De flesta dagar när man stått inne hos Milla så har det kännts som om man närmat sig varandra för att hon i nästa sekund ska bli rädd för en rörelse, ljud eller vad som helst och bokstavligen kasta sig bakåt! Ola har även han gått ut på kvällarna och jobbar på förtroendet.
Jag brukar ha med mig något gott in till henne som vi “delar” broderligt den stund jag är hos henne, försöker hela tiden prata med henne i hopp om att hon ska tycka det är lite trevligt med lite mat och då också förknippa min röst med det trevliga?!
Till en början fick jag sträcka mig för att hon överhuvudtaget skulle våga sträcka sig så långt hon kunde för att nå min hand och ta det goda, sakta men säkert så har vi jobbat oss upp till att hon ska ta minst ett steg mot mig och jag ska få ta ett steg mot henne för att hon ska få något. Men idag hände något som inte hänt förut. Vi började så som vi numera gör, hon tar ett steg och jag ett. Jag förflyttar mig lite i boxen för att inte bli stående på ett och samma ställe och till slut stod jag mot bakväggen i boxen. Då helt plötsligt tog hon första intiativet och gick mot mig för att till slut lukta på mig i håret, i ansiktet, på tröjan och började knuffa på mina händer med mulen! För den som inte träffat henne och vet hur rädd hon är för allt kanske det låter banalt, men för mig så var det rätt häftigt. Det kändes verkligen som hon kände att hon vågade göra så utan att jag skulle göra något dumt mot henne... Jag hoppas att detta var en startskottet för att hon ska börja lite på oss även om arbetet fortlöper igen imorgon, det vore dumt att tro att hon ska komma fram och lukta på mig direkt imorgon men det kanske händer snabbare och snabbare in i våra trevliga godis-stunder :)
Castor då... Ikväll blev det mörkerridning. Ville lägga barnen först och då hinner det liksom bli mörkt innan man är ute, men det är ju bara att vänja sig.... Snart är det mörkt vid 16-tiden!
I torsdags var det träning igen för Niklas! visst skötte sig Castor bra, men blir lite “tråkig” emellanåt. Känns konstigt att jag sitter här idag och säger att han var tråkig, men jag skulle verkligen vilja ha lite mer driv i honom. Det är som Niklas säger att nu har han lugnat ner sig så pass att han är på noll så nu får man jobba därifrån. Han är ju en riktig latmask och vill inte gärna ta skänkeln, även om han vet att han ska så är det såååå jobbigt att jobba! Men det är bra att man har lite och jobba på annars skulle det vara allt bra tråkigt ;) .
En fördel med att han blir så lugn är att jag faktiskt kunde åka själv på tävling i lördags. Lastningen fungerar bra och har gjort det ett tag, men när man kommit fram så har han varit mer på tårna och lite bökig. Men inte i lördags... Nu var han i och för sig iordning-gjord hemma eftersom vi inte skulle så långt och jag åkte så pass sent att det inte skulle bli någon dötid i transporten när vi kom fram, men jag kunde stoltsera med att han var lugn när han kom ut, jag kunde sitta upp själv utan att någon höll i och allt flöt på bra!
I första klassen (0.95) så lyste problemet med att inte riktigt ta skänkeln igenom lite väl mycket på sista hindret. När jag ville att han skulle gå fram för att distansen inte stämde så ville inte Castor det och la in ett halvt galoppsprång extra vilket medförde en rivning på sista hindret, surt sa räven!
Andra klassen hyste jag inga större förhoppningar till. Han brukar vara trött när han redan gått en klass och vi har hittills haft en rivning i varje 1.00-start. Planerade att min framridning inte skulle bli alltför utdragen för att spara på energin och även satsa lite mer på ökningar/minskningar inne på framridningen. Planen höll, visst kunde han varit bättre fram för skänkeln ändå, men det var iallafall bättre än i första. Jag fick slita hårt stundtals, men det gav iallafall utdelning och vi kunde äntligen få våran första felfria 1-meters klass. Nu är det inte riktigt höjden som är vårt största problem, men det är iallafall skönt att kunna känna att man faktiskt kan ta sig förbi vissa “hinder”.
Nästa tävling blir när vi har hoppningar den 16 oktober, tyvärr hinner vi inte med någon träning innan dess men får försöka underhålla hoppningen på bästa sätt här hemma istället!
Råttan blir mer och mer lik sin mor... Å nej, tänker säkert en del,men nu menar inte jag ridmässigt för det kan jag inte uttala mig om. Däremot så är hon lika cool, lugn blick och så där mysig som bara Maja kan vara! Ska bli kul att se vad det kommer bli av henne sen!
