ingenting...”

Å vilken förståndig liten kille han är ändå! Så mycket svårigheter han haft och kommer ha, men ändå så vet han vad som är viktigt och vad som är oviktigt..... Stolt mamma!!!!

Nu är vi åter i Karlskoga och jag sitter här och skriver igen på sena kvällen... En hel del är redan uppackat, imorgon ska först Råttan få lite nya skor  sedan ska jag in till jobbet och lämna ifrån mig New Body sen ska det packas. Äntligen ska vi iväg till vår efterlängtade helg i Göteborg! Nu ska ju inte alla tro att jag är så nördig att det bara är för hästarna som jag längtar och ser fram emot denna resa... Nej, det är väl som de flesta som har djur och gård man kommer inte iväg så ofta ensamma och det här är den helg som Ola och jag åkt iväg och haft lite minisemester. I år har vi dock sagt att Caroline ska få följa med... Om hon klarar av det, ja jag återkommer till det efter helgen ;)!

GLAD PÅSK på er alla vänner (och alla andra också förstås J)

Bilturer till Kedjeåsen, Haninge och Nykvarn kan vara väldigt spännande...

Mitt i en riktigt händelserik period så är det väl tid för ett inlägg?! Förra lördagen var fullspäckad och avrundades  med  som jag tidigare skrivit en 50-års fest...

Måndag och tisdag var det jobb på schemat och på onsdagen så var jag ledig för att kunna tillbringa en stund i skolan och sedan låta Caroline komma hem direkt efter skolan istället för fritids. Inte för hennes skull, hon älskar fritids, utan för min eftersom jag skulle på kurs i två dagar och gärna ville ha lite tid med juvelerna innan avfärd senare onsdag e.m.

Vi bestämde oss för inviga våren genom att lasta in våra hästar och åka upp till Kedjeåsen och rida en sväng där som vi brukar göra sommartid. Sagt och gjort, vi kopplade på lilla Aurisen (eftersom Ola har volvon till jobbet) och lastade in Råttan och Kavat. Lite extra wild’n crazy eftersom vi alltid tidigare haft med Maja, men tiden räckte inte till att rida två hästar och Råttan behövde prioriteras så vi bestämde oss för att prova.... Väl uppe vid vår lilla avtagsväg ner mot fotbollsplanen i Kedjeåsen märker vi rätt snabbt att den är snöklädd och dessutom var det en liten vall efter att plogbilen plogat den andra vägen utanför! Utan att tänka mig för så konstaterar jag situationen högt, gasar på lilla Aurisen och kör igenon vallen med ekipaget... Nu var det inte en stor vall, men om ni vet hur liten en Auris är och hur mycket en Böckmann Boogie väger med två hästar i så behövs det inte så mycket snö för att problemet ska vara ett faktum. Jag väljer några mindre väl valdra ord när jag kommit igenom vallen och slirar fram längs den lilla vägen. Jag tänkte nog i första skedet att ”jag klarar nog vallen”, kan ju vara bra om jag gör en ”note to self” att det även finns en väg bakom vallen och en väg som jag dessutom ska kunna vända på längre in. För så är det längst in på vägen så är det en liten korsning där vi normalt sett parkerar vårt ekipage och jag sa till Caroline redan innan vi var framme där ”det här var nog inte så smart..” Hon föreslog att vi skulle ringa någon! Bra idé, frågan var vem? Jag tänkte rätt snabbt där och kom fram till att jag skulle kunna ringa Björn om allt sket sig, vem annars? Men efter att ha slirat på den snöslaskiga vägen de där 200-300 metrarna fram till korsningen så la jag i backen och slirade lite bakåt, sen lite framåt och ta mig tusan om inte lilla Aurisen fixade biffen för runt kom vi och sedan slirade jag tillbaka 150 m tills vi kom fram till en liten snutt på vägen ca 20 m lång där solen nått fram och blottlagt asfalten. Där stannade jag... Wohoo....

Konstaterade snabbt att det inte åker så många på vägen så jag kan nog stå här på kanten en stund medans vi rider, om det mot förmodan skulle komma en till lika galen människa och vilja in på vägen så kunde hen faktiskt åka förbi oss trots att vi stod längs vägen. Så vi lastade ur våra smått chockade hästar och red den där mysiga rundan. Råttan skötte sig exemplariskt och går fortfarande från klarhet till klarhet i livet, då menar jag inte att hon är en topp-talang utan att hon hela tiden visar sin fantastiska förmåga som värdig kronprinsessa af Östergården! Hon får helt klart ersätta Maja även någon annan gång även om Maja är drottningen som vi helst väljer att ha med på dessa turer.

Vid 18-tiden blev det avfärd och Aurisen fick återigen jobba lite, denna gång utan transport men betydligt längre än Kedjeåsen. I Nynäshamn nådde vi vår slutdestination där Aurisen fick en fin parkeringsplats och jag tilldelades ett mysigt rum med queensize-säng. Jag somnade rätt snabbt på kvällen och vid 6-tiden ringde klockan. 8.30 skulle vi möta hela kurs-gänget på en förskola i Haninge. För en gång skull så såg jag till att ha extra tid på mig när jag åkte som reserv för ev felkörningar, vilket visade sig vara ett väl avvägt beslut för fel åkte jag, förstås! På vägbeskrivningen stod det ”Ta avfart mot Handen...” att det finns två avfarter mot Handen förtäljde inte vägbeskrivningen och jag åkte förstås av första avfarten från mitt håll sett. Lite lätt panik över att inget på min vägbeskrivning stämde, men försökte hålla huvudet kallt och tänka att  de bygger om så det är säkert därför. När jag till slut åkte förbi en skola som inte fanns med på min beskrivning och hamnade på en vändplan så kapitulerade jag och ringde kursledaren som i sin tur förstås inte kände till Haninge heller för hon var från andra sidan stan... Men jag hade ju passerat en OK så jag valde att springa in där och då gick det upp ett ”Liljeholmen” att det fanns en avfart till från 73:an. Då stämde helt plötsligt vägbeskrivningen också ;)

Efter kursdagen så hade jag gjort upp med min kära barndomsvän Monica att besöka henne i Nykvarn, en bilresa på ca 1 timme enkel väg! Om man får GPS:en att stämma och inte styra in mig mitt i city... Där snurrade jag och lilla Aurisen runt på bl.a. Ringvägen där man inte alls får köra med dubbdäck vilket vi på vischan ofta har... Men jag bestämde mig direkt för att om polisen stoppar mig så ska jag förekomma och säga ”Tack gode gud för att ni är här, jag hittar inte ut ur stan...”. Men polisen kom inte till undsättning och till slut lotsade den där GPS:en ut mig via Långholmen mot Södertälje och sedan Nykvarn.... Herregud vilken lättnad! Vet ni hur många människor som kör, hur många taxibilar det finns och hur många människor som går/cyklar i Stockholm? Inte jag heller, men det är vääääldigt många kan jag avslöja! Speciellt vid 17-tiden på eftermiddagar...

Hur som helst sedan spenderades några timmar hemma hos Monica med sambo och tre goa ungar! Det är så himla kul att träffas och vi tar liksom bara vid där vi var sist... I somras. För det är nog så det är när man är gamla vänner, vi tycker inte lika i allt, men gillar varandra ändå och har väldigt trevligt! Vi lärde känna varandra när jag började som dagbarn hos Monicas mamma Irene när jag var i 3-års åldern. Att vi dessutom fyller år med tre dagars mellanrum, ja Monica är förstås äldst, att vi gick i samma lekskola, låg- och mellanstadie och att vi förstås båda gillar hästar/djur gör ju inte sämre direkt :D

Så vid uppföljningen på kursen så blir det definivit ett besök till Nykvarn igen!

Väl tillbaka i Nynäshamn vid 22-tiden så kan jag väl avslöja att jag somnade väldigt ovaggad! Och helt plötsligt så är det fredag, sista kursdagen och sedan hemfärd! Gjorde mig iordning, åt frukost och packade ut alla saker i bilen, checkade ut och styrde återigen bilen mot Haninge. Denna gång gick det betydligt lättare att hitta rätt, tur att man ännu kan lära sig av sina misstag ;)

Kursen har varit skitkul, har fått massor bra tips, tankar och idéer. Vi var kursdeltagare från Kiruna i norr till Karlskoga (typ) som träffades och lärde oss mer om utomhuspedagogik, upplevelsebaserat lärande och Friluftsfrämjandet! Ska bli kul att jobba vidare med det när jag kommer tillbaka till jobbet! Efter att ha haft påsklov....

För NU är det officiellt påsklov! Imorgon ska jag i och för sig till Sunne och döma då ordinarie domare behövde lite frisk luft på Östersjön med ett gäng glada bönder så lovade jag att ersätta henne denna dag! Men på måndag åker vi till Branäs för lite skidåkning i dagarna två och åter hem på onsdag. Sen ska väskan packas om för på fredag tar vi tåget mot Göteborg och årets obligatoriska hästhelg där.... :D

Efter en bal på slottet får man kurera en gammal kropp.....

