Ponnymorsa.se... Löv it ;

Det finns mycket att säga om livet som ponnymamma och det finns många som har betydligt mer erfarenhet än vad jag har på den fronten! Mitt liv som ponnymamma är ju liksom bara i startgropen kan man säga även om ponny har funnits på gården sedan 2005. Men det där livet med att vi åker och tränar, hon ska vara med på olika aktiviteter och det där att man måste synka sin egen planering i stallet med någon annan DET känns nytt!

Igår var vi till Filipstad för lite Pay’n Jump och för ett tag sedan så pratade vi om denna hoppning på en träning hos Hallblad, men sedan blev det lite osäkert vilka som skulle åka och om ens någon skulle med. Eftersom jag tänkt tidigare i vinter att den här P&J skulle kunna vara en bra start för mig och Råttan så återupptog jag den tanken, men tanken varade bara en kort stund för när jag förklarade för Caroline att det var osäkert på om de andra skulle åka så var hon ändå fast besluten att hon skulle iväg.... Och då får det bli så ;)

 Caroline och Kavat Filipstad 28/2 -16

                                                   

Det är också förstås så att jag mer än gärna avstår en P&J till förmån för henne! Det är verkligen as-kul att vara just ponnymorsa, men samtidigt hemskt.... Man vill så gärna att det ska gå bra! Och då menar jag INTE att de ska hoppa felfritt och snabbast utan att det ska gå just bra... Att hon ska vara glad över det hon håller på med och att hon inte slår sig så hon får en obehaglig upplevelse och ni vet allt det där som kan vara lite negativt runt hästeriet ;)

Igår så hände ju det DÄR, det där som man inte vill som ponnymorsa att det ska hända... Hon ramlade av! Och en rätt ordentligt avsittning bjöd hon på dessutom! Det har ju hänt en gång tidigare på en P&J-hoppning och den gången flög hon med huvudet rakt in i bommen, den här gången gick avsittningen lite bättre om man får säga så?! Och hon gjorde precis som man ska göra, hoppade upp igen och fortsatte... Ja, som man ska göra när det är träning vilket P&J är, på tävling är det andra bullar :D

Självklart blev hon rädd, det såg jag, men ändå så gjorde hon det och var dessutom väldigt glad och nöjd när hon kom i mål. Och som sig bör så får ju alla köpa sig en minnesrosett vilket hon förstås också fick göra! Sin ringa ålder till trots så vet hon skillnaden på när det är ”riktig tävling” och P&J och hon vet när det är på ”riktigt” så behövs det en felfri runda för att få den där rosetten.

Caroline och Zafira i Rosensjö

                                                        

Som ponnymorsa får man gå runt på tävlingar och leva ut genom sina barn! Man får känna sig stolt och lite mallig när barnen sköter sig.... En härlig känsla! Man får också tänka sig ofta för vilket är bra... Man får tänka sig för att INTE ställa orimliga krav, att inte jämföra sitt barn med andras (eller ponnyn) och att inte överföra sin nervositet på barnet. För nervös är man, mest hela tiden!

Det är allt från framskrittning till framhoppning  till tävlingsbanan som man ska vara nervös för och man ska försäkra sig om att man gett barnet bra förutsättningar inför starten utan att man får det att verka som att man är nervös eller stressad... Livet som ponnymorsa är fasen inte lätt alla gånger!

Caroline pussar ponny i Knutsbol

                                                     

Och det finns väl en väldig gråzon för vad som är okej för en ponnymorsa... 

Finns det ett rätt eller fel sätt att vara? Ja, de där som lever för mycket genom sina barn, de som ställer orimliga (för höga) krav eller kalla det mål om man vill, de som är så nervösa att de inte kan klara av att vara trevliga mot vare sig medtävlande, funktionärer, andra föräldrar eller t.o.m. mot sina barn!

För den varianten finns och jag i min roll som överdomare stöter på dom då och då... Inte jätte ofta, men det brukar finnas någon på varje tävlingsplats. Det är inte alltid lätt att vara överdomare (inte alls ofta faktiskt)  ibland så får man också vara moral-tant.

Det har hänt att jag sagt åt föräldrar att de får åka hem med sitt barn och träna för barnet sitter och gråter på sin ponny för den klarar inte av den och då är hela tävlandet inte så roligt längre...

Det har också hänt att jag pratat med föräldrar som rakt ut säger att man ska åka hem och sätta hårt mot hårt mot ponnyn så den lär sig...

Det har OCKSÅ hänt att jag sagt åt barnen att de ska vara glada att deras föräldrar åker med dom på tävling och ställer upp dag ut och dag in på sitt barns intresse...

Sakerna ska putsas innan man åker iväg någonstans

                                                 

 På uteritt hemma i Kärne

                                                    

Man får också träffa de som tror de får säga vad de vill till överdomaren... Dom vet inte vem de ger sig på då inte... Ni kommer väl ihåg att jag är en ”riktig solstråle” ;) Ha, ha, ha...

Bästa gången var när en mamma var sur för att jag gick in och sa till om något de inte fick göra. Det var en skitsak, typ att de inte fick trava på gårdsplanen eller att de hade fel nummer på sin häst eller liknande. Ingen stor sak, men mamman spottade ur sig något väldigt olämpligt (fast hon trodde inte jag hörde). 

Det hon bl.a. sa var (kanske inte ordagrant för jag minns inte så exakt) ”Om vi hade hetat Lillje så hade hon minsann inte sagt något...” Lillje som i Stina Lillje syftade hon på.  

Så jag gick fram till henne och pratade väldigt lugnt med henne.Sa att jag tar det som en förolämpning när hon uttrycker sig så då jag ALLTID behandlar alla lika oavsett namn eller status (vilket jag tror många kan hålla med om ;)). 

Dessutom så talade jag om för henne att om hon någon gång vill jämföra sig med någon i negativ form så bör hon välja någon annan än Stina....

Stina är nämligen alltid i tid oavsett om hon rider 6 unghästar i samma klass och har tre starter mellan varje. Hon har alltid rätt nummer på rätt  häst och alltid korrekt utrustning samt klädsel. Hon är dessutom ALLTID trevlig och glad mot alla, både medtävlande och funktionärer! Ett föredöme som  många kan lära sig mycket av! Barbro är säkert en stolt mamma när hon är med Stina på tävlingar :D

Prisutdelning i Valåsen på klubbhoppning

När man ser och hör en del av dessa föräldrar så vet jag hur jag INTE vill vara mot mitt barn, jag vet därmed också hur jag inte vill att Caroline ska vara mot mig, medtävlande och funktionärer (som står där på sin fritid för att vi ryttare ska få utöva vår hobby).

 Att åka på P&J är som en himla bra skola för våra barn, ungdomar och andra nyblivna tävlingsryttare. Ett ypperligt tillfälle att få prova träna under tävlingsmässiga former. Jag gillar när de gör det så likt en riktigt tävling som möjligt så Caroline verkligen får känna på hur det är och vad  hon ska göra.

Vi går och visar vårt pass med vaccinationsintyg, vi går banan, gör i ordning vår ponny och jag försöker verkligen hålla mig lugn även om jag är lite små-stressad. Nu har ju förstås Caroline liksom alla andra barn och ungdomar som har föräldrar som tävlat en liten fördel i att vi kan ”bana lite väg” på tävlingsplatsen. Vi kan styra upp barnen lite och hela tiden ligga steget före. När jag själv började tävla så åkte mina fantastiska, men ack så okunniga, föräldrar med. Dom ställde alltid upp och åkte kors och tvärs över hela mellansverige, vart vi(jag och Kina) än önskade. Men de kunde förstås inte bistå med den kunskap jag kan ge Caroline idag utan jag fick lära mig att klara mig. De talade förstås om för mig när det var min tur att gå in på framridning etc men allt det där andra som numera är självklart har jag fått lära mig allteftersom. Många misstag har det blivit längs vägen och det är just de där onödiga misstagen som man nu kan undvika åt Caroline.

Dock har jag alltid haft en glädje till sporten och utövandet och jag märker att Caroline har den där glädjen till hästar som är sååå viktig för ett långt förhållande till våra fina djur. 

Men vem vet, imorgon, nästa vecka, nästa år eller kanske om 10 år så kan hon komma på att hon inte alls vill det här längre... 

Och ja, då hittar hon säkert något annat att glädjas åt och som jag kan glädjas med henne i, men NU är hon vår lilla hästtjej och jag tänker njuta av livet som ponnymorsa så länge jag får <3 o:p="">

Jag på Maja, Caroline på Zafira sommaren 2013 (tror jag :))

Markebäck here we come..... :D

Härliga sportlov... Sådan otrolig förmån att få vara ledig med barnen största delen av deras lov, att kunna hitta på saker med dom och emellanåt bara vara! Härligt  <3 o:p="">

Jag jobbade i måndags och sedan bar det hemåt för packning och lite snabbstädning hemma! Tycker det är lite jobbigt att åka hemifrån och veta att all skit är kvar när jag kommer hem sen... Ha, ha, ha... När det värsta var borta och sängen till hästvakten bäddad så drog vi uppåt dalen, Klarälvdalen. Till vårt fantastiska Branäs... Sen avresa – sen ankomst, men det tog inte på humöret ändå. Vi packade in och mojsade ner oss i soffan framför TV:n.

Dagen efter fick mina skidor som stått i garaget rätt länge sig en make-over i sportshopen. Två timmar senare så hämtade jag ut ett par stiliga skidor ;)

Sen bar det iväg... Först upp i liften (barnbacken) och sen utför... Det är verkligen som att cykla, man bara gör det som om de där massa åren inte funnits! När vi gjort två åk i barnbacken nere i dalen så åkte vi upp med gondolen till toppen av berget. Där uppe finns massor av backar, de flesta med blå markering så de passar alla skidåkare. Ungdomar och andra fartdårar kan åka upp och ner för stora backen (ner till dalen och upp med gondolen igen) så det finns något för alla i vackra Branäs. Första dagen avslutade vi genom att åka hela vägen ner, inte den svåraste delen, men man kan åka via sidbackar ner till dalen och Caroline åkte hela långa vägen själv. Duktig tjej = stolt mamma!

  

Dag 2 kunde vi börja lite tidigare och efter drygt tre timmar så var vi rätt trötta i benen och tomma i magen så vi bestämde oss för att åka till stugan där Christoffer väntade och äta lite, packa ihop och bege oss hemåt till Karlskoga igen.

Riktigt härlig mini-semester som jag hoppas vi kan göra om några dagar på påsklovet, men vi får se hur jag kan få ledigt då!

Nu ska operation ”försöka-få-Christoffer-på ett-par-slalomskidor” inledas, är helt övertygad om att han skulle tycka det var as-kul om han bara vågar. Men det är just det som det ofta handlar om för honom, att våga! Det är svårt att börja med något nytt för ”man kan det ju inte” och det där med att man tränar för att lära sig finns inte... Dessutom så kan ju någon se honom och kanske skratta åt honom! Ja, ja... jag ska nog försöka iallafall!

                                           

Hästarna då? Jo, dagen innan vi åkte så hopptränade jag för Malin i Rosensjö. Riktigt kul att få hoppträna igen! Flera bra styrketräningsövningar, precis vad Råttan behöver.

Det har ju inte blivit något sedan innan operationen, men nu väntas det massor med hoppträningar istället. Vi tar igen förlorad tid ;) :D

Igår (torsdag) hade jag sedan tidigare inbokad träning hemma hos Pia i Mossby. Och som vanligt väldigt bra och nyttiga övningar. Vi har liksom lite att träna på, jag och Råttan!

Men på väg hem så tänkte jag att va f-n nu är jag ju igång, vi kör hoppträning på söndag igen! Sagt och gjort nu är vi anmälda för Malin på söndag! Men jag tänkte att vi ska ta det lite lugnt och kanske inte vara med hela tiden. Vill ju inte att hon ska få en massa träningsvärk och förknippa det med obehag, men att hoppa med måtta är väldigt bra även om man tränat ett par dagar tidigare. Tycker jag iallafall...

På söndag är det dessutom en P&J i Filipstad och en sekund tänkte jag att det blir perfekt för Råttan att åka på, men det tyckte inte Caroline för då vill hon gärna åka. Och så blir det! Att sen hennes träningskompisar åker blir förstås extra roligt! 

Och då blev det ju bra med en extra träning på söndag för Råttan  ;)

Och nästa helg är det sedan äntligen dags... Som vi har väntat på den helgen, Markebäck 2016.

Förra året så ordnade jag en träningshelg för klubben. Vi var 11 ryttare med hästar som åkte ner + några medföljande. Efter den helgen så sa Caroline att nästa år ville hon och Kavat med. När jag sedan avgick i klubben så tog det ett tag sedan kom Caroline på att ”nu blir det ju ingen träningshelg för mig”. Som den curlande mamman jag är (eller jag ser mig mer som en ”fixare”) så skrev jag till alla som var med året innan (som jag har på FB ska tilläggas). De flesta nappade direkt medans några inte kunde svara pga skadade hästar etc.. Trots att inte alla kunde svara så kan jag säga att trots att jag inte hade några garantier för pris eller exakt vilken helg så gick det jäkligt snabbt att fylla upp platser och ännu fler än förra året. Fler platser pga att några hörde talas om helgen genom andra och kontaktade mig, verkligen roligt!

Förra året gick ju klubben in med en liten del i hyran så vi kunde sätta ett fast pris direkt till alla,  i år så ska det gå plus minus noll så det har krävt lite räknande, men det blev inte många kronor mer än förra året i och med att vi är fler i år. Jag får väl hoppas  att jag räknat rätt så jag inte får pynta en massa dollar ur egen ficka eller tvärtom att jag blir återbetalningsskyldig sen... Ha, ha, ha....

Så på lördag drar vi neråt med 14 hästar varav 13 ska vara med och träna. Den 14:e... ja, det är förstås Kavat ;)

Caroline är helnöjd med att åka ner med sin ponny och bara få ”hänga” tillsammans med andra. Hon ska rida på egen hand i ridhuset under pauser eller efter övriga eller så tar vi en promenad i de vackra omgivningarna runt Markebäck. Det får visa sig, vi tar det lite som det kommer!

Anna Björkman, Pia Eriksson och Markebäck är bokade sedan typ 6-7 månader tillbaka och häromdagen kom jag på att vi skulle anamma lite ”Anna-tänk” och boka in Yoga för de som vill träna sig själva också på lördagens eftermiddag. Det blev kanske ingen anstormning, men ska det ska bli kul att testa. Har tidigare bara provat Body Balance så det här blir nytt :D

Anna får en lång lördag med 12 glada ekipage att träna, på söndagen något färre (8 st) och då ska 5 st hoppa för Pia på eftermiddagen... Massor med hästar blir det!

Ska hur som helst bli jätteroligt att åka iväg och himla kul att så många ville med trots lite oorganiserad inledning ;)

Har krämat ut allt jag kan och ändå måste jag delvis avstå....

Nu ikväll kändes som en bra kväll att sätta sig och kolla över Försäkringskassans sida för att ändra lite på föräldraledigheten som komma skall nästa vecka. 

Man öppnar ”Mina Sidor” och klickar sig glatt igenom, skriver under med sitt BankID och inser i samma stund att det ligger vääääldigt mycket dagar kvar! 

Då har jag i och för sig bara Lägsta nivå-dagar kvar för min del, inte många kronor men ändå inte fy skam att kunna få en slant för att få umgås med de små juvelerna på lite extra tid. 

Finessen med Lägstanivå är ju också att man faktiskt får ta ut dessa på helger, man får också ta ut en Lägstanivådag när man avvarar bara en viss tid av sin arbetsdag för att t.ex. kunna hämta barnet tidigare. 

Nu hör till saken att jag satte mig med stora planeringen på allvar ikväll och har lagt in dessa dagar på varenda ledig dag, hela våren ända fram till skolavslutningsdagen som man får göra när barnet fyller sina 8 år på våren. 

Jobbar ju jag vissa helgdagar på tävlingar så dessa dagar uteblev förstås i min planering (bara så ingen funderar hur jag får ihop det ;)) och ändå får jag 6,25 dagar kvar.... Galet, jag vet! 

Hade jag inte varit sjukskriven i januari så hade jag fått ut varenda dag.... 

Men nu är det som det är och jag hoppas alla får njuta av mina 6,25 Lägstanivådagar som jag nu får skänka tillbaka till samhället...

FAST jag är inte bitter på något vis, inte idag och inte över detta! Otroligt underbart vi har det som får alla dessa dagar att spendera med våra barn, att ge dom av vår tid under en period i livet när de behöver oss som mest.... Nu finns det säkert någon som genast tänker att detta kommer försvinna nu när vi tagit emot så många flyktingar, samhället kommer inte ha råd med detta längre o.s.v.  DET tror jag inget på!

Vi kanske blir av med Lägstanivådagarna på sikt (men inte p.g.a. att vi tagit emot flyktingar) och det kan jag faktiskt förstå! För jag tror inte att det är meningen att man ska sitta som jag gjort nu och ta ut dessa dagar lördagar och söndagar när man ändå är ledig?! Å andra sidan så stoppar det mig från att arbeta ;)

Men nu har jag dessa dagar och jag tog ut dom – rätt eller fel? Men när det är lägstanivå man har kvar och som jag t.ex. ska vara ledig större delen av nästa vecka så lär jag inte bli direkt fet på lönen efter avdraget och ersättningen från FK täcker förstås inte lönen under veckan. Men eftersom jag då kan pytsa in lite ersättningsdagar på andra helgdagar under månaden så stiger förstås utbetalningen och skillnaden från min lön och ersättningen från FK minskar något, det är bra....

Vad jag ska hitta på då när jag nu tar föräldraledigt och barnan ska få kvalitetstid? Jo, på måndag jobbar jag och på eftermiddagen ska Caroline på simskola... Men sen efter simskolan DÅ drar vi till Branäs. Jag, Christoffer och Caroline.... Sen hoppas jag kunna hänga på låset hos Sportshopen på tisdag morgon och att alla andra är någon annanstans för då måste mina stackars slalomskidor lämnas in för slipning och vallning samt bindningarna måste ställas in efter mina nya pjäxor...

Det är nämligen så att jag inte stått på ett par slalomskidor sen.. öh, nä jag kommer inte ihåg, men jag har inte åkt något sen jag träffade Ola. Nu skyller jag inte allt på honom, men eftersom han inte åkt så har det förstås inte fallit mig in att åka själv.

Men sen förra året så var Caroline och Christoffer med mormor och morfar till Branäs på sportlovet och då fick Caroline prova genom att hyra slalomskidor. Med mormor springandes bredvid tog hon sig sedan utför de lättaste luten! Mormor och morfar är härdade skidlärare och de lyckades bra även denna gång (även om det var nästan 35 år sen de var lärare sist). För såld på slalom blev hon.

Men eftersom jag nu inte åkt själv på så himla länge så kändes det lite si så där när jag tidgare, under min sjukskrivning, satt och planerade sportlovet med barnen så jag ringde syster Kina (låter som en nunna, men det är förstås min syster jag pratar om – långt ifrån en nunna... ;)). 

Kina bodde i Åre under några år och hon kan ju åka allt som finns att åka utför i backar: Slalom, Telemark, Snowboard och t.o.m. sopsäck. 

Hon är perfekt som lärare till Caroline tyckte jag! Själv hade hon en ännu mer briljant idé: Slalomskola!

Varför tänkte jag inte på det, slalomskola är ju perfekt. Slalomskola på sportlovet.... hmm... Låter HEMSKT! Massor med människor överallt och ett mindre kaos kändes inte lockande på något vis!

Då var det min tur att få en briljant idé (Kina och jag är ju släkt så vi turas om att briljera). 

Jag bestämmer mig för att kolla om Caroline kan få plats i slalomskola några dagar under min sjukskrivning, om hon får ledigt från skolan och sen drar vi.... 

Fördel att ha stuga vid backen, man behöver inte boka med alltför lång framförhållning och det kostar inte multum! 

Sagt och gjort, ledigt fick hon (tack till Cissi och Suzy) och boka gjorde jag! Kändes jäkligt bra ända tills jag kom på att det blir ju lite tråkigt för Christoffer, hemma ensam med fem hästar och pappa ;)... Så jag ansökte om ledigt för honom med och med världens bästa fröken Charlotte så förstod hon precis och han fick också så klart följa med.

Jaha, då var det klart! Sen kom jag på.... UTRUSTNING! Men herregud, det blev lite lätt panik! 

La ut köpes-annonser, kollade och svarade på varenda annons som lades ut både på FB och Blocket, men allt i hennes storlek såldes i ett nafs! 

Till slut så såg Katta, en klubbkamrat, min annons och de hade ett par pjäxor som satt som ett smäck på Caroline. Men sen var det f-n stopp så till slut köpte jag ett par skidor på rea på Stadium för 599:- inkl bindning, tyckte ändå inte det var så farligt! 

Och med tanke på vilken omsättning det var på utrustning när jag letade så tänkte jag att jag nog kan sälja dom sen och få tillbaka rätt okej ändå!

Allt fixat och sen drog vi. Vi hade underbara, men kalla dagar! Det var riktigt bistert att skicka iväg Caroline i backen när termometern visade på typ -20. 

På med ullstrumpor, fleeceunderställ, Didriksson ytterkläder, rånarluva, bra skidhjälm, fingervantar på inuti tumvantarna.... Med bra kläder är det sällan problem med vädret!

Hon hade fantastiskt kul i tre dagar utan att frysa och med ens så kändes det himla bra med allt pusslande och fixande inför resan.

Christoffer var också helnöjd även om han inte åker slalom. Han åkte pulka, vi var till isrinken, till badhuset och njöt rent allmänt bara av att vara tillsammans i lugnet några dagar!

Med de dagarna la vi också en grund inför sportlovet. Hon kan klara sig bra själv i lift och backe och jag kan fokusera på att hålla mig på fötterna  :o

Ska bli himla kul faktiskt! Undrar om det är som att cykla? Ja, jag får återkomma med svar nästa vecka!

Christoffer ska också med nästa vecka (förstås). Han ska göra det han är bra på (enligt honom själv) och ni som kommer ihåg sedan tidigare vet vad jag nu ska skriva.... Han ska sitta i soffan, helst i pyjamas, surfa, spela och kolla på TV. Så till denna gång är det enda jag ska ordna lite (eller mycket) surftid på hans mobil så kan han koppla upp sin iPad mot den och njuta av sin ledighet!

Vi gör alla det vi är bra på, på vårat eget vis! :D

Kan olika åsikter och synsätt vara positivt?

I en tidigare blogg hyllade jag olikheter. Den gången handlade det om framförallt vår kära Christoffer, nu handlar det om alla oss som umgås eller har kontakt regelbundet (ofta via Facebook.) 

Jag har många vänner både IRL men även via Facebook som jag inte håller med till  100%. Jag vet t.ex. att några av mina vänner stödjer SD, något som är helt främmande för mig. Trots det kan jag ändå förstå att vissa stödjer dom, jag har vänner som uppfostrar sina barn på ett sätt som jag inte skulle välja att uppfostra mina på, eller det klassiska bland oss hästmänniskor: Sköter sitt stall eller häst på ett sätt som inte jag väljer att sköta mina på.

Vem avgör vad som är rätt och fel?

Så länge ingen far illa (barn, djur etc) så kanske vi alla ska inse att det finns inte bara svart eller vitt... Grå är också en helt okej färg!

När det kommer till politik så är det ju något som man sällan ska diskutera om man inte vet att man har väldigt likvärdiga åsikter och det är nästan lika heligt med både barnuppfostran och hästskötsel med!

Om man skulle välja vänner både IRL och på FB som enbart har samma åsikter, tycken o.s.v. som en själv... Ja, då lär man nog inte ha så många vänner! 

Trots det tror jag ändå att flera av er som läser detta tänker att ”gud vad fel hon har..”, men kollar man på alla parametrar så är jag rätt säker på att det är väldigt få människor som tycker exakt lika som en själv i ALLT!

Hur gör man då? Ja, jag vet inte, men jag vet hur jag gör!

Jag väljer att hålla åsikt och person skilda. Bara för att någon inte tycker precis som mig i en sakfråga så gillar jag hen ändå för allt det andra som personen står för.

Jag tycker själv att det vore jättetråkigt om folk inte ger mig en chans i livet bara för att en åsikt skiljer oss åt eller för att jag inte tycker exakt som den andra. 

Är jag en sämre människa för det eller kan jag ha många andra sidor som stämmer väl överens med den andra personen?

Huvudsaken är väl ändå att man kan uppskatta varandra trots olikheter, olika åsikter, intressen, olika barnuppfostran eller olika djurhållning.

Jag hoppas att mina barn anammar när jag mässar om att alla människor har bra sidor när dom kommer och berättar om något som hänt t.ex. i skolan. 

Christoffer hade lite bekymmer för en tid sedan med en kille i samma klass, egentligen så tror jag att både Christoffer och den andra är lite udda individer... På olika vis! 

När Christoffer beklagade sig över den andra så frågade jag om inte den andra killen var bra på något istället för att hålla med honom i hans negativa tankar. Christoffer kunde då inte komma på något (förstås), men eftersom jag visste vad den andra killen har för intresse så frågade jag om han inte var bra på fotboll? Och jo, det kunde ju inte Christoffer neka till ;)! 

Nu tror jag inte att just det samtalet låg till jättestor grund för fortsättningen, men idag är dom helt okej kompisar utan en massa bråk.

Likaså Caroline har kommit och pratat om olika händelser i skolan, ofta samma barn (1 st) inblandad. Hon och jag har kommit fram i våra diskussioner att de här barnet är ändå en bra kompis (när hen inte dippar och ”har otur” som vi kallar det när man råkar göra något tokigt). Caroline nämner det här barnet som en av de kompisar hon vill bjuda på sitt kalas...  Om hon gör det vet jag inte eftersom vi har sagt att vi i år kanske ska begränsa oss lite i inbjudningar, men det är ändå bra betyg på att hon kan se bortom vissa händelser!

Summa summarum (i min värld): Man behöver inte tycka samma sak i olika frågor i livet, vi alla kan tillföra varandra så mycket om man ger det en chans och inte sätter prestige eller andra stämplar på sina medmänniskor.

                                     

Nog om den tanken....  Idag har jag anmält mig till årets första tävling. Planerat sedan länge så blir det Askersund den 3 april som ska få äran att ta emot mig och ”The Rat”. Känns som långt bort, men ändå så är det bara 1,5 månad dit! Hoppas våren kommit på riktigt då :D

Och igår försökte jag rida in mig i min nya Prestige Optimum dressyrsadel.... Det är lite ovant när man rider i annan sadel på sin häst. Eller det är kanske bara jag som tycker? Men det blir nog bra med den! Så på lördag får vi nog ta dressyrsadeln när vi ska dressyra för Anna igen J

Har förresten åkt på förkylning (arbetsskada ;)) och ikväll har jag hostat som bara den, men lite Cocillana så är man nästan botad :o

Eller iallafall lite groggy.... Tyvärr har ju förkylningen gjort att jag inte kunna springa så mycket sen i lördags och denna veckas invägning på gymmet får vänta! Sockerguden skriker på min axel när jag inte rör på mig ordentligt! Irriterande jäkel det där.... Har ändå kunnat rida båda hästarna de här dagarna, men idag tog jag faktiskt ledigt!

Jag hoppas jag är piggare imorgon..... För nu är det för jäkla roligt att rida! Precis allt är roligt utom att Råttan varit lite vild på sista tiden. Inte så hon är dum, men hon studsar och far i luften titt som tätt och nu börjar det bli lite tröttsamt även om hon bara är brallig och glad... Men nu har jag faktiskt satt i tussarna i öronen och huva utanpå och då är hon betydligt coolare så vi kör på det ett tag till! 

Vi har ju så mycket som jag vill jobba med henne och ska hon ödsla massa energi på olika luftfärder så tar orken snart slut!

Men trots lite missriktad energi på slutet så tänkte jag faktiskt så sent som i måndags under vår uteritt på att jag är så stolt över både mina hästar men även över mig själv (om man får vara lite osvensk och säga så?).

Råttan, Castor, Mischa och Maja har jag alla fyra ridit in och utbildat.

Eller Castor lämnade jag faktiskt iväg en månad när han var tre år till Josefin eftersom vi hade både Christoffer och Caroline små då så det var svårt för mig och Ola att få tid att gå ut båda två i stallet på kvällarna. Därför var den månaden guld värd! Jag hade som önskemål att jag skulle kunna sitta upp själv allt annat var kravlöst, men efter en månad så hade han gått i alla tre gångarterna så det var ju toppen. Men därifrån så utbildade jag honom och tycker själv att jag lyckats hyfsat.

Likaså med både Maja, Råttan och Mischa (Majas första avkomma).
Alla har varit trevliga individer som vet vad man får och inte får göra, DET är jag stolt över. Det är inga superstjärnor jag fått, men som sagt trevliga hästar och som är helt okej utbildade utan att ha presterat supermycket även om både Mischa och Maja gått 120 (Maja någon 125 också) och Castor LA dressyr och 100 hoppning. Råttan däremot har ju inte gjort mycket att skryta med, men jag skryter ändå för jag tycker hon passar mig som handen i handsken. 

Jag är övertygad om att hon är en värdig Kronprinsessa, redo att axla rollen som Majas efterträdare även om det idag inte alls är säkert att hon någonsin kommer hoppa 125-klasser, men det kanske jag heller aldrig mer gör... Man börjar ju bli gammal ;)

Men man kan vara stolt över annat än prestation och vad det gäller mina hästar så har inte de presterat super, men de är trevliga, ridbara hästar och det är värt mycket bara det :D

Nu tror jag bestämt att soffan ropar på mig..... 

                                             

Hejdå Valåsen :(

Är det nu man ska inse att man är gammal och har gammalmodiga tankar?
Igår hade vi årsmöte och det är som alltid ett snabbt avklarat möte om det inte är så att det finns en kärnfråga som ska tas upp. Igår hade vi en sådan... Det drar också mycket nya ansikten, de som inte varit med på något årsmöte alls eller ens sista 4-5 åren säkert både på ja- och nej-sidan.
Eftersom jag varit med på alla möten sedan typ -87 så vet jag vilka som tidigare valt att vara med och påverka vid årsmöten vi haft!

Nu blev det så att Valåsens namn inte längre tillhör klubben vilket alla vet INTE var vad jag ville och därför kommer jag med denna blogg klassas som bitter! Jag vet det också, MEN jag tar det för det är precis det jag är... Bitter!
Fast nu är det min blogg så jag får vara bitter och skriva nästan vad jag vill ;)

Jag ville inte att klubben skulle byta namn av flera orsaker, men den främsta är nog att jag är Valåsare i hjärtat! <3 p="">Nu finns det några som direkt tänker att jag borde förstå att klubben är kvar - vi byter "bara" namn.
För mig är inte det "bara", namnet är en del av klubben precis som det är för oss alla, namnet byter man inte bara så där... Jo, efternamn (när man t.ex. gifter sig), men det har Valåsen redan gjort från Ponnyklubben till Ryttarsällskap, men identiteten Valåsen fanns kvar....
Jag har tävlat med och för Valåsen sedan 1987... Varje år har jag löst licens, även de år jag fått barn! Nästa år hade det blivit 30-års jubileum.
Ja, lite sentimental... Jag tar den stämpeln med!

Klubbtillhörighet är också något som jag överfört till barnen... Dumt kanske eftersom Caroline viskade vid varje JA som lästes upp igår: "hoppas på nej, hoppas på nej...". När jag hoppade av som ordförande så grät Caroline och t.o.m Christoffer flackade med blicken och sa "men vi har ju alltid varit med i Valåsen.." Då kunde jag säga att "vi fortfarande är med i Valåsen, jag får bara mer tid med er", men nu är vi inte Valåsare längre nu är vi "Karlskogingar". Inte riktigt lika unikt...
Jag är/har varit stolt över att bli presenterad med min klubbtillhörighet när jag kommer in på banan! Varje gång...
Om jag får samma känsla genom att höra ett annat namn i högtalaren? Jag vet inte? Det märker jag då... 