Ska ta lite bilder på kusarna och lägga ut till nästa blogg för den som är lite nyfiken...
onsdag 28 september 2011
söndag 18 september 2011
Små, små framsteg
Nu har det gått drygt en vecka sedan Milla kom till oss. Hon är fortfarande väldigt rädd om sig, men nu äter hon iallafall ur min hand och hon är tämligen obekymrad när jag är i boxen, tycker dock att grepen är lite jobbig ibland med allt spån som far av den när man skakar! Nu börjar man ana en nyfikenhet istället, hon är med och kikar lite och emellanåt när jag står och mockar så får jag akta mig så jag inte nockar till henne med armbågen när hon är med i mina rörelser.
Jag får klia henne på mulen och hon luktar gärna på håret och händerna, men fortfarande med viss försiktighet. Tror dock fortfarande på att vänta ut henne tills hon är redo, det brukar fungera bäst med ston. När dom väl litar på en så har man ofta mycket vunnet!
Har iallafall köpt en ny grimma åt henne som jag hoppas att hon snart vill stifta närmre bekantskap med...
Råttan är fortfarande en god vän nattetid, men dagtid sviker hon och är istället kompis med galna Castor. Då är det Zafira som kliver in som världens bästa kompis och på eftermiddagarna är det Heddan som tar över.. Man kan säga att tjejerna i stallet är mest ansvarsfulla, Castor han bara blajar omkring! Har återigen lyckats trampa sig på ena kronranden så att blodvite uppstått... suck! Den här gången klarade han sig iallafall från att bli tjock i benet och halt, alltid något!
Idag hade jag tänkt rida när barnen somnat, men Christoffer låg vaken ett tag och när han väl sov så kändes det väldigt inaktuellt att gå ut i mörker och blåst, värmen vid kaminen lockade något mer och efter två kyliga dagar i Wittvång så kände jag mig verkligen värd att få njuta av värmen.
Tävlingarna i Wittvång har däremot varit väldigt trevliga, vilket dom alltid är när man är där! Har däremot inte tävlat själv där på år och dagar.. Kan bero på att jag gått som överdomare? Nu börjar det faktiskt bli högaktuellt att kolla på nästa säsong, iallafall våren. Ska försöka vara ute i god tid och planera mitt eget tävlande innan jag tackar ja till uppdrag, i våras blev det lite knasigt med mitt tävlande för jag hade inte riktigt tänkt till i förväg. Man ska ju lära sig av sina misstag... Förhoppningsvis har jag ju också en ponny som kanske ska ut lite nästa år också, om vi funnit varandra tills dess
Jag får klia henne på mulen och hon luktar gärna på håret och händerna, men fortfarande med viss försiktighet. Tror dock fortfarande på att vänta ut henne tills hon är redo, det brukar fungera bäst med ston. När dom väl litar på en så har man ofta mycket vunnet!
Har iallafall köpt en ny grimma åt henne som jag hoppas att hon snart vill stifta närmre bekantskap med...
Råttan är fortfarande en god vän nattetid, men dagtid sviker hon och är istället kompis med galna Castor. Då är det Zafira som kliver in som världens bästa kompis och på eftermiddagarna är det Heddan som tar över.. Man kan säga att tjejerna i stallet är mest ansvarsfulla, Castor han bara blajar omkring! Har återigen lyckats trampa sig på ena kronranden så att blodvite uppstått... suck! Den här gången klarade han sig iallafall från att bli tjock i benet och halt, alltid något!
Idag hade jag tänkt rida när barnen somnat, men Christoffer låg vaken ett tag och när han väl sov så kändes det väldigt inaktuellt att gå ut i mörker och blåst, värmen vid kaminen lockade något mer och efter två kyliga dagar i Wittvång så kände jag mig verkligen värd att få njuta av värmen.
Tävlingarna i Wittvång har däremot varit väldigt trevliga, vilket dom alltid är när man är där! Har däremot inte tävlat själv där på år och dagar.. Kan bero på att jag gått som överdomare? Nu börjar det faktiskt bli högaktuellt att kolla på nästa säsong, iallafall våren. Ska försöka vara ute i god tid och planera mitt eget tävlande innan jag tackar ja till uppdrag, i våras blev det lite knasigt med mitt tävlande för jag hade inte riktigt tänkt till i förväg. Man ska ju lära sig av sina misstag... Förhoppningsvis har jag ju också en ponny som kanske ska ut lite nästa år också, om vi funnit varandra tills dess
söndag 11 september 2011
Sprängda trådar..
Då är allt som det ska vara med hästar… Gnäggande och sprängda trådar… Gud var härligt det är med djur! Ha, ha, ha…
Inledde gårdagen med en härlig springrunda i skogen tillsammans med hunden! Sedan blev det snabba ryck att duscha, hinna kasta i sig något att äta och lasta en liten Zafira för att sedan bege sig till Ridlekis.
Caroline hade självförtroendet på topp, antar att en Zafira bidrog för hon pratade högt med ridfröken och tjoade under ridpasset. Tänk att en liten ponny kan göra en så stark :)
Efter ridlekis så åkte vi hem och Zafira fick äta lite och ladda batterierna inför dagens andra tripp…. Samtidigt så gjorde vi oss andra iordning för samma resa som Zafira. Christoffer skulle på bio med mormor och morfar, detta måste varit årets höjdpunkt?! Caroline, Zafira och jag skulle åka till Flen för att hämta hem Råttan. Cissi var snäll och offrade en lördag e.m. för att hjälpa till att få hem den lilla kusen…
Väl framme så var det bara till att leta vart dom gick?! Fann dom förhållandevis snabbt och Råttan kom fram som första ”man” för att hälsa, på med grimma samtidigt som jag försökte mota bort kompisen som försökte krypa in i samma grimma som Råttan...
Ibland ska man ha lite tur, det fanns en öppning i staketet rätt nära där vi fann dom så vi kunde ta ut Råttan medans dom andra sprang med på insidan staketet.
Kom att tänka på när jag gick där på vägen med Råttan som under 4 månader fått bo med 17 andra kompisar och inte göra annat än att vara häst, men ändå kommer fram direkt, går snällt bredvid mig på vägen, bilar åker förbi utan att hon reagerar och kompisarna springer i hagen bredvid. Vilken skillnad mot lilla Milla som står i boxen hemma och är livrädd för varenda människa, vad avgörande det är att man håller på med unghästar under deras uppväxt!
Råttan var nog mer fäst vid sina kompisar i hagen än Zafira som stod och väntade i transporten, dessutom så var hon inte direkt överfötjust i linan som Cissi höll i. Blev lite studsande hit och dit och hon är rätt kvick i benen den där lilla damen, Råttan alltså (Cissi är också kvick men det var inte henne jag menade) ;). Eftersom jag kände att jag hellre offrar mig själv än en vän för min hästs bakben så bytte Cissi och jag plats så att jag istället var bakom Råttan. Lastningen tog inte alls lång tid, typ 5 min från första försöket så vi var rätt nöjda när vi kunde rulla ifrån Torps säteri. Råttan stod helt stilla hela vägen hem, Zafira kan ha bidragit till lugnet i kärran men oavsett så var det väldigt skönt att allt gick bra!
Hemma igen så fann hon sig snart tillrätta i sin gamla box och såg ut att gilla kompisen bredvid skarpt, Milla! Tjejerna har nog tisslat och tasslat en del under natten för imorse så släppte jag ut Råttan med Castor och Zafira så skrek tjejerna till varandra hela tiden. Det gick i alla fall strålande bra att släppa ihop Castor med henne, men hon visade prov på att inte gilla att han var alltför närgången. Hon är som sagt rätt kvick i benen den lilla damen.
Heddan stod inne som sällskap till Milla och tanken var att Zafira skulle gå in när Heddan sedan ätit upp. Johanna var snäll nog att ta i Zafira åt mig eftersom jag skulle jobba, men Råttan verkade inte uppskatta att bli ensam med Castor så hon sprängde tråden och sprang in i stallet… Suck!
Bara till att laga staket och se glad ut för det är väl så här det är med hästar!
Milla är fortfarande väldigt rädd, men är inte lika försiktigt på att hålla sig undan när man lägger in mat till henne. Hon kanske inte är riktigt lika skräckslagen längre? Jag misstänker att dom mer eller mindre har ”kastat” sig över henne och tagit tag i grimman för det är precis som om hon tror att man ska överfalla henne när man kommer in i boxen och huvudet är hon allra räddast om.
Det blir väl så om dom är svårhanterade, då måste man ju antingen ha tålamod och försöka locka ut dom vilket vi försöker med nu eller om man inte har tid så gör man säkert så som jag tror att man gjort med henne! När hon blir riktigt stressad så kan rumpan fara lite fram och tillbaka i boxen, men hon har inte visat något prov på att bli aggressiv när hon är pressad därför tror jag på att vi mjukt lockar fram henne sakta men säkert, det vinner man antagligen på i längden!
Men jag tror inte dom har varit dumma mot henne på något vis, dom har säkert bara haft det alternativet för att få fatt på henne och hennes bröder (som var precis lika rädda som Milla).
Har i alla fall mailat till Svenska hästavelsförbundet idag, det är dit man skickar reg.ansökan för hästar med okänd härstamning och okänd uppfödare. Säljarna meddelade nämligen pappans namn och jag har googlat lite på honom. Det visar sig vara en godkänd hingst för Svensk Ridponny, skulle vara intressant och veta om man kan få fram det via DNA-testet och isåfall få använda sig av namnen i pappret? Pappan ska enligt uppgift heta Valentino Grimaldi…
Har haft lite koll på annonser för sadlar för jag behöver en 16” till Milla, men det känns rätt avlägset med sadel just nu så jag lugnar mig lite med det inköpet… :)
Inledde gårdagen med en härlig springrunda i skogen tillsammans med hunden! Sedan blev det snabba ryck att duscha, hinna kasta i sig något att äta och lasta en liten Zafira för att sedan bege sig till Ridlekis.
Caroline hade självförtroendet på topp, antar att en Zafira bidrog för hon pratade högt med ridfröken och tjoade under ridpasset. Tänk att en liten ponny kan göra en så stark :)
Efter ridlekis så åkte vi hem och Zafira fick äta lite och ladda batterierna inför dagens andra tripp…. Samtidigt så gjorde vi oss andra iordning för samma resa som Zafira. Christoffer skulle på bio med mormor och morfar, detta måste varit årets höjdpunkt?! Caroline, Zafira och jag skulle åka till Flen för att hämta hem Råttan. Cissi var snäll och offrade en lördag e.m. för att hjälpa till att få hem den lilla kusen…
Väl framme så var det bara till att leta vart dom gick?! Fann dom förhållandevis snabbt och Råttan kom fram som första ”man” för att hälsa, på med grimma samtidigt som jag försökte mota bort kompisen som försökte krypa in i samma grimma som Råttan...
Ibland ska man ha lite tur, det fanns en öppning i staketet rätt nära där vi fann dom så vi kunde ta ut Råttan medans dom andra sprang med på insidan staketet.
Kom att tänka på när jag gick där på vägen med Råttan som under 4 månader fått bo med 17 andra kompisar och inte göra annat än att vara häst, men ändå kommer fram direkt, går snällt bredvid mig på vägen, bilar åker förbi utan att hon reagerar och kompisarna springer i hagen bredvid. Vilken skillnad mot lilla Milla som står i boxen hemma och är livrädd för varenda människa, vad avgörande det är att man håller på med unghästar under deras uppväxt!
Råttan var nog mer fäst vid sina kompisar i hagen än Zafira som stod och väntade i transporten, dessutom så var hon inte direkt överfötjust i linan som Cissi höll i. Blev lite studsande hit och dit och hon är rätt kvick i benen den där lilla damen, Råttan alltså (Cissi är också kvick men det var inte henne jag menade) ;). Eftersom jag kände att jag hellre offrar mig själv än en vän för min hästs bakben så bytte Cissi och jag plats så att jag istället var bakom Råttan. Lastningen tog inte alls lång tid, typ 5 min från första försöket så vi var rätt nöjda när vi kunde rulla ifrån Torps säteri. Råttan stod helt stilla hela vägen hem, Zafira kan ha bidragit till lugnet i kärran men oavsett så var det väldigt skönt att allt gick bra!
Hemma igen så fann hon sig snart tillrätta i sin gamla box och såg ut att gilla kompisen bredvid skarpt, Milla! Tjejerna har nog tisslat och tasslat en del under natten för imorse så släppte jag ut Råttan med Castor och Zafira så skrek tjejerna till varandra hela tiden. Det gick i alla fall strålande bra att släppa ihop Castor med henne, men hon visade prov på att inte gilla att han var alltför närgången. Hon är som sagt rätt kvick i benen den lilla damen.
Heddan stod inne som sällskap till Milla och tanken var att Zafira skulle gå in när Heddan sedan ätit upp. Johanna var snäll nog att ta i Zafira åt mig eftersom jag skulle jobba, men Råttan verkade inte uppskatta att bli ensam med Castor så hon sprängde tråden och sprang in i stallet… Suck!
Bara till att laga staket och se glad ut för det är väl så här det är med hästar!
Milla är fortfarande väldigt rädd, men är inte lika försiktigt på att hålla sig undan när man lägger in mat till henne. Hon kanske inte är riktigt lika skräckslagen längre? Jag misstänker att dom mer eller mindre har ”kastat” sig över henne och tagit tag i grimman för det är precis som om hon tror att man ska överfalla henne när man kommer in i boxen och huvudet är hon allra räddast om.
Det blir väl så om dom är svårhanterade, då måste man ju antingen ha tålamod och försöka locka ut dom vilket vi försöker med nu eller om man inte har tid så gör man säkert så som jag tror att man gjort med henne! När hon blir riktigt stressad så kan rumpan fara lite fram och tillbaka i boxen, men hon har inte visat något prov på att bli aggressiv när hon är pressad därför tror jag på att vi mjukt lockar fram henne sakta men säkert, det vinner man antagligen på i längden!
Men jag tror inte dom har varit dumma mot henne på något vis, dom har säkert bara haft det alternativet för att få fatt på henne och hennes bröder (som var precis lika rädda som Milla).
Har i alla fall mailat till Svenska hästavelsförbundet idag, det är dit man skickar reg.ansökan för hästar med okänd härstamning och okänd uppfödare. Säljarna meddelade nämligen pappans namn och jag har googlat lite på honom. Det visar sig vara en godkänd hingst för Svensk Ridponny, skulle vara intressant och veta om man kan få fram det via DNA-testet och isåfall få använda sig av namnen i pappret? Pappan ska enligt uppgift heta Valentino Grimaldi…
Har haft lite koll på annonser för sadlar för jag behöver en 16” till Milla, men det känns rätt avlägset med sadel just nu så jag lugnar mig lite med det inköpet… :)
fredag 9 september 2011
Milla å gilla... det rimmar...
Nu börjar allt rätta till sig i hästväg... Stallet börjar fyllas och under vintern så blir det överfullt istället! Den box som hela tiden varit planerad till Zafira kommer nu att behöva byggas iordning tills Maja kommer hem igen... Visst blir det mer jobb när alla är hemma, men det känns bra också!
För några veckor sedan väcktes tanken på att köpa in en ponny som ett projekt! Inget jag ska ha kvar utan tanken var/är att hantera den, rida in och sedan sälja. Efter lite letande så hittade jag ett lämpligt ”offer”. Ett litet sto som antagligen landar på D-storlek men just nu är på gränsen. Jag tycker att hon har en trevlig modell som ridponny, men hon är tyvärr en helt ohanterad 3,5 åring. Självklart är hon rädd och det kommer krävas en hel del tålamod och fjäsk för att få lite förtroende för denna dam! Men vilken utmaning :)..... Me like!
Tänkte försöka använda bloggen som en liten ”dagbok” (även om det inte blir varje dag jag skriver) för att berätta hur det går med henne!
Igår begav vi oss iallafall hela långa vägen till kusten för att hämta hem henne. Säljaren hade plockat in henne från lösdriften dagen innan och efter lite visande av vad han hade för hästar så fixade vi affären och sedan väntade lastning. Transporten backades upp mot det utestall där hon stod och sedan fick hon gå på själv, luckan stängdes och sedan rullade vi iväg hemåt.
Planen gick ut på att inte stanna och kolla till henne om inte hela transporten hamnade i gungning, vilken plan va?! Men förutom några små trampningar så skötte hon sig hela vägen.
Under resans gång så började jag smått fundera på hur sjutton jag skulle få ut henne ur transporten och in i stallet när vi väl kom hem. Att backa in till och släppa ut henne kändes inte som någon smart plan eftersom då skulle vi kanske få en lös, nervös och stressad häst inne i stallet. Beslutet blev att försöka vinna så mycket förtroende inne i transporten att jag kunde haka på longerlinan i grimman (som någon tacksamt lockat på henne innan vi kom).
Efter mycket lirkande och fjäskande med både havre (som var helt ointressant) och gräs så lyckades jag ta mig till hennes bog utan att hon skakade. En liten stund där med kliande på hals och i man så kunde jag sakta ta handen på undersidan och få tag i grimman. Hon ryckte förstås till när jag tog taget, men när jag inte drog i henne så gav hon sig rätt omgående och jag kunde fästa longerlinan i grimman. Kunde sedan locka med henne in i stallet och glädjande nog för henne så fanns det ju hästkompisar på plats!
Nu står det en hink med havre utanför boxen så att man varje gång man går in ska kunna ta med en näve och lägga i krubban. Förr eller senare så kommer hon väl förknippa oss trevliga människor på gården med mat om inte annat.... Jag hoppas på förr....
När hon var inne och installerad så blev det till att rusa in, pussa på familjen, läsa en bok för barnen, byta om och sedan lasta in Castor för träning i Knutsbol. En välbehövlig träning efter senaste tävlingen som kändes rent ut sagt skitdålig!
Castor var lite på tårna och hade lite svårt att hålla fokus, liksom matte emellanåt och det blir oftast ingen bra kombination. Men mot slutet kändes det väldigt bra och som vi fick tillbaka lite härlig rytm igen! Nu ska jag nog anmäla mig till tävling om 14 dagar.. Ville vänta tills efter träningen innan jag bestämde mig helt!
Inte nog med att den lilla ponnyn gjort entré, imorgon blir det resa till Flen för att hämta hem kära lilla Råttan! Har inte sett henne annat än på bild sedan början på juli, helt otroligt! Flera av hennes kompisar har redan åkte hem medans det fortfarande är en hel del kvar! Dom var ju från början 18 stycken som har lekt och haft trevligt hela sommaren, nu är det väl ca 10 kvar där några av dom ska gå en månad till på betet! Det här stället hittade jag på annons i Ridsport och gud vad nöjd jag är! Rimlig kostnad, regelbunden kontakt och dom har ringt om det varit något speciellt. Har man inte hört något på telefon så har man hela tiden fått rapporter om hur det går och om någon åkte hem etc. Ibland har det bifogats lite bilder på gänget och har markägarna åkt bort en helg eller vecka så har dom alltid meddelat via mail och då också talat om vem som har ansvaret för ungstona under deras semester. Om inget oförutsett inträffar så kommer nog Råttan återse betet nästa år och säkert då även träffa sina kompisar från i år!
Imorgon får Zafira åka med som resesällskap till Råttan. Det är ett uppdrag som Zafira klarar med glans! Har alltid använt mig av antingen Zafira eller Maja när unghästar ska ut och åka. Castor åkte själv första gången när han åkte till 3-års testet....
Men innan Zafira ska vara sällskapsdam så ska hon få åka med till Ridlekis. Pga lite skador så behöver Zafira rycka in även där som en räddande ängel, imorgon är Zafira helt klart dagens hjälte ;)
Den nya ponnyns namn blir på pappret Mustela Erminea och till vardags Milla, hennes galna blick på bilden är inte naturlig även om man skulle kunna tro det..... Den här gången kan vi iallafall skylla på kameran (mobilen).
För några veckor sedan väcktes tanken på att köpa in en ponny som ett projekt! Inget jag ska ha kvar utan tanken var/är att hantera den, rida in och sedan sälja. Efter lite letande så hittade jag ett lämpligt ”offer”. Ett litet sto som antagligen landar på D-storlek men just nu är på gränsen. Jag tycker att hon har en trevlig modell som ridponny, men hon är tyvärr en helt ohanterad 3,5 åring. Självklart är hon rädd och det kommer krävas en hel del tålamod och fjäsk för att få lite förtroende för denna dam! Men vilken utmaning :)..... Me like!
Tänkte försöka använda bloggen som en liten ”dagbok” (även om det inte blir varje dag jag skriver) för att berätta hur det går med henne!
Igår begav vi oss iallafall hela långa vägen till kusten för att hämta hem henne. Säljaren hade plockat in henne från lösdriften dagen innan och efter lite visande av vad han hade för hästar så fixade vi affären och sedan väntade lastning. Transporten backades upp mot det utestall där hon stod och sedan fick hon gå på själv, luckan stängdes och sedan rullade vi iväg hemåt.
Planen gick ut på att inte stanna och kolla till henne om inte hela transporten hamnade i gungning, vilken plan va?! Men förutom några små trampningar så skötte hon sig hela vägen.
Under resans gång så började jag smått fundera på hur sjutton jag skulle få ut henne ur transporten och in i stallet när vi väl kom hem. Att backa in till och släppa ut henne kändes inte som någon smart plan eftersom då skulle vi kanske få en lös, nervös och stressad häst inne i stallet. Beslutet blev att försöka vinna så mycket förtroende inne i transporten att jag kunde haka på longerlinan i grimman (som någon tacksamt lockat på henne innan vi kom).
Efter mycket lirkande och fjäskande med både havre (som var helt ointressant) och gräs så lyckades jag ta mig till hennes bog utan att hon skakade. En liten stund där med kliande på hals och i man så kunde jag sakta ta handen på undersidan och få tag i grimman. Hon ryckte förstås till när jag tog taget, men när jag inte drog i henne så gav hon sig rätt omgående och jag kunde fästa longerlinan i grimman. Kunde sedan locka med henne in i stallet och glädjande nog för henne så fanns det ju hästkompisar på plats!
Nu står det en hink med havre utanför boxen så att man varje gång man går in ska kunna ta med en näve och lägga i krubban. Förr eller senare så kommer hon väl förknippa oss trevliga människor på gården med mat om inte annat.... Jag hoppas på förr....
När hon var inne och installerad så blev det till att rusa in, pussa på familjen, läsa en bok för barnen, byta om och sedan lasta in Castor för träning i Knutsbol. En välbehövlig träning efter senaste tävlingen som kändes rent ut sagt skitdålig!
Castor var lite på tårna och hade lite svårt att hålla fokus, liksom matte emellanåt och det blir oftast ingen bra kombination. Men mot slutet kändes det väldigt bra och som vi fick tillbaka lite härlig rytm igen! Nu ska jag nog anmäla mig till tävling om 14 dagar.. Ville vänta tills efter träningen innan jag bestämde mig helt!
Inte nog med att den lilla ponnyn gjort entré, imorgon blir det resa till Flen för att hämta hem kära lilla Råttan! Har inte sett henne annat än på bild sedan början på juli, helt otroligt! Flera av hennes kompisar har redan åkte hem medans det fortfarande är en hel del kvar! Dom var ju från början 18 stycken som har lekt och haft trevligt hela sommaren, nu är det väl ca 10 kvar där några av dom ska gå en månad till på betet! Det här stället hittade jag på annons i Ridsport och gud vad nöjd jag är! Rimlig kostnad, regelbunden kontakt och dom har ringt om det varit något speciellt. Har man inte hört något på telefon så har man hela tiden fått rapporter om hur det går och om någon åkte hem etc. Ibland har det bifogats lite bilder på gänget och har markägarna åkt bort en helg eller vecka så har dom alltid meddelat via mail och då också talat om vem som har ansvaret för ungstona under deras semester. Om inget oförutsett inträffar så kommer nog Råttan återse betet nästa år och säkert då även träffa sina kompisar från i år!
Imorgon får Zafira åka med som resesällskap till Råttan. Det är ett uppdrag som Zafira klarar med glans! Har alltid använt mig av antingen Zafira eller Maja när unghästar ska ut och åka. Castor åkte själv första gången när han åkte till 3-års testet....
Men innan Zafira ska vara sällskapsdam så ska hon få åka med till Ridlekis. Pga lite skador så behöver Zafira rycka in även där som en räddande ängel, imorgon är Zafira helt klart dagens hjälte ;)
Den nya ponnyns namn blir på pappret Mustela Erminea och till vardags Milla, hennes galna blick på bilden är inte naturlig även om man skulle kunna tro det..... Den här gången kan vi iallafall skylla på kameran (mobilen).
onsdag 7 september 2011
Regn, regn..
Väldans dåliga uppdateringar nu för tiden? Det är svårt att resumera så lång tid så det hoppar jag helt enkelt över. Var iväg till Botorp och tävlade i lördags vilket jag lika gärna hade kunnat hoppa över (vitsigt, eller hur?). Han har gått hur trevligt som helst senaste tiden och allt det var som bortblåst när vi klev in i ridhuset. Visst blev något språng helt OK men det var ingen bra känsla någonstans! Nu hoppas jag på att mycket berodde på att vi faktiskt klev in i ett ridhus för första gången sedan april?! Imorgon kommer vi iallafall att börja köra träningarna inomhus så snart lär han väl vara van även det!
Efter tävlingen blev det rallyfart hem, ut med Castor i hagen, byta kläder i stallet och sedan i samma rallyfart mot Rosensjö (men utan transport då). Ridlekis har ju börjat och det får inte missas! Hade gjort upp lite i förväg med Maria att jag kunde bli sen så när vi kom var hästvalet gjort och lotten blev Lukas denna gång, helt fantastiskt snäll liten häst (en sån man vill ha till sina barn som första häst). Den här gången var det uteritt och balansövningar, fantastiskt roligt att inte hålla i sig eller hålla i hästen....
Ridningen hemmavid är också fortfarande ett hett ämne och numera så är det väldigt sällan jag får hålla i, ibland får jag inte ens vara inne på ridbanan (men det är jag iallafall)!
Lägger till lite bilder på det ridande barnet!
Under söndagen var jag bokad som överdomare i Kumla och satte mig i bilen vid 7.30. Hade lite dåligt med bensin, men trodde mig kunna komma hela vägen till Kumla och om inte annat så kunde jag slänga i lite på vägen. När jag kom till Villingsberg så började bensinlampan lysa så planen blev snabbt till att tanka på Q-star vid Leken. I samma ögonblick som jag bestämde mig fick jag en obehaglig känsla över min plånbok. Girade in på busshålllplatsen i Villingsberg och rotade igenom väska och kollade säten och golv, men ingen plånbok... Skyndade mig att ringa Kina som varit på besök över natten med Uno och var på väg mot Karlsund för att rida fälttävlan, fick tag på hennes sambo precis när dom satte sig i bilen så plånboken fick lift med dom till Örebro. Då var iallafall den på rätt sida länet!
Själv höll jag stenkoll på Tripmätaren så att förbrukningen var så låg som möjligt hela tiden, i nedförsbackar så frikopplade jag och väl vid avfarten från E18 bestämde jag mig för att åka gamla Kumlavägen för att slipppa bli stående på E20. På något märkligt vis så lyckades jag ta mig hela vägen till Hagaby, men han gick nog på ångorna sista biten.. Tack kära RAV:en!
