Hur hittar man motivationen igen?

Har tänkt ett tag på bloggen och att det blir lite lätt spretigt med olika innehåll i mina inlägg. När jag drog igång bloggen för xx år sedan så handlade den bara om hästarna och tävling, nu är ju livet lite annorlunda idag och det finns så mycket mer som mitt liv innehåller och det ger också mer tankar och funderingar som måste ur mig i skrift emellanåt....
Därför har jag tänkt att jag ska försöka hålla isär mina inlägg och sen hoppas jag att man läser om det man vill läsa.

Mitt inlägg idag ska handla lite om träning, min egna träning! Det är idag en del av mitt liv och något som är viktigt för mig, både kroppsligt men framförallt mentalt.

För att ge bakgrund eftersom få nog vet och en del kanske har glömt.... När jag var i 13-års åldern började jag röka, det var väl något coolt och man påverkas nog lätt i den där tidiga tonåren. På den tiden så fanns det inte heller åldersgräns som idag, det var bara lite pinsamt och skrämmande ifall någon som kände föräldrarna såg när man handlade eller när man rökte!
Även om jag idag vet att en som röker luktar det något gruvligt mycket om så trodde jag ändå i min enfald då att det räckte med att tvätta händerna och tugga lite tuggummi så märkte ingen något, eller hur... Nej, mina föräldrar kom på mig rätt tidigt så var det och så klart var det inget de ville att jag skulle göra, men som sagt det var lite annorlunda då jag kunde ju faktiskt gå och handla dom helt själv!

Jag har ju ändå varit rätt aktiv med tanke på alla hästar jag haft genom åren så jag tror att jag trots rökningen hade en rätt bra grundkondis. Jag sprang lite sådana där stadslopp som fanns då (Smérundan m.fl.), men till vardags var det bara hästar jag hade tid med!

När jag fyllde 30 så gav mina kära systrar en startplats i Vasaloppets öppna spår, TACK! 9 mil på längdskidor, något som jag inte hade åkt sedan barnsben även om jag var rätt duktig på det då!
Hur som helst, får man en present så ska man väl liksom göra det.
Sagt och gjort med nyinskaffad utrustning för många tusenlappar (som jag fick betala själv) åkte jag de där 9 milen!
Alla tjatade så om att man var tvungen att träna MYCKET inför loppet, men som hästtjej så har man inte tid att åka längdskidor!
Jag hade ju två hästar att hålla igång och jobb på det så totalt åkte jag 4,5 mil (!) innan jag startade. Av de 4,5 milen så var 5 km som längst sammanhängande..
Vet ni vad, man behöver inte en jäkla massa annan träning när man har hästar ;)
Det tog 10 timmar och 40 minuter, men jag gjorde det! Därefter lades skidorna på hyllan, för ett tag iallafall!

Något år efteråt träffade jag Ola och sedan gick det rätt snabbt när Christoffer kom. När jag väntade honom gick jag upp från drygt 50 kg till drygt 84 kg.... Ni förstår att det var lite skillnad! Men efter Christoffer kommit så återupptog jag min ohälsosamma rökning och man kan inte säga annat än att rökning hjälper en att hålla nere vikten. Nästan alla x-tra kilon försvann.

2 år senare så blev jag gravid igen. Den här gången mådde jag as-dåligt inledningsvis och cigaretterna åkte i papperskorgen med lätthet... Jag red länge under graviditeten (till vecka 33-34), men när jag en dag satte mig i sadeln så kände jag direkt att det här går inte. Efter mycket om och men kom jag av gamla Maja och då insåg jag  att nu får vi vänta med att besöka sadeln.

Caroline kom till världen genom planerat kejsarsnitt den 23 april 2008. Jag hade då gått upp 27 kilo sedan jag blev gravid och den här gången var det så naturligt att de där cigaretterna var ett avslutat kapitel. Då måste man helt plötsligt hitta andra vägar att gå och det var just det jag gjorde, jag gick... Mina knän hade aldrig pallat för att springa så jag gick och så red jag förstås! Efter ett tag när vikten var betydligt bättre började jag ändå springa. Till en början korta sträckor under promenaden för att sedan ändras till att springa längre och längre.