Kronprinsessa på årets första träning :D

Ikväll har vi, jag och Råttan gjort årets första träning! Lite sent på året, jag vet, men hon stod ju några veckor vid min handoperation så därför har vi blivit lite efter... Men nu är vi på G :D

Härliga lilla Råttan, kroppen tar emot men ändå försöker man alltid ändå med ett glatt humör!
Hon har alltid haft jobbigare i höger sida, men det är en otroligt stor skillnad på idag och för 6 månader sen!
Man har ju alltid up's and down's  med unghästar, fast när de sen är äldre och stabila då har man glömt den där unghästtiden :o
Råttan är i och för sig aldrig dum, men är lite livad ibland... Bockar och brallar när möjlighet ges eller när all energi bara måste få komma ut, men ikväll krumbuktade hon nog mest för att det var lite jobbigt, fast det var väldigt små grejer och är man bebis-häst så måste man få lätta på trycket lite... Ibland!

Nu är hon inne på sista året som unghäst och även om hon ligger efter sina jämnåriga så är det dags att höja ribban och ställa mer krav! Som är rimliga förstås...

Hade turen att ha Dessi och Fanny på läktaren ikväll så jag fick lite filmer! Inte för att det är världsklass på något vis, men det är kul att se!

Eller... Det är klart det är världsklass... Det är ju kronprinsessan det handlar om ;)

Omfånget minskar och energin ökar...

I någon blogg rätt nyligen så skrev jag om Sockerguden, Karaktärssnubben och det där löpbandet. Jag skrev att Karaktärssnubben skulle vinna för nu ska jag få igång kroppen igen och då är det bara att tvinga sig inledningsvis.... När jag för 14 dagar sedan bestämde mig för att godiset måste ha ett break från min kropp så mätte jag mig samtidigt. Man kollar ofta vågen i samband med att man får ett sånt där fantastiskt infall att NU ska jag börja, men det är nästan roligare att kolla måtten på midja, höfter,lår och ja, man kan mäta nästan allt. Vikten minskar ju inte alltid supermycket eftersom man ofta bygger muskler samtidigt och för mig är inte vikten jätte relevant även om den är rolig att kolla utan omfånget är viktigare, att man trivs med sig själv, slipper köpa en helt ny uppsättning i garderoben etc. Det är viktigare för mig än själva vikten.
Men även jag kollade förstås vikten när jag började, jag mätte även midjan, höften och rumpan. Invägning/inmätning är på lördagar och med 14 dagar passerat så har jag alltså nu hunnit med min andra invägning/-mätning... Är så jäkla nöjd att jag på dessa två veckor lyckats minska midjan med 5 cm, höften och rumpan med 3 cm! På det så visar vågen nästan 4 kg mindre (3,9 för att vara exakt). Så nu blev jag om möjligt ännu starkare och mer motiverad i att hjälpa Karaktärssnubben i kampen mot Sockerguden!

Igår fuskade jag faktiskt lite, men det var inplanerat så jag har denna vecka kalkylerat med att det kanske inte blir ett strålande resultat... Fast ibland är det värt det! Man måste ju leva också ;)
Vi var hembjudna till Cissi och även om vi åt en väldigt nyttig maträtt i form av kycklingsallad så var efterrätten kanske lite mindre nyttig, men jäkligt god :D
Det blev också en del vin vilket alla vet innehåller massor med kalorier, men det var också gott ;)

Jag som, till skillnad från förr, sjukt sällan dricker vin eller annan dryck med alkohol i hade förstås lite känningar på förmiddagen i form av yrsel och trötthet. Som tur var hade jag en fantastisk ursäkt i att sitta still eftersom det var världscuphoppningar i Bordeaux igår kväll och som jag nu kunde ta fram på SVTPlay. Drygt två timmar försvann rätt fort och sen började det krypa i kroppen så klockan ett lastade jag in Råttan och åkte till ridhuset.

Körde med lite feg-tillbehör idag i form av tussar i öronen och huva på. När jag var klar så tog jag av huvan och tussarna inne i ridhuset och då "dog" Råttan några gånger.... Det är ju läskigt att saker och ting hörs, det vet ju alla ;)
Men hur som helst så skötte hon sig bra när vi arbetade och vi tog också några språng vilket var superkul!

Väl hemma igen så tog jag tag i den tråkiga biten i stallet, mockning och foder-fix.
Sen drog jag iväg med Maja till ridhuset också!
Kladdigt och tråkigt ute nu och en dag som idag när jag hade tid då åker jag mer än gärna och slipper smutsiga sadelgjordar, benskydd och allt som nu finns att smutsa ner inom en meter från leran.
Maja var dyngpeppad i ridhuset och tuffade på som värsta ångloket.

När vi kom dit så kom jag på mig själv med att inte inse att Maja är en häst. För när jag skulle ta av täcket tog jag istället av henne grimman.... Så där stod hon utan något på sig och jag vände mig om och var på väg att lägga ifrån mig grimman på stolarna två meter bort. DÅ kom jag på vad jag gjort och vände mig snabbt om, men där stod hon och tittade på mig med sina stora ögon. Det var väl tur att det var hon och att vi var själva... ha, ha, ha...

Trots att dagen inleddes i trötthetens tecken så blev jag snabbt igång igen och efter ridpassen så var jag jätte sugen på att åka iväg och springa också på kvällen, men tiden rusade iväg lite när jag kom tillbaka med Maja. Det är ett märkligt fenomen att ju mer man rör på sig desto mer energi får man!
När vi sedan hade ätit, gjort läxor och umgåtts lite så var det dags för Caroline och Christoffer att gå och lägga sig. Ny vecka imorgon och båda två behöver sova för att få bra dagar, framförallt Christoffer.