Vad är väl en bal på slottet när man passerat 40? Den kan vara tråkig med tråkigt prat och tråkiga människor, men den kan också vara alldeles underbart rolig, härlig och dans natten lång!
Och precis det sistnämnda fick vi, jag och Ola, vara med på under lördagskvällen när Tord fyllde 50. En salig blandning på folk och åldrar gjorde att den blev ännu roligare!
De Nadas spelade och det kändes som om vi var 20 år yngre och dansade natten lång.....
Vilket känns idag ;), det känns också att jag för en kväll bytte ut vattenflaskan mot annan dryck och inte minst så känns det att jag fick den briljanta idèn att vi skulle gå till Solnavägen (i Aggerud) från Tords studio i stan... I högklackat! Jorå... Som grädden på moset så hade jag till mina fina högklackade skor en klänning som slutade strax ovanför knäna, tunnstrumpor och en täckkappa som förstås slutade ungefär på samma ställe som klänningen! Det var en kylig historia för mina knän, smalben och anklar, idag känns det mest som om vaderna har varsin tennisboll efter att ha gått på tå i några kilometer :o

Vi hade bytt sovplats med mamma och pappa som alltså fick äran att sova på vischan tillsammans med de söta barnen. Ola och jag kunde alltså sova gott efter en natt på bal i mycket sköna sängar, betydligt mer påkostade än våra egna som vi bytt bort. Vi landade in på Solnavägen vid 3-tiden, vilket är otroligt mycket senare än vad jag brukar vara uppe till... Snarare närmre den tiden jag vaknar så kroppen var nog lite i chock. För inte ville den att jag skulle ha sovmorgon! Klockan 7.18 slog jag upp mina blå och kunde omöjligt somna om... Vad gör man då när man är i stan? Så kom jag på att det faktiskt var tävlingar i Botorp så en morgonkaffe där hade ju funkat som aktivitet... Hästnörden hade återtagit min kropp från partyprinsessan!
Dock så startade inte tävlingen förrän kl.10.00 så jag gick upp, hängde lite i fåtöljen, hämtade lite vatten och la mig lite på sängen igen allt för att få tiden att gå. Men strax före nio så kände jag att Nu kan jag hoppa in i duschen och göra mig iordning för den där efterlängtade kaffekoppen. Skrev till Dessi och kollade om hon tänkt dit så jag kunde sammanstråla med någon och skrev till mamma och frågade om jag fick låna en cykel allt medan Ola gott sov i den sköna sängen. Då visade det sig att pappa hade åkt in till stan för att handla och vips ändrades allt... Ringa pappa och be att han hämtar, skriva till Dessi att planerna ändrats och väcka en väldigt trött Ola.
10 minuter senare var vi uppe och redo för hemfärd. Väl hemma så möttes vi av ett glatt barn och den andra fick vi leta rätt på i Lego-djungeln. Den där morgon kaffekoppen intogs därför på Östergården i annat trevligt sällskap sen gjordes det inte många mer knop den dagen...Vi sov, vilade, fixade mat till barn och vilade lite till. Framåt 17-tiden skulle hästar in och Ola åkte in till stan för hämt-mat, så trötta var vi eller bekväma...

En hel dag går det alltså åt numera för att kurera en kropp som passerat 40.. Är det värt det? Ibland inte, men den här gången var det definitivt värt det. Jag har inte dansat så mycket på åratal å herregud vad roligt det är. Människor i 20-års åldern hade säkert undrat vad dinosaurierna gjorde på dansgolvet, men vi, dinosaurier, dansade hyffsat lika allihop så det funkade alldeles utmärkt. Dessutom så var musiken väl anpassad för dansgolvets åldersgrupp - ett gäng i sina bästa år! :D

Igår kväll somnade jag redan vid 20.30, Ola fick fodra hästar. Jag vaknade första gången vid 2-tiden inatt och hade väl då sovit mina timmar... Lyckades ändå somna om och vaknade nu vid strax före 6 så då blev det en blogg innan vi drar igång dagen och veckan. Caroline har studiedag idag så Christoffer åker med mig till stan och därför har vi lite sovmorgon... Ända till 7.00 ;)

Kurerandets dag är över, när den infinner sig nästa gång så hoppas jag att jag haft lika kul och trevligt som i lördags så det återigen känns värt det! :D

Träningshelgen blev bra ur alla perspektiv :)

