När rädslorna inte ska tillåtas styra....

Christoffer har vad de flesta skulle se som ”taskig attityd” ibland, men så är det förstås inte egentligen!
När man skrapar lite (eller ibland mycket) på ytan så märker man att det handlar om rädslor... Rädslor att inte duga, att inte klara av något, för det okända etc. Listan kan nog göras oändlig!

För en tid sedan så fick vi lapp hem från Carolines fritids att man även i år fått bidrag och kan bedriva Sommarlovskul i Granbergsdal under v.25-27 måndag till onsdag mellan 12.30-15.30. Detta bedrivs som ett samarbete bl.a. mellan skolan och Vi Unga.
Det var inte mer med det just då, men så förrförra veckan så slog det mig att kanske, kanske att vi kunde få med Christoffer på detta!
Han älskar att få vara med syrran och hennes kompisar att leka och det vore bra för honom att komma lite hemifrån även på sommaren.
Så jag ringde Carolines fröken på fritids och frågade om möjligheten och som så ofta med det fritidset så var det inga problem J

Eftersom jag förstod att inte Christoffer skulle jubla och slå frivolter så sa vi inget. Min tanke var att han och Ola skulle åka upp och vara på plats lite före de andra, men hur det än blev till slut så fick han iallafall reda på det innan de kom iväg och genast åkte ”sur-minen” på. Den där minen när han drar ner ögonbrynen och ser så där arg ut som man bara kan göra när man förställer sig så mycket man kan...
När de kom fram till Granbergsdals skola där man skulle utgå ifrån så vågade han inte gå med fram till fritids utan gick iväg bakom huset eftersom ett antal barn spelade fotboll på framsidan. Kan riktigt känna hans panikkänsla när han går iväg så där L

Men då en i personalgruppen redan befann sig nere vid hyttan så gick Ola och Christoffer dit istället och sedan släppte allt.
Han hade verkligen den bästa dagen på länge! Och han längtar redan till veckan...

Igår var vi till hyttan på midsommarfirande och då träffade han sin nya BFF (fritidsfröken som befann sig först på hyttan). Han passade då exalterat på att fråga vad som händer på måndagens sommarlovskul. Svaret var väl inte vad han hade förväntat sig, de ska åka till en bondgård....
Nu är det ju som så att eftersom dom var på hyttan dag 1 så är det där han är bekväm och när man nu ska göra andra saker så åker ”sur-minen” på igen.
Genast skulle han hoppa över måndagens aktivitet och åka dit på tisdagen istället. Vad han inte tänker på är att det kanske händer något annat på tisdagen!

Vi började direkt och lyfta fram fördelarna med att åka till en bondgård, men är man 12 år och rätt smart så är vårt försök rätt lätt att såga.
Men när mamman fick tänka till lite så kom jag på att vi ska fråga om mormor kan åka med i egen bil. Då vet Christoffer att det finns en back-up att kunna ta sig ifrån bondgården om det inte går.
Jag delgav mitt förslag till den smarta 12-åringen som direkt, utan att tveka sa att det var en bra idé! :o

Tänk vad enkelt det kan bli när man bara får tänka till lite varför ”sur-minen” kommer!
Det är inte för att han är otacksam, har en dålig attityd eller är allmänt otrevlig... Han är rädd!!!
Rädd att inte klara av det mentalt, att vara på ett ställe med rätt okända människor, inte veta vad som väntar eller vad han kan vänta sig och inte veta att han kan komma undan om han måste.
Även om han vill vara med och hänga med dom andra barnen så är rädslan större och driver honom till att välja utanförskap eftersom det är enklast och det vet man att man klarar av!

Han förvånar mig fortfarande nästan varje dag. Just igår var det att han direkt kände fördelen med förslaget och tog det utan övertalning OCH att han var med på hyttan på midsommarfirande!
Det har aldrig hänt förut... Mycket folk, dans och hög ljudvolym, men han gjorde det ändå!!!

Men idag kör vi Legobygge och lite TV, det är han värd ;)

Själv tar jag Caroline och Dessi med mig till Molkom, vi ska se världens snyggaste Castor <3 span="">

Vunnit på Lotto eller?

