Nu har jag bestämt mig igen.... Dags att komma i form och
med det även kanske bli av med några extra kilon! För vilken gång i ordningen
detta kommer har jag ingen aning om ;)
Första gången tror jag var efter att jag fått Caroline. För
innan och efter Christoffer så rökte jag (info för er som inte visste det eller
ni som glömt) och för de flesta som slutat eller iallafall hållt upp rökning så
vet ni och jag att det innebär (eller kan innebära) att man lätt får en något
högre trivselvikt. Eftersom jag inte alls haft något behov av att röka sedan
jag fick veta att jag var gravid med Caroline så var det bara att välja en
sundare livsstil och röra på sig lite mer för att gå ner alla graviditetskilon.
För er som inte kände mig under de två perioder som jag var gravid så kan jag
upplysningsvis tala om att första gången gick jag upp 32 kilo och med Caroline
27... :o
Men tillbaka till ”komma i form”. Jo efter Caroline så
bestämde jag mig för att ”nu skulle jag börja...” Så där som man ofta får en
idé om och sen ger man upp för det är så jäkla tråkigt. Men med dessa extra
kilon så kände jag faktiskt att jag inte hade så mycket att välja på. Att gå
upp så mycket på så kort tid som en graviditet är så mår liksom inte kroppen
bra av den där tyngden och kläderna man har i garderoben blir bara mer och mer
dammiga. Så då bestämde jag mig för att GI var min grej och så blev det. Jag
köpte dinkelmjöl, råsocker och en för jäkla bra bok (eller om jag fick den) där
Paulún hade betygsatt alla möjliga livsmedel utifrån GI-värde. Sen körde vi
igång!
Samtidigt så började jag gå promenader för springa med min tyngd klarade
inte mina knän av.... Sagt och gjort, varje dag gick jag en runda på 3,8 km
helst morgon och kväll, men iallafall minst en gång per dag. Rätt snabbt skulle
jag säga så började volymen minska och efter några kilon så började jag springa
mer och mer.
Efter några månaders slit så hade jag allt blivit av med bra
mycket av det där extra och mådde fantastiskt mycket bättre. För det är ju just
det som saken handlar om, att må bra! Alla har olika vikt som man mår bra av
att ha och ingen kan tala om för den ena eller andra vad som är rätt och fel,
varje individ väljer själv. Jag vet vart jag trivs och står för det, men jag
skulle aldrig se ner på någon annan för att den vill väga mindre eller mer än
vad jag tycker är okej för mig.
Efter den vändan så låg jag lite lågt ett tag, men med tiden
så kom jag på att det där med att springa var ju rätt gött och även om
ridningen håller igång en så har liksom grejen att springa betytt mycket för mig för att kunna hålla den
vikt och form jag helst vill ha, MIN trivselvikt.
Många säger att det inte är skönt att springa och det är det
inte heller... I början, men när du hållt på ett tag och orkar mer och mer, kan
springa fortare och längre då är det för jäkla skönt! Att gå ner till
Nobelspåret och dra fyra varv utan större problem DÅ är det gött :D
Men sen kom vi ju på, jag och Göran, att åka skidor är ju
kul vi åker halvvasan. 4,5 mil på skidor kan man åka utan ett jätte mycket träning.
Göran är bättre än mig på att träna med skidorna!
Vi har båda åkt stora
vasaloppet, eller jag har bara åkt öppet spår, men om vi pratar om de där 9
milen så har vi båda genomfört.
För er som inte var med på den tiden eller som
inte kommer ihåg så gav mina kära systrar mig en startavgift i Vasaloppet när
jag fyllde 30. Och en utmaning har jag sällan tackat nej till så det blev till
att införskaffa dyr utrustning (som jag själv fick betala) och sen träna.
Eller.... Nej, hur skjulle jag ha tid och träna med två hästar som skulle
tävlas och hållas igång. 2002/2003 hade jag Maja och Mischa plus heltids
nattjobb, jag satt med i styrelsen i Valåsen och styrelsen i Örebro Läns
Ridsportförbund så vart skulle den tiden tas ifrån?
Jag åkte TOTALT ca 4,5 mil i
egengjorda spår vid Angsjön innan, på en och samma gång hade jag kanske åkt 5
km. Bra upplägg och på det så var jag ju rökare i alla högsta grad på den tiden
:o
Inget jag rekommenderar, men för en tjurskallig hästtjej så
går det mesta och så även att genomföra ett skidlopp på 9 mil i minus 20
grader.
Även om min kära mamma stod och sa halvvägs att det var helt okej att
hoppa av så var det liksom inte i tanken överhuvudtaget. Slutar gör man när man
stupar!