En trevlig dag blev det iallafall med fina ritter och nya regerande Distriktsmästare. Plånboken kom som på beställning med pappa som åkt in för att se Kinas tävling, tack även till pappa, Kina och sambon (Gustav).
Utanför ridande så har vi fortsatt att springa 3-4 gånger/vecka. Vi försöker varannan dag, men någon gång ibland så går det två och ibland springer vi hemmavid ensamma. Det är ju inte alltid man kan få ihop allt på schemat, men det är kul att ha någon att springa med och jag vete sjutton om jag hade gett mig ut i Nobelspåret efter mörkrets inbrott själv? Himlans skönt är det iallafall när man känner att konditionen blir bättre och fler och fler kläder i garderoben återigen passar, det trodde jag aldrig skulle hända igen!
I förra veckan så ringde jag kommunen då dom ännu inte hade tänt ljuset vid Nobelspåret, dom lovade att tända upp det och överraskande nog så var det tänt igår när vi kom dit. Mitt tredje och sista tack denna gång blir då till kommunen!
Idag är det kvällsarbete så nu ska jag byta om och ge mig ut i regnet för att rida! Det är sådana här dagar som det inte är så roligt att ha häst, men vill jag träna imorgon så är det bara att klä på sig och ge sig ut!
Efter tävlingen blev det rallyfart hem, ut med Castor i hagen, byta kläder i stallet och sedan i samma rallyfart mot Rosensjö (men utan transport då). Ridlekis har ju börjat och det får inte missas! Hade gjort upp lite i förväg med Maria att jag kunde bli sen så när vi kom var hästvalet gjort och lotten blev Lukas denna gång, helt fantastiskt snäll liten häst (en sån man vill ha till sina barn som första häst). Den här gången var det uteritt och balansövningar, fantastiskt roligt att inte hålla i sig eller hålla i hästen....
Ridningen hemmavid är också fortfarande ett hett ämne och numera så är det väldigt sällan jag får hålla i, ibland får jag inte ens vara inne på ridbanan (men det är jag iallafall)!
Lägger till lite bilder på det ridande barnet!
Under söndagen var jag bokad som överdomare i Kumla och satte mig i bilen vid 7.30. Hade lite dåligt med bensin, men trodde mig kunna komma hela vägen till Kumla och om inte annat så kunde jag slänga i lite på vägen. När jag kom till Villingsberg så började bensinlampan lysa så planen blev snabbt till att tanka på Q-star vid Leken. I samma ögonblick som jag bestämde mig fick jag en obehaglig känsla över min plånbok. Girade in på busshålllplatsen i Villingsberg och rotade igenom väska och kollade säten och golv, men ingen plånbok... Skyndade mig att ringa Kina som varit på besök över natten med Uno och var på väg mot Karlsund för att rida fälttävlan, fick tag på hennes sambo precis när dom satte sig i bilen så plånboken fick lift med dom till Örebro. Då var iallafall den på rätt sida länet!
Själv höll jag stenkoll på Tripmätaren så att förbrukningen var så låg som möjligt hela tiden, i nedförsbackar så frikopplade jag och väl vid avfarten från E18 bestämde jag mig för att åka gamla Kumlavägen för att slipppa bli stående på E20. På något märkligt vis så lyckades jag ta mig hela vägen till Hagaby, men han gick nog på ångorna sista biten.. Tack kära RAV:en!
En trevlig dag blev det iallafall med fina ritter och nya regerande Distriktsmästare. Plånboken kom som på beställning med pappa som åkt in för att se Kinas tävling, tack även till pappa, Kina och sambon (Gustav).
Utanför ridande så har vi fortsatt att springa 3-4 gånger/vecka. Vi försöker varannan dag, men någon gång ibland så går det två och ibland springer vi hemmavid ensamma. Det är ju inte alltid man kan få ihop allt på schemat, men det är kul att ha någon att springa med och jag vete sjutton om jag hade gett mig ut i Nobelspåret efter mörkrets inbrott själv? Himlans skönt är det iallafall när man känner att konditionen blir bättre och fler och fler kläder i garderoben återigen passar, det trodde jag aldrig skulle hända igen!
I förra veckan så ringde jag kommunen då dom ännu inte hade tänt ljuset vid Nobelspåret, dom lovade att tända upp det och överraskande nog så var det tänt igår när vi kom dit. Mitt tredje och sista tack denna gång blir då till kommunen!
Idag är det kvällsarbete så nu ska jag byta om och ge mig ut i regnet för att rida! Det är sådana här dagar som det inte är så roligt att ha häst, men vill jag träna imorgon så är det bara att klä på sig och ge sig ut!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