Men imorgon då blir det en sväng till gymmet direkt efter jobbet och lite senare på kvällen ska Råttan och jag träna för Anna Björkman när hon kommer till Dammängen.
Råttan kommer nog inte orka ett helt pass, men det ska bli väldigt kul att träna igen!

Rensa i röran...

Nu har jag påbörjat sortering för att sen spara, slänga eller sälja... För helskotta vad grejer man samlar på sig under 30 år som hästägare! Dessutom så har man ju dubbla uppsättningar sadlar till varje häst, minst två träns och fyrtiotvå täcken i olika modejanger... Eller 42 kanske är överdrivet, men ni förstår vad jag menar! För att inte tala om alla schabrak... Fast eftersom jag bokar tvättstugan i Utterbäck bara några gånger/år så är det rätt bra att ha många schabrak.

Tävlingsschabraken är de enda som jag tvättar i maskinen inne, i övrigt får det rulla på med de schabrak jag har till vardags. Inga Scarpati, JW, Equiline, Eskadron eller andra märkesschabrak där inte, men moderåtta har jag aldrig varit och kommer nog aldrig bli. Funktionellt och hållbart är bra det med ;)

Sen tycker jag att det är roligt att köpa nya grejer ibland, men att köpa ett schabrak för 600-700 för att ha till vardags eller träning? Nä, så viktigt är det inte att vara snygg då lägger jag hellre dom pengarna på två extra träningar!

Sen kan man fynda ibland på Skandinavium eller Falsterbo, men än så länge har mitt fyndande sträckt sig till ca 150:- för Hansbo eller liknande... DET är fynd för min plånbok :D

Likadant med träns... 

Jag har bra träns med hyfsat bra märken, men jag skulle inte betala normalpris för dom... Nej, fynd på mässor eller begagnat duger minst lika bra. 

Som tävlingskavajer har jag två, en Pikeur och en Schockemöhle, men nu ska ni inte tro att jag gett något normalpris för någon av dom. Tror jag gett 2500:- för båda tillsammans? Den ena 1000:- och den andra 1500:-, en på Skandinavium och en i Falsterbo. 

Sadlarna är också begagnade, allihop. 

Sen finns det saker som jag inte köper begagnat och där är bl.a. bett... OM jag inte vet att det typ aldrig är använt av säljaren utan bara provat, då skulle jag nog kunna använda ett begagnat annars föredrar jag nytt.  Och det är något jag kan kosta på mig och lägga lite extra för att få tag på det jag behöver.

I övrigt, om vi pratar stallgrejer, så lägger jag hellre pengar på bra kläder vintertid och för alla jäkla regnperioder, bra skor året runt och ordentlig hjälm. 

När man som vi rider utomhus nästan alla dagar i veckan så är det A och O att ha bra kläder annars är det outhärdligt, men med bra kläder (innifrån och ut) samt bra skor så är det få väderlekar man inte kan rida utomhus i. 

Sen är det en otrolig lyx att åka till ridhus ibland, men det är ju inget man hinner varje dag när man har jobb, två hästar att rida, två skolbarn varav en ska vara med på en massa olika aktiviteter hela tiden inkl rida sin ponny...

Så nu sorterar jag lite som sagt..... På fredag åker två gamla sadlar iväg på försäljning tänkte jag, ett träns är ute på ”prov”, ett par stövlar som Caroline växt ur ska bort, jag har sålt hennes Dyon-chaps och hennes första Uhip-kjol och jag har fått iväg 3 täcken på några veckor. 

Vi får väl se om det kan bli fler grejer att försöka bli av med. Det verkar ju finnas fler som är som jag, att man inte måste ha det nyaste och senaste utan att begagnat duger rätt bra J

Ikväll har jag iallafall varit väldigt glad åt min Uhip-kjol (fyndad i Falsterbo 50%) och min Didrikssonjacka (begagnad Tradera) samt mina toppenbra Vikingstövlar som jag fick av Ola... En perfekt outfit för två ridpass i hällregn och ett pass att stå på ridbanan och se på goaste ponnyekipaget (som också red i hällregn... stolt mamma ;)).

Annat som rensas just nu är den del av logen där ponnyerna kan gå in och äta. Så länge det var kallt så var det svårt att mocka undan det dom gjort, men nu är det ju tydligen HöstVår och då går det lättare så nu har pappa hjälpt mig att få bort där inne så det blir fint att de små liven :D

Det finns alltid massor att göra, bara att hugga in där behovet är som störst... Ibland är det i stallet, ibland i hagen, ibland ute på gården, ibland inne i huset och ibland är det en själv man får prioritera... Huvudsaken är att det flyter på hyfsat bra (att både människor och djur får sitt) för om man tror att man ska hinna allt perfekt då skulle iallafall jag gå på knäna,,,

För övrigt så hoppas jag att vi är på G igen, hästarna och jag! Jag red ju igång dom igen efter operationen, men sen blev de vaccinerade och har stått i några dagar igen, men fräscha och opåverkade av vaccinationen är de nu från idag igång igen. 

Råttan var verkligen på G kan man säga.... Hällregn, blåst, mörkt ute och en något överladdad 6-åring kan väl inte vara annat än på G då?! Fast det där med att skritta i några dagar är bara att fetglömma. Här är enda metoden att låta henne få galoppera några varv (efter lite skritt förstås) så all bockning och annan högre skola liksom bara får komma ut ur kroppen... 

Att tro att man kan göra något vettigt med all den energin bubblande under skinnet vore att lura sig själv och ställa för höga krav på henne, men imorgon är vi på’t igen ;)