Det tog 10 timmar och 40 minuter den gången, jag tog av mig
skidorna i Eldris (tror det är 9 km till mål) för jag var tvungen att pinka
annars stod jag på hela tiden.
Göran däremot är ju mycket bättre på att träna och så där
och vad han åkt stora loppet på vet jag inte, men det är betydligt mindre än
min tid iallafall. Och han har dessutom åkte det mer än en gång ska tilläggas.
Hur som helst så tyckte vi att det var en toppenbra idé att
åka den där halvvasan 2014 och båda två sprang rätt mycket så vi var hyfsat
tränade även om snön uteblev så mycket skidåkning innan blev det inte. De gamla
sakerna från 2003 dammades av och var obetydligt använda eftersom jag inte åkt
direkt jättemycket på de drygt 10 åren där emellan.
Eftersom snön uteblev här
hemma så hade jag inte åkte så jättelångt med min utrustning och därför kanske
inte kunnat känna att mina pjäxor faktiskt inte passade så bra längre. Man
brukar ju ofta få höra att fötterna kan bli större efter graviditeter och det har
mina blivit, en storlek. Ja, ni förstår... Fast det gick rätt bra att åka, jag
var inte störd av det då och åkte hyfsat snabbt för att inte ha skid-tränat så
mycket innan. 5 timmar ganska exakt.
Men efteråt kom effekten av pjäxorna, mina
benhinnor... Och skit vilket problem det blev! Jag kunde knappt springa något
för så fort jag sprang så fick jag jätteont efteråt.
I april samma år så var
jag och en god vän på Loka på lite SPA och då pratade jag lite med den tjejen
som masserade mig. Hon gav mig tips på bl.a. stretching och hur jag skulle kunna
massera för att få det att avhjälpa.
Jag vet inte hur många Voltarentuber som
gått åt. Så även om jag sprang både Vårrus och Blodomlopp det året så blev det
mycket mindre löpning överhuvudtaget och efter några (eller rätt många) månader utan att springa så tappar man kondis, styrka och därmed också motivation.
Vi åkte sen halvvasan även 2015, men med nya pjäxor ;) Fast
så otränad som jag var och med de extra kilon som krupit sig på (det behövs ju
inte alltför många förrän det ska bli tyngre) så var det loppet en
mardrömsresa. Det var t.o.m. så att jag faktiskt stannade på kanten någonstans
i skogen sms:ade Ola och sa att jag tror fan inte att det går...
Till saken hör
att jag dessutom hade så jäkla dåligt vallat så jag kom liksom ingenstans. Jag
hade inte jagat rätt på Samuel ”vallaguden” Bergwall innan loppet detta år och
det straffade sig minsann...
Men jag genomförde loppet även denna gång, dock inte alls på
5 timmar som året innan men jag genomförde!
Med allt detta sagt så sjönk motivationen att springa även
om benhinnorna varit rätt okej hela 2015, för det är svårt när man med
lätthet kutat milen på under timmen och helt plötsligt orkar man knappt 3 km
(under timmen ;))...
Fast NU ska jag bita i det sura äpplet. Ja, det är jäkligt
jobbigt att ställa sig på ett löpband och känna att man inte kan springa som
förut medans de andra som springer bredvid bara studsar fram.
Fast det spelar
ju ingen roll, jag går ju inte till gymmet för att vara bäst! Jag går ju dit
för att jag vill förändra min egen hälsa, min egen kondition, bli starkare och
må bättre!
Sen nu när man gjort de här ”kilon upp – kilon ner” några gånger så
vet man rätt bra hur ens egen kropp fungerar och jag vet att några extra kilon
blir jag inte av med bara genom att röra på mig för det har jag också provat en
gång här emellan och jag har även kört LCHF en vända vilket i och för sig fungerade jättebra (kan inte skriva med alla
gånger och vändor för då blir bloggen en roman), men jag måste alltså lägga om kosten
också och för min del ännu viktigare – ÄT INTE GODIS!!! Och jag som ÄLSKAR
godis! DET är min stora akilles....
Men det är lättare att låta bli godiset om
jag samtidigt tvingar iväg mig till gymmet. För det blir liksom jäkligt surt mot en
själv om man trycker i sig godis när man slitit arslet av sig på löpbandet så
då har jag lättare att motstå sockret!
Så just nu har jag ett krig mellan Sockerguden i min hjärna
och Karaktär-snubben på axeln! Men jag vill verkligen tillbaka till det där
enkla i att springa så Karaktär-snubben ska vinna och jag ska tvinga iväg mig
till gymmet imorgon med.... Ursäkter för latdagarna är slut ;D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar