Helenas Blogg: Ponnymorsa.se... Löv it ;

Det finns mycket att säga om livet som ponnymamma och det finns många som har betydligt mer erfarenhet än vad jag har på den fronten! Mitt liv som ponnymamma är ju liksom bara i startgropen kan man säga även om ponny har funnits på gården sedan 2005. Men det där livet med att vi åker och tränar, hon ska vara med på olika aktiviteter och det där att man måste synka sin egen planering i stallet med någon annan DET känns nytt!

Igår var vi till Filipstad för lite Pay’n Jump och för ett tag sedan så pratade vi om denna hoppning på en träning hos Hallblad, men sedan blev det lite osäkert vilka som skulle åka och om ens någon skulle med. Eftersom jag tänkt tidigare i vinter att den här P&J skulle kunna vara en bra start för mig och Råttan så återupptog jag den tanken, men tanken varade bara en kort stund för när jag förklarade för Caroline att det var osäkert på om de andra skulle åka så var hon ändå fast besluten att hon skulle iväg.... Och då får det bli så ;)

Caroline och Kavat Filipstad 28/2 -16

Det är också förstås så att jag mer än gärna avstår en P&J till förmån för henne! Det är verkligen as-kul att vara just ponnymorsa, men samtidigt hemskt.... Man vill så gärna att det ska gå bra! Och då menar jag INTE att de ska hoppa felfritt och snabbast utan att det ska gå just bra... Att hon ska vara glad över det hon håller på med och att hon inte slår sig så hon får en obehaglig upplevelse och ni vet allt det där som kan vara lite negativt runt hästeriet ;)

Igår så hände ju det DÄR, det där som man inte vill som ponnymorsa att det ska hända... Hon ramlade av! Och en rätt ordentligt avsittning bjöd hon på dessutom! Det har ju hänt en gång tidigare på en P&J-hoppning och den gången flög hon med huvudet rakt in i bommen, den här gången gick avsittningen lite bättre om man får säga så?! Och hon gjorde precis som man ska göra, hoppade upp igen och fortsatte... Ja, som man ska göra när det är träning vilket P&J är, på tävling är det andra bullar :D

Självklart blev hon rädd, det såg jag, men ändå så gjorde hon det och var dessutom väldigt glad och nöjd när hon kom i mål. Och som sig bör så får ju alla köpa sig en minnesrosett vilket hon förstås också fick göra! Sin ringa ålder till trots så vet hon skillnaden på när det är ”riktig tävling” och P&J och hon vet när det är på ”riktigt” så behövs det en felfri runda för att få den där rosetten.

Caroline och Zafira i Rosensjö

Som ponnymorsa får man gå runt på tävlingar och leva ut genom sina barn! Man får känna sig stolt och lite mallig när barnen sköter sig.... En härlig känsla! Man får också tänka sig ofta för vilket är bra... Man får tänka sig för att INTE ställa orimliga krav, att inte jämföra sitt barn med andras (eller ponnyn) och att inte överföra sin nervositet på barnet. För nervös är man, mest hela tiden!

Det är allt från framskrittning till framhoppning till tävlingsbanan som man ska vara nervös för och man ska försäkra sig om att man gett barnet bra förutsättningar inför starten utan att man får det att verka som att man är nervös eller stressad... Livet som ponnymorsa är fasen inte lätt alla gånger!

Caroline pussar ponny i Knutsbol

Och det finns väl en väldig gråzon för vad som är okej för en ponnymorsa...

Finns det ett rätt eller fel sätt att vara? Ja, de där som lever för mycket genom sina barn, de som ställer orimliga (för höga) krav eller kalla det mål om man vill, de som är så nervösa att de inte kan klara av att vara trevliga mot vare sig medtävlande, funktionärer, andra föräldrar eller t.o.m. mot sina barn!

För den varianten finns och jag i min roll som överdomare stöter på dom då och då... Inte jätte ofta, men det brukar finnas någon på varje tävlingsplats. Det är inte alltid lätt att vara överdomare (inte alls ofta faktiskt) ibland så får man också vara moral-tant.

Det har hänt att jag sagt åt föräldrar att de får åka hem med sitt barn och träna för barnet sitter och gråter på sin ponny för den klarar inte av den och då är hela tävlandet inte så roligt längre...

Det har också hänt att jag pratat med föräldrar som rakt ut säger att man ska åka hem och sätta hårt mot hårt mot ponnyn så den lär sig...

Det har OCKSÅ hänt att jag sagt åt barnen att de ska vara glada att deras föräldrar åker med dom på tävling och ställer upp dag ut och dag in på sitt barns intresse...

Sakerna ska putsas innan man åker iväg någonstans

På uteritt hemma i Kärne

Man får också träffa de som tror de får säga vad de vill till överdomaren... Dom vet inte vem de ger sig på då inte... Ni kommer väl ihåg att jag är en ”riktig solstråle” ;) Ha, ha, ha...

Bästa gången var när en mamma var sur för att jag gick in och sa till om något de inte fick göra. Det var en skitsak, typ att de inte fick trava på gårdsplanen eller att de hade fel nummer på sin häst eller liknande. Ingen stor sak, men mamman spottade ur sig något väldigt olämpligt (fast hon trodde inte jag hörde).

Det hon bl.a. sa var (kanske inte ordagrant för jag minns inte så exakt) ”Om vi hade hetat Lillje så hade hon minsann inte sagt något...” Lillje som i Stina Lillje syftade hon på.

Så jag gick fram till henne och pratade väldigt lugnt med henne.Sa att jag tar det som en förolämpning när hon uttrycker sig så då jag ALLTID behandlar alla lika oavsett namn eller status (vilket jag tror många kan hålla med om ;)).

Dessutom så talade jag om för henne att om hon någon gång vill jämföra sig med någon i negativ form så bör hon välja någon annan än Stina....

Stina är nämligen alltid i tid oavsett om hon rider 6 unghästar i samma klass och har tre starter mellan varje. Hon har alltid rätt nummer på rätt häst och alltid korrekt utrustning samt klädsel. Hon är dessutom ALLTID trevlig och glad mot alla, både medtävlande och funktionärer! Ett föredöme som många kan lära sig mycket av! Barbro är säkert en stolt mamma när hon är med Stina på tävlingar :D

Prisutdelning i Valåsen på klubbhoppning

När man ser och hör en del av dessa föräldrar så vet jag hur jag INTE vill vara mot mitt barn, jag vet därmed också hur jag inte vill att Caroline ska vara mot mig, medtävlande och funktionärer (som står där på sin fritid för att vi ryttare ska få utöva vår hobby).

Att åka på P&J är som en himla bra skola för våra barn, ungdomar och andra nyblivna tävlingsryttare. Ett ypperligt tillfälle att få prova träna under tävlingsmässiga former. Jag gillar när de gör det så likt en riktigt tävling som möjligt så Caroline verkligen får känna på hur det är och vad hon ska göra.

Vi går och visar vårt pass med vaccinationsintyg, vi går banan, gör i ordning vår ponny och jag försöker verkligen hålla mig lugn även om jag är lite små-stressad. Nu har ju förstås Caroline liksom alla andra barn och ungdomar som har föräldrar som tävlat en liten fördel i att vi kan ”bana lite väg” på tävlingsplatsen. Vi kan styra upp barnen lite och hela tiden ligga steget före. När jag själv började tävla så åkte mina fantastiska, men ack så okunniga, föräldrar med. Dom ställde alltid upp och åkte kors och tvärs över hela mellansverige, vart vi(jag och Kina) än önskade. Men de kunde förstås inte bistå med den kunskap jag kan ge Caroline idag utan jag fick lära mig att klara mig. De talade förstås om för mig när det var min tur att gå in på framridning etc men allt det där andra som numera är självklart har jag fått lära mig allteftersom. Många misstag har det blivit längs vägen och det är just de där onödiga misstagen som man nu kan undvika åt Caroline.

Dock har jag alltid haft en glädje till sporten och utövandet och jag märker att Caroline har den där glädjen till hästar som är sååå viktig för ett långt förhållande till våra fina djur.

Men vem vet, imorgon, nästa vecka, nästa år eller kanske om 10 år så kan hon komma på att hon inte alls vill det här längre...

Och ja, då hittar hon säkert något annat att glädjas åt och som jag kan glädjas med henne i, men NU är hon vår lilla hästtjej och jag tänker njuta av livet som ponnymorsa så länge jag får <3 o:p="">