En helt vanlig fredag... Eller inte när man är ledig från sitt ordinarie jobb, ska vara i Kumla på hästtävling vid 11-tiden och vaknar kl.05.00!
Igår kändes det som en toppenidé att ha hästarna ute på natt, något jag haft de nätter som väderprognosen varit bra, men imorse när jag vaknade kl.5 och tittade ut från mitt sovrumsfönster fick jag lite ångest!
Grått, mulet och lite småregnigt å där låg min R8 sovándes med två gamla tanter ståendes bredvid sig, som såg allmänt uttråkade ut!
Då började jag fundera över dagens upplägg och vips så var möjligheten att somna om som bortblåst.
Jag började fundera på om pappa och Christoffer skulle ta in dom typ vid 16-tiden i eftermiddag (ska ju regna hela dagen) så Kavat och Råttan hinner torka innan vi ska rida efter hemkomst från Kumla eller om de ska gå in nu en stund och ut innan jag åker o.s.v.
Eftersom jag ändå inte kunde sova när tankarna väl började gå igång så fick de gå in nu på morgonen, de var helnöjda! Vilket också jag blev efter mitt väl avvägda beslut ;)
Nu förstår jag att några tänker ”Men varför kan de inte bara få vara ute, de är ju hästar...”. Och det är ju sant, dom är hästar... Gamla hästar och jag klappar mig själv på axeln och säger ”Helena, det finns en anledning till att dom är gamla och välmående...” och sen är jag nöjd med mitt beslut igen!

Så nu har jag precis intagit min andra kopp kaffe, eller jag håller på medans jag skriver. Morgonkaffet är nog dagens bästa kopp. Förr var det morgonciggen, nu är den ersatt med kaffe... Bättre GI-värde på kaffe än på cigg ;) eller kanske inte just GI, men ni förstår vad jag menar! :D

Senaste veckorna har jag roat mig kungligt med inköp. Man kan tro att jag vunnit på Lotto eller något, men det har jag (tyvärr) inte!
Hur som helst så började det med att Ola i våras åkte iväg till Eskilstuna för att köpa nya hinderbommar till ridbanan och ungefär i samma veva så fick jag möjlighet att beställa lite hinderstöd. Det sistnämnda har jag bara köpt 4 st än så länge, men jag hade ju också sedan tidigare så nu kan man få till lite fler hinder.

I maj beställde jag sand till ridbanan och fantastiska och kompetena  grannar har sedan hjälpt mig att se till att det kommer hit och fördelas ut på ridbanan . Mycket välbehövligt och jag är sååå nöjd! Man får hoppas att hästarna också är det?

Sen efter det har jag nu börjat måla lite av de nya bommarna och hinderstöden. Tanken är att alla stöd, även de gamla, ska fräschas upp (för första gången på flera år).
Det är verkligen jättekul att äntligen ta tag i det där som man gått och pratat om så länge och ännu roligare blir det att kapa upp och elda de gamla bommarna som väger 50 kg styck.. ha, ha, ha...

Och inte nog med de inköpen så var jag igår dessutom lite spontant iväg till Strömsholms sadelmakeri med lilla R8:n.
Hon har längs vägen växt ur ett par sadlar och varje gång har jag fått gå tillbaka till Maja’s gamla Stubbensadel som inte alls vare sig ligger optimalt eller är fördelaktig för mig när jag rider, men det är den som hon inte reagerat på och då gör man som sadelutprovaren så bra uttryckte ”Du har gjort det bästa av situationen”.
I omgångar har jag försökt haka på när folk lagt ut om sadelprovare som kommer, men antingen så har det inte blivit något eller så har inte tillfället passat i min almanacka. Så när jag fick en ledig torsdag kontaktade jag Strömsholms sadelmakeri väldigt nära inpå och fick en tid kl.11.00. Det var bara att lasta in lilla R8:n och åka dit. R8:n på Strömsholm.... Jo, jo...  ;)
Men hon skötte sig exemplariskt och de på sadelmakeriet var supertrevliga. Jag hade en bild av min lilla hästs rygg och den visade sig vara korrekt (vilket var tur för mig)...  Stora bogblad, kort anläggningsyta, svängd rygg, behöver Wide och bred kanal... Det sista hade jag inte haft en tanke på tidigare! Utöver hur hästen ser ut så ser vi ryttare också olika ut!
Och det är en sak att veta hur ryggen ser ut och en annan sak att kunna veta vilka märken som passar just en sådan rygg i kombination med mig som ryttare.  Jag hade i förväg trott att Prestige kunde funka, men det visade sig att den inte alls låg lika bra som vissa andra märken och det hade ju kunnat bli tokigt om jag själv skulle fixat ny sadel!
Eftersom jag inte har för avsikt att köpa annan sadel på länge (hoppas R8:n inte förändras så mycket mer) så är jag mån om att det blir bra utan att lägga stora summor på en ny sadel, bättre begagnad duger väl för de timmar i veckan jag befinner mig i en sadel.
När hon hittat två st, en Equipe och en Lippo, så gick vi upp till gula ridhuset och provade.
Först ut var Equipe:n och den var sååå skön.... Dessutom låg den som ett smäck på henne och flyttade sig ingenting under passet! Så nu får fårskinnspadden flytta upp på hyllan!

Ja, sadeln åkte med hem! ;)
Jag är supernöjd och kan verkligen varmt rekommendera att åka till Strömsholms sadelmakeri. Proffsiga, trevliga och bra service!

Även Nisse Gustafsson (stallkatten) blev glad för den nya fårskinns-sängen :D

NU blir det inte fler inköp på ett tag...Tror jag! ;)

Oj vilken helg.... :D

Måndag igen och snart dags att åka till jobbet, men vilken helg vi haft! En riktig försmak på semestertider <3 br=""> Så den här bloggen blir en ”helgblogg” :)

I lördags drog vi till Viby, Jag, R8:n och Caroline. Det var final i division 3.... Eftersom Råttan skadade sig i början av april så har vi inte hoppat så mycket, hennes insats måste därför anses som godkänd ;)
Dessutom så ramlade en ryttare av och ambulans tillkallades som anlände precis när det var min tur att få startsignal så jag blev sittande 10-15 min inne på banan för att vänta på att få starta, inte världens bästa uppladdning... Och även om det var av-och-på mest hela banan så var vi felfria fram till hinder nr.7 där översta bommen föll och sedan hände något konstigt... R8:n stannade, ni vet så där riktigt tvärnitade :o
DET har inte hänt förut... Men väldigt nyttigt för mig, man ska inte tro att det är över förrän man korsat mållinjen ;)
Så på sammantaget fick vi 11 fel, inte dagens bästa men långt ifrån det sämsta då banan var teknisk och visade sig bli väldigt utslagsgivande då drygt 10 st i lagklassen vägrade ut sig.
Vårt lag hade två uteslutna, mig på 11 fel samt tre felfria och med de resultatet vann vi omgången och med vinst i alla omgångar så stod vi även som slutsegrare! Riktigt skojigt och så himla härliga lagkamrater, blir roligt att inkassera vår vinst sedan när vi ska bowla på O’Learys :)

I söndags packade vi in hela klanen och drog till Karlstad, dags för Caroline att utmana Gladiatorerna. Hon var lite väl kaxig tillsammans med några skolkamrater i startfållan vilket resulterade i att Hero med glimten i ögat skrev MOSA i pannan på henne.. Till hennes förtjusning!
Det blev förstås inte mer för henne än för någon annan i gatloppet, men vilket fantastiska människor de här Gladiatorerna är. Dom verkligen ger sig hän åt barnen, bjuder på sig själva, skojar likväl så är de ömma när det behövs.
Bl.a. när jag stod och väntade på att Caroline skulle springa genom gatloppet så var det en flicka som satt i rullstol som Hero uppmärksammade, gick fram, lyfte upp henne och bar henne genom gatloppet och tacklade de andra Gladiatorerna försiktigt med henne i famnen. På andra sidan satte han varsamt ner henne i rullstolen och fortsatte sedan att busa med de andra barnen!
Caroline var i alla fall jättenöjd efteråt, Christoffer var inte riktigt lika nöjd eftersom vi ”tvingade” med honom, det var mycket folk och den kombon uppskattades inte värst…. Han satt på en bänk vid travbanans huvudbyggnad och spanade in ”spektaklet” på avstånd samtidigt om han spelade lite på sin iPad. Men man får inte alltid precis som man vill bara för att man har en diagnos, ibland tvingas man till saker eftersom de ”dumma” föräldrarna vet att man behöver den utmaningen i livet!

På måndagen kunde jag ta komp då vi hade många lediga barn på jobbet. Hela dagen mer eller mindre ägnades åt hemmafix t.ex. att klippa gräs, rensa rabatter, sätta upp poolen, måla lite bommar m.m.
Gillar enorm mycket att kunna greja hemma utan tidspress och idag när regnet vräker ner så är det väldigt skönt att gräset är klippt och framförallt att poolen är på plats ;). Man riktigt känner hur mycket man kommer få nytta av den sistnämnda framöver… ha, ha, ha…

Redan på måndagens morgon sa Caroline till mig ”mamma, jag är så nervös att jag mår illa”. Anledningen till de orden var att vi sedan tidigare bokat in hopptävling på tisdagen.
Vet inte hur många Pay & Jump’s hon varit på och det är inget konstigt, men så fort vi börjat prata om riktig tävling så blir hon vettskrämd? Så den här gången gjorde vi en fuling, jag och Ola. Vi sa att det var en P&J, men att den är så lik en riktig tävling som det bara går så full mundering gäller, vaccinationsintyg och nummerlapp etc.
Kan ha varit därför hon upplevde den här ”P&J” som lite extra och att det skapade nervositet hos henne ändå?
Förberedelserna var noggranna. Lilla ryttarinnan hade skrivit kom-ihåg lappar med allt som skulle grejas: putsa träns och sadel, tvätta schabrak och täcke, klippa Kavat, tvätta svansen o.s.v. Nästan allt fixade hon själv med lite assistans.
Så klockan 6.45 igår lastade vi in lilla Kavat i transporten och begav oss mot Vretstorp. Jag skulle vara överdomare och det visste hon, men ändå kopplade hon inte att det kunde vara på riktigt. Vi gick banan, lastade ur och hon red fram. Medan hon var inne på framhoppningen kom moster Kina och morbror Gustav dit, ända från Uppsala. Snacka lycklig tjej!
Hur det gick sen? Det har nog de flesta redan sett på FB, men det är värt att upprepas. Hon red felfritt (enda i sin kategori) och fick pris för sin ritt. När hon stod där utanför utsläppet med rosetten så berättade jag att det var riktig tävling… Hon halvskrek med ett leende på läpparna ”Har du lurat mig?”.

Men tro mig att hon har varit lycksalig efteråt, hon bubblar sin ritt hela tiden!
Nu längtar hon redan till nästan gång och mamman med förstås ;)

Hoppning på schemat....

I söndags så berättade jag för Caroline att vi skulle åka över en kort sväng till Westholms på kvällen när de var klara på löshoppningen.
Det där med löshoppning lät nog väldigt frestande för hon undrade om vi kunde löshoppa Kavat medan vi väntade. Eftersom Råttan inte hoppat på länge och varit lite "crazy-bananas" när vi bara ridit på "platten" så kände jag att hon också kunde få hoppa lite utan att riskera mig själv ;)

Sagt och gjort, vi byggde upp lite hinder och först ut blev då Råttan! Jo, hon var allt lite högt och lågt men tyckte det var väldans roligt att få hoppa igen. I alla fall såg det ut som om hon tyckte det!

När hon fått skuttat av sig lite tog vi då gammel-gubben och herregud vad härlig han är! Lugnt och jämnt rullar han över sina hinder med hyffsad lätthet. Nu hoppade vi inte mer än en oxer på 70 cm, men han är också 24 år så det får väl anses vara helt okej!

Nästan precis när vi var klara så hörde Johanna av sig så när Kavat fått komma ner i varv lite så ställde vi in honom och åkte mot Öfalla.

Därför blev alla hinder kvar ute och dagen efter (alltså igår) ville förstås Caroline att Zafira skulle få hoppa lite också! Kände mig väl så där lagom motiverad att löshoppa minishettis på 84 cm som aldrig löshoppats tidigare, men har man en envis dotter så är det bara att välja sina strider så minishettisen fick såklart hoppa... Och jag fick väl en söt-chock utan dess like!!! Ursäkta, men finns det så mycket sötare att titta på? Och såååå underbar <3 p="">

Imorgon ska den underbara "gummibollen" praktisera när vi har förskolans dag på jobbet. Hon ska till alla barns glädje förgylla deras förmiddag med sin närvaro...

Så imorgon bitti ska jag "piffa" henne lite så hon är redo att ge barn och vuxna på Sandmo söt-chock no.2 denna vecka ;)

Hur hittar man motivationen igen?

Har tänkt ett tag på bloggen och att det blir lite lätt spretigt med olika innehåll i mina inlägg. När jag drog igång bloggen för xx år sedan så handlade den bara om hästarna och tävling, nu är ju livet lite annorlunda idag och det finns så mycket mer som mitt liv innehåller och det ger också mer tankar och funderingar som måste ur mig i skrift emellanåt....
Därför har jag tänkt att jag ska försöka hålla isär mina inlägg och sen hoppas jag att man läser om det man vill läsa.

Mitt inlägg idag ska handla lite om träning, min egna träning! Det är idag en del av mitt liv och något som är viktigt för mig, både kroppsligt men framförallt mentalt.

För att ge bakgrund eftersom få nog vet och en del kanske har glömt.... När jag var i 13-års åldern började jag röka, det var väl något coolt och man påverkas nog lätt i den där tidiga tonåren. På den tiden så fanns det inte heller åldersgräns som idag, det var bara lite pinsamt och skrämmande ifall någon som kände föräldrarna såg när man handlade eller när man rökte!
Även om jag idag vet att en som röker luktar det något gruvligt mycket om så trodde jag ändå i min enfald då att det räckte med att tvätta händerna och tugga lite tuggummi så märkte ingen något, eller hur... Nej, mina föräldrar kom på mig rätt tidigt så var det och så klart var det inget de ville att jag skulle göra, men som sagt det var lite annorlunda då jag kunde ju faktiskt gå och handla dom helt själv!

Jag har ju ändå varit rätt aktiv med tanke på alla hästar jag haft genom åren så jag tror att jag trots rökningen hade en rätt bra grundkondis. Jag sprang lite sådana där stadslopp som fanns då (Smérundan m.fl.), men till vardags var det bara hästar jag hade tid med!

När jag fyllde 30 så gav mina kära systrar en startplats i Vasaloppets öppna spår, TACK! 9 mil på längdskidor, något som jag inte hade åkt sedan barnsben även om jag var rätt duktig på det då!
Hur som helst, får man en present så ska man väl liksom göra det.
Sagt och gjort med nyinskaffad utrustning för många tusenlappar (som jag fick betala själv) åkte jag de där 9 milen!
Alla tjatade så om att man var tvungen att träna MYCKET inför loppet, men som hästtjej så har man inte tid att åka längdskidor!
Jag hade ju två hästar att hålla igång och jobb på det så totalt åkte jag 4,5 mil (!) innan jag startade. Av de 4,5 milen så var 5 km som längst sammanhängande..
Vet ni vad, man behöver inte en jäkla massa annan träning när man har hästar ;)
Det tog 10 timmar och 40 minuter, men jag gjorde det! Därefter lades skidorna på hyllan, för ett tag iallafall!

Något år efteråt träffade jag Ola och sedan gick det rätt snabbt när Christoffer kom. När jag väntade honom gick jag upp från drygt 50 kg till drygt 84 kg.... Ni förstår att det var lite skillnad! Men efter Christoffer kommit så återupptog jag min ohälsosamma rökning och man kan inte säga annat än att rökning hjälper en att hålla nere vikten. Nästan alla x-tra kilon försvann.

2 år senare så blev jag gravid igen. Den här gången mådde jag as-dåligt inledningsvis och cigaretterna åkte i papperskorgen med lätthet... Jag red länge under graviditeten (till vecka 33-34), men när jag en dag satte mig i sadeln så kände jag direkt att det här går inte. Efter mycket om och men kom jag av gamla Maja och då insåg jag  att nu får vi vänta med att besöka sadeln.

Caroline kom till världen genom planerat kejsarsnitt den 23 april 2008. Jag hade då gått upp 27 kilo sedan jag blev gravid och den här gången var det så naturligt att de där cigaretterna var ett avslutat kapitel. Då måste man helt plötsligt hitta andra vägar att gå och det var just det jag gjorde, jag gick... Mina knän hade aldrig pallat för att springa så jag gick och så red jag förstås! Efter ett tag när vikten var betydligt bättre började jag ändå springa. Till en början korta sträckor under promenaden för att sedan ändras till att springa längre och längre.

Något år efteråt typ 2010 eller något så fick jag sällskap på rundorna. Anna ville gärna hänga på och jag ska säga att det var fasiken den roligaste och lättaste träningsperioden jag haft. Att ha någon som vill träna tillsammans med en på rätt udda tider. Ofta sent på kvällarna när barnen sov möttes vi i Nobelspåret... Shit vad vi var vältränade, milen var liksom rätt enkel att springa. De där kilona vi dragit på oss extra under graviditeter var som bortblåsta och man mådde så himla skönt! Och så där höll vi på i något år.

Men livet ändras och Annas liv förändrades rätt mycket vilket gjorde att jag återigen blev rätt själv på mina rundor utom när mina härliga kollegor från TC hängde med en gång i veckan.
Det gick ändå rätt bra eftersom träningen redan var igång, det var lätt att springa och jag hade ofta med mig vår hund Busan som sällskap.

2013 bestämde sig jag och en annan kompis, Göran, för att åka halvvasan. Hur svårt kunde det vara liksom. Jag hade ju åkt hela helt otränad och nu var jag ju i rätt bra form. Dessutom hade jag ju all tänkbar utrustning, gällde bara att damma av den efter 10 år i träda.

Här ser man vikten av att köpa bra grejer! Efter flera år på hyllan så var det bara att valla skidorna och åka.
Vi genomförde loppet och det var faktiskt inte speciellt jobbigt även om det låter skrytsamt att skriva det. Däremot fick jag problem efteråt. Mina pjäxor passade inte riktigt längre och det gjorde att jag fick problem  (stora problem) med mina benhinnor efteråt. Allt springande var bara att glömma I NÄSTAN ETT ÅR!

Vi hade tidigt anmält oss till halvvasan 2015 och inför det loppet hade jag köpt nya pjäxor, mina benhinnor började kännas OK ungefär en månad innan och då vågade jag inte träna på för hårt eftersom jag var rädd för att få problem igen!
Den halvvasan var nog det värsta jag gjort!!! Jag hade inget fäste, hade glömt att lägga ner fästvalla i min midjeväska och på det var jag inte lika bra tränad längre... Det var till och med så illa att jag hörde av mig till Ola ute  i spåret och sa att ”Det går inte... Jag tror inte jag klarar det!”. Men efter att han med hornen på axeln sagt åt mig att skärpa mig så svängde jag in vid en vallabod när jag hade 2 mil kvar (hade då åkt 2,5 mil utan fäste) och de hjälpte mig att fixa till skidorna sista biten. Mina hjältar den dagen!

Jag har sista två åren i ett par omgångar försökt komma tillbaka igen med träningen. Har försökt massor med saker och tidigt i höstas pratade jag med en PT om hur jag ser på saker, ville ha lite kostråd m.m.
När hen sa att det är det värsta som kan hända att få barn efter 30 så kände jag att det är nog kört, jag kommer aldrig komma igång igen och gick in i någon form av ”Jag-skiter-i-allt-bubbla”.
Men i vår har jag försökt tagit mig i kragen, livet är väl för fan inte slut för att man snart är 45(?!), nej nu är det bara att försöka igen! Tyvärr blev jag genomförkyld i februari och det satt i några veckor, sedan fick jag halsfluss och direkt när penicillinkuren var över så blev jag förkyld. Men NU tror och hoppas jag att jag äntligen ska vända skutan. Man måste också komma till insikt att man inte är där man var, tror man det blir man jäkligt knäckt. Utan man måste förstå att det får gå i den takt det funkar och på den distans som man orkar... Jag mår såååå mycket bättre även mentalt när jag hinner med att springa och av någon konstig anledning så blir jag mer motiverad att äta rätt då med. Godis är ju min stora last, men när man offrat massa svett under ett träningspass så känns det lättare att avstå en hel del av de där sötsakerna som jag annars gärna stoppar i mig!
Nu hoppas jag att jag äntligen ska ha hittat motivationen igen och skiter det sig även denna gång, ja då är det bara att börja om igen för jag vill tillbaka dit jag var!

What goes around comes around...

Idag frågade Christoffer mig vad betyder mongo?
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara och nån en flummig förklaring skulle inte duga så jag förlitade mig som vanligt på Google!
Mongo.... På Google betyder mongo massor med olika saker! Det kan betyda en person som bor i Mongoliet eller ett språk, längst ner i förklaringen är mongo ett skällsord för en person med Downs syndrom. Frågan lät inte vänta på sig!
"Vad är Dow syndrom?"
Återigen Google och denna gång "kromosom avvikelser". Jag förklarar att en person med Downs syndrom har annat antal kromosomer jämfört med de flesta andra. Fråga tre: "Hur många kromosomer har de flesta andra?"
Återigen Google.... Gud vad jag älskar Google <3 p="">Varför frågar han frågade fick jag aldrig något svar på, men man kan ju anta... Så det jag undrar fortfarande! Men som tolvåring säger man inte allt till mamma eller pappa och på den punkten är C precis som alla andra! Och det är väl så det ska vara......
Eftersom jag misstänker att Christoffer hört det där ordet i en inte alltför trevlig situation så börjar vi prata om Karma... Jäkligt skönt känns det när man börjar tro på det ;).
What goes around comes around.... Bättre att vara schysst och trevlig för till slut slår den där Karman till och jag hoppas den lilla skiten som använder/använt Mongo som skällsord får en välförtjänt del av Karma! Jag nöjer mig med en slapp ringmuskel eller något annat "trevligt"...
När det kommer till mina barn så kan jag vara rätt cynisk, men jag skulle förstås aldrig säga detta till ett barn! Bara förlita mig på Karma och vänta....

Vår andra lilla stjärna har haft en fantastisk fredag iallafall nästan hela! Tyvärr slutade den inte precis som man har tänkt sig.
Men vi kör från början: Klockan 3 infann sig hon på kulturskolan för avslutning med sin teatergrupp. Och två en halv timme senare var vi föräldrar välkomna dit ska bjudas på teater föreställning som heter Mardrömmen.
Härliga barn som bjuder på ett fantastiskt framträdande och med ännu mer fantastisk teaterfröken som tar de här barnen under sina vingar och utan att styra för mycket leder dem på rätt spår i sitt utövande.
Direkt efter framträdandet packar vi in oss i bilen och Caroline byter om sittandes i baksätet för då väntade Grankul.
Grankul är en gång om året och det Granbergsdal på skolgården det finns allt från ponnyridning, loppmarknad, fika, hamburgare och framträdande från barnen.
Till Christophers besvikelse kommer lite sent och många borde redan tömda. Men ändå så hade barnen jätteroligt under den som du var där. Framåt åttatiden började vi packa ihop orden och då börjar Caroline hänga med huvudet under täppta näsan och halsen som är ont hela dagen ger sig tillkänna jättemycket och man ser nu börjar de frysa. Hon ber jättesnällt snälla kan vi åka hem nu jag vill bara hem. Hemma igen kollar vi våra visst 38 och fem visa parameter bara så allting Lindsdal till helgen vi som skulle åka till Kumla idag och ha en mysig dag när hon skulle få åka med och kolla på först treårstest och sen lagtävling Örsta kulle. Imorgon var det dags för fotbollsmatcher i Degerfors, men liksom hela helgen blir på "hold". Men helg blir det ändå och just nu så ligger lilla sjuklingen hemma och spelar sudoko, själv ska jag nu gå in på gymmet och köra ett pass.
Är övertygad om att det blir nog en bra helg trots feber och förkylning  :)

<3 p="">

Märkliga veckor...

Det har varit två märkliga veckor... Först åkte jag på feber och var hemma från jobbet. Första dagen hemma började det dra i luftrören. Dagen efter svullnade halsmandlarna upp, fick då också en klåda i halsen som följdes av att det kändes som ett stort sår. På fredagens morgon kl.7.00 (gäller att hänga på låset) ringde jag vårdcentralen och bokade in en tid för samtal. De ringde upp och jag sa att jag behövde få komma och ta ett halsprov.

Nu ska man ju inte tro att man känner själv vad man behöver för responsen lät inte dröja:

-          Varför behöver du det?

-          Jo, jag vet hur det känns att få en förkylning och det här är inte det. Jag är rätt säker på att jag fått halsfluss.

-          Vad får dig att tro det? Hur då menar du att det kliade i halsen? o.s.v.