Något år efteråt typ 2010 eller något så fick jag sällskap på rundorna. Anna ville gärna hänga på och jag ska säga att det var fasiken den roligaste och lättaste träningsperioden jag haft. Att ha någon som vill träna tillsammans med en på rätt udda tider. Ofta sent på kvällarna när barnen sov möttes vi i Nobelspåret... Shit vad vi var vältränade, milen var liksom rätt enkel att springa. De där kilona vi dragit på oss extra under graviditeter var som bortblåsta och man mådde så himla skönt! Och så där höll vi på i något år.

Men livet ändras och Annas liv förändrades rätt mycket vilket gjorde att jag återigen blev rätt själv på mina rundor utom när mina härliga kollegor från TC hängde med en gång i veckan.
Det gick ändå rätt bra eftersom träningen redan var igång, det var lätt att springa och jag hade ofta med mig vår hund Busan som sällskap.

2013 bestämde sig jag och en annan kompis, Göran, för att åka halvvasan. Hur svårt kunde det vara liksom. Jag hade ju åkt hela helt otränad och nu var jag ju i rätt bra form. Dessutom hade jag ju all tänkbar utrustning, gällde bara att damma av den efter 10 år i träda.

Här ser man vikten av att köpa bra grejer! Efter flera år på hyllan så var det bara att valla skidorna och åka.
Vi genomförde loppet och det var faktiskt inte speciellt jobbigt även om det låter skrytsamt att skriva det. Däremot fick jag problem efteråt. Mina pjäxor passade inte riktigt längre och det gjorde att jag fick problem  (stora problem) med mina benhinnor efteråt. Allt springande var bara att glömma I NÄSTAN ETT ÅR!

Vi hade tidigt anmält oss till halvvasan 2015 och inför det loppet hade jag köpt nya pjäxor, mina benhinnor började kännas OK ungefär en månad innan och då vågade jag inte träna på för hårt eftersom jag var rädd för att få problem igen!
Den halvvasan var nog det värsta jag gjort!!! Jag hade inget fäste, hade glömt att lägga ner fästvalla i min midjeväska och på det var jag inte lika bra tränad längre... Det var till och med så illa att jag hörde av mig till Ola ute  i spåret och sa att ”Det går inte... Jag tror inte jag klarar det!”. Men efter att han med hornen på axeln sagt åt mig att skärpa mig så svängde jag in vid en vallabod när jag hade 2 mil kvar (hade då åkt 2,5 mil utan fäste) och de hjälpte mig att fixa till skidorna sista biten. Mina hjältar den dagen!

Jag har sista två åren i ett par omgångar försökt komma tillbaka igen med träningen. Har försökt massor med saker och tidigt i höstas pratade jag med en PT om hur jag ser på saker, ville ha lite kostråd m.m.
När hen sa att det är det värsta som kan hända att få barn efter 30 så kände jag att det är nog kört, jag kommer aldrig komma igång igen och gick in i någon form av ”Jag-skiter-i-allt-bubbla”.
Men i vår har jag försökt tagit mig i kragen, livet är väl för fan inte slut för att man snart är 45(?!), nej nu är det bara att försöka igen! Tyvärr blev jag genomförkyld i februari och det satt i några veckor, sedan fick jag halsfluss och direkt när penicillinkuren var över så blev jag förkyld. Men NU tror och hoppas jag att jag äntligen ska vända skutan. Man måste också komma till insikt att man inte är där man var, tror man det blir man jäkligt knäckt. Utan man måste förstå att det får gå i den takt det funkar och på den distans som man orkar... Jag mår såååå mycket bättre även mentalt när jag hinner med att springa och av någon konstig anledning så blir jag mer motiverad att äta rätt då med. Godis är ju min stora last, men när man offrat massa svett under ett träningspass så känns det lättare att avstå en hel del av de där sötsakerna som jag annars gärna stoppar i mig!
Nu hoppas jag att jag äntligen ska ha hittat motivationen igen och skiter det sig även denna gång, ja då är det bara att börja om igen för jag vill tillbaka dit jag var!