Vägen tillbaka...... :o

Nu har jag bestämt mig igen.... Dags att komma i form och med det även kanske bli av med några extra kilon! För vilken gång i ordningen detta kommer har jag ingen aning om ;)

Första gången tror jag var efter att jag fått Caroline. För innan och efter Christoffer så rökte jag (info för er som inte visste det eller ni som glömt) och för de flesta som slutat eller iallafall hållt upp rökning så vet ni och jag att det innebär (eller kan innebära) att man lätt får en något högre trivselvikt. Eftersom jag inte alls haft något behov av att röka sedan jag fick veta att jag var gravid med Caroline så var det bara att välja en sundare livsstil och röra på sig lite mer för att gå ner alla graviditetskilon.

För er som inte kände mig under de två perioder som jag var gravid så kan jag upplysningsvis tala om att första gången gick jag upp 32 kilo och med Caroline 27... :o

Men tillbaka till ”komma i form”. Jo efter Caroline så bestämde jag mig för att ”nu skulle jag börja...” Så där som man ofta får en idé om och sen ger man upp för det är så jäkla tråkigt. Men med dessa extra kilon så kände jag faktiskt att jag inte hade så mycket att välja på. Att gå upp så mycket på så kort tid som en graviditet är så mår liksom inte kroppen bra av den där tyngden och kläderna man har i garderoben blir bara mer och mer dammiga. Så då bestämde jag mig för att GI var min grej och så blev det. Jag köpte dinkelmjöl, råsocker och en för jäkla bra bok (eller om jag fick den) där Paulún hade betygsatt alla möjliga livsmedel utifrån GI-värde. Sen körde vi igång! 

Samtidigt så började jag gå promenader för springa med min tyngd klarade inte mina knän av.... Sagt och gjort, varje dag gick jag en runda på 3,8 km helst morgon och kväll, men iallafall minst en gång per dag. Rätt snabbt skulle jag säga så började volymen minska och efter några kilon så började jag springa mer och mer. 

Efter några månaders slit så hade jag allt blivit av med bra mycket av det där extra och mådde fantastiskt mycket bättre. För det är ju just det som saken handlar om, att må bra! Alla har olika vikt som man mår bra av att ha och ingen kan tala om för den ena eller andra vad som är rätt och fel, varje individ väljer själv. Jag vet vart jag trivs och står för det, men jag skulle aldrig se ner på någon annan för att den vill väga mindre eller mer än vad jag tycker är okej för mig.

Efter den vändan så låg jag lite lågt ett tag, men med tiden så kom jag på att det där med att springa var ju rätt gött och även om ridningen håller igång en så har liksom grejen att springa  betytt mycket för mig för att kunna hålla den vikt och form jag helst vill ha, MIN trivselvikt.

Många säger att det inte är skönt att springa och det är det inte heller... I början, men när du hållt på ett tag och orkar mer och mer, kan springa fortare och längre då är det för jäkla skönt! Att gå ner till Nobelspåret och dra fyra varv utan större problem DÅ är det gött :D

Men sen kom vi ju på, jag och Göran, att åka skidor är ju kul vi åker halvvasan. 4,5 mil på skidor kan man åka utan ett jätte mycket träning. Göran är bättre än mig på att träna med skidorna! 

Vi har båda åkt stora vasaloppet, eller jag har bara åkt öppet spår, men om vi pratar om de där 9 milen så har vi båda genomfört. 

För er som inte var med på den tiden eller som inte kommer ihåg så gav mina kära systrar mig en startavgift i Vasaloppet när jag fyllde 30. Och en utmaning har jag sällan tackat nej till så det blev till att införskaffa dyr utrustning (som jag själv fick betala) och sen träna. Eller.... Nej, hur skjulle jag ha tid och träna med två hästar som skulle tävlas och hållas igång. 2002/2003 hade jag Maja och Mischa plus heltids nattjobb, jag satt med i styrelsen i Valåsen och styrelsen i Örebro Läns Ridsportförbund så vart skulle den tiden tas ifrån? 

Jag åkte TOTALT ca 4,5 mil i egengjorda spår vid Angsjön innan, på en och samma gång hade jag kanske åkt 5 km. Bra upplägg och på det så var jag ju rökare i alla högsta grad på den tiden :o

Inget jag rekommenderar, men för en tjurskallig hästtjej så går det mesta och så även att genomföra ett skidlopp på 9 mil i minus 20 grader. 

Även om min