Efter att ha stått på mig lite så fick jag ändå min läkartid kl.10.30. Väl på plats så kollade läkaren i halsen och tyckte inte den såg så illa ut (som han uttryckte sig). DÅ började jag tvivla på mig själv... Men jag fick ta mitt halsprov och då tog de även febern på mig, 38,1. När man har över 38 grader och är snart 45 år då är man nästintill död ;)

Hur som helst så hade jag ju rätt, visst var det halsfluss! Jäkla tur för mig som tjatat mig till en läkartid och tillika halsprov... Ett paket Kåvepenin senare var vi på väg hem igen!

Måste säga att det var länge sen jag blev så sänkt av att vara sjuk. Helt sjukt, jag orkade ingenting! Började ändå jobba igen på måndagen, men orkade knappt med mig själv efter avslutat pass och då går jag bara 75%.
Nu var jag faktiskt så mogen den här gången att jag avbokade diverse träningar med Råttan som var inbokat eftersom jag insåg mina begränsningar.... Eller vadå insåg, jag orkade inte rida! Kunde knappt masa mig ut i stallet på morgonen och släppa ut dom!

Så förra onsdagen hade Råttan stått i nästan en vecka. På dagen hade Mathilda varit här och förbarmat sig över Maja och när de var ute på tur så såg Ola hur Råttan drog värsta race:et i hagen. När jag sen tog in dom på kvällen så var hon halt på höger fram. Hältan blev sedan under torsdagen och fredagen värre och hon blev svullen.... Trodde så klart att hon hade vrickat sig. Sedan i förrgår när jag borstade av henne på kvällen så såg jag något kladdigt nere på ovansidan ballen. Tvättade av med vatten och lactacyd. Då syntes såret väldigt väl och jag tyckte direkt att det såg ut som en böld som kommit upp på ovansidan, men inte säker. Dessutom var ballen på den sidan där ”bölden” var väldigt ”svampig” och svullen. Så jag tog kort och skickade till mina två lexikon, Pär och Karin. Man kan säga att svaret var 50/50... Men det är förstås svårt att avgöra på bild.

Hur som helst så kollade vi stelkrampsvaccination för säkerhetsskull och det behövde hon inte fylla på. Sedan har jag tvättat på samma sätt som första gången. Dagen efter jag upptäckte ”bölden” så var det betydligt kladdigare och efter det så har svullnaden försvunnit och jag ser inte längre hälta! Så antingen hovböld som kommit upp i kronranden eller ett sår som läkt efter tvätt och desinficering, oavsett vad så är det bra mycket skönare att hitta en yttre orsak till hälta än om det är just en vrickning eller annat! Imorgon ska vi kolla ordentligt på ridbanan att hon inte är halt och är hon inte det så blir det lite skritt!

Inget ont som inte har något gott med sig för jädrans vad jag har röjt här hemma i påskhelgen! Tamesjutton om jag inte slängt totalt 4 säckar med saker (läs skräp) som inte används/behövs, jag har packat saker att skänka till loppis, plockat undan minst 5 påsar med kläder till insamling och 20 par skor och stövlar som numera får klä andras fötter! DET är så befriande....  Att ha stort hus/uthus innebär inte bara att ha gott om utrymme utan även möjlighet att samla på sig mer saker än man behöver :o

I tisdags morse tog jag sista pencillinet! På kvällen började förkylningen krypa på mig... suck! Men jag var lite beredd. Man säger ju att när man precis avslutat en pencillinkur så är man som mest mottaglig för nya baciller. Och försök undvika baciller när man jobbar på förskola!
Så nu väntar jag på att det här ska lägga sig så jag kan komma igång med både Råttan och min egen träning igen. Är fortfarande rätt trött och inte riktigt i fas, men snart så.....

Nu i helgen väntar kalas nr.3 och 4 på en vecka... Förra veckan klarade vi av födelsedagsfirande för Christoffer med ett par kompisar på bowlinghallen och sedan i måndags med släkten.
Imorgon är det Caroline som har kalas med några av sina kompisar på Boda Borg och på söndag kommer släkten till henne. Tufft att ha 6 dagar mellan barnens födelsedagar, å andra sidan dröjer det 12 månader till nästa gång (även om det förstås är roligt när barnen fyller år) ;)