Herregud, dagarna bara flyger iväg... Det har redan gått en vecka sedan vi var på Markebäck!
Har ju inte bloggat sedan dess så jag kör en "liten" resumé här idag! Vi var 19 personer och 14 hästar som drog iväg för att bara vara hästiga i två dagar! Super nördigt, men ack så kul och trevligt :D

Som tränare i dressyr hade vi Anna Björkman och när det kom till hoppning anlitade vi Pia Eriksson. Som pricken över i så tränade vi inte bara hästar utan några av oss åkte iväg till Mariana Juntila för ett yogapass på lördagens eftermiddag. Jisses, vilken träningsvärk jag fick... Värst var det två dagar efteråt! Måste väl betyda att det tog både lite här och där ;)

På lördagskvällen var det kombinerat med Mello och hästprat, det pysslades och de som hade åldern inne lekte!
Själv red jag först av alla på lördagen så det blev tidig avfärd hemifrån. Släppte ut hästarna vid 5.30 så Råttan och Kavat skulle hinna ut en stund innan avfärd.
Råttan skötte sig riktigt bra på dressyrpasset. Även om det fortfarande saknas en hel del styrka så märker man vilken skillnad det är sedan i somras! Det är nyttigt att då och då tänka tillbaka på vart man var och vart man nu är för att få perspektiv på saker, men också för att boosta sig själv att man faktiskt gör något som gör att det går åt rätt håll! Sakta, men säkert... ;)

Det är också kul när man får det av andra! Anna säger det titt som tätt och tycker att jag är lite negativ i mitt ordval om lilla Råttan (:)) och jag vet att det låter så, men jag är inte negativ... Jag älskar den där lilla hästen, men jag är väldigt realistisk med vad jag har och vilka förväntningar jag kan ha på "oss". Lika väl som jag vet hennes begränsningar så vet jag också mina, även om jag skojar om låg ålder så är jag förstås inte 30 längre och kastar mig inte iväg mot hinder uppåt 120-125 som förr.
Jag har varit ifrån de klasserna alldeles för länge.
Med god matchning och om förtroende mellan mig och Råttan håller så visst kan det vara möjligt senare, men inte nu... 😃

Hur som så är det roligt när vänner säger att hon utvecklats eller frågar om vi tjuvtränat ute i skogen :D
Så kul att få höra att allt jobb man gör i sin ensamhet syns hos andra :)

På söndagen så var det dags för hoppträning.
Hoppningen låg sist på dagen så vi fick vackert vänta och samtidigt kolla in de andra lite!
Nu hade vi ju med Kavat också och det är inte alltid lätt att kombinera sin egen träning och samtidigt vara ponnymamma där man vill hänga på vad de andra ponnybarnen gör... På söndagen började dressyrpassen 8.45 så vid 8-tiden sadlade jag Råttan och joggade henne lite i ridhuset, sen vid 9.15-9.30 skulle barnen rida ut en sväng. Vi vuxna gick med för ponnyerna var lite ystra efter ett dygn på box. Vi var väl ute ca 45 min. Sen blev det lite paus då jag försökte packa ut lite i bilen. Under lunchen ca 12.15-12.45 så red Caroline och Ebba lite lektion för Lillette. Det tyckte tjejerna var superkul!!!
Efter att vi ätit lunch så började det bli lite boxar lediga i ridhuset och Råttan och Kavat som bodde i utebox på natten ställdes in så vi kunde mocka och göra klart ute innan hopplektionen.
Kl.15.00 så körde vi igång och hoppade ett pass! Även här tyckte jag Råttan gick riktigt bra (återigen med våra mått mätt).
Jag körde rätt intensivt här med hoppträningar ett par veckor innan Askersund och det känns som om det hände något med henne på sista träningen innan Askersund. Typ sista rundorna vi gjorde på den träningen så slutade hon mer eller mindre att "hugga" tag i bettet sista galoppstegen innan avsprång. Och det kändes verkligen att den känslan satt kvar. Hon känns mer jämn i sin galopp och jag kan påverka henne på ett bättre vis! Får jobba på så det håller i sig ;)

Vid 17-tiden var vi klara ned träningen, men sen tar det ju ytterligare en timme innan allt är städat, bortplockat och sopat. Så vid 18-tiden rullade vi hemåt mot Karlskoga igen.... Glada och nöjda för att inte säga helnöjda, både jag och Caroline!
För även om jag är nöjd med både min insats och min goa lilla häst som förutom gjort bra ifrån sig på träningarna även stått i utebox över natt för första gången och har där skött sig långt över min förväntan, så är jag förstås mest glad över att Caroline fått den där träningshelgen som hon så gärna ville ha :D

#curlingmamma.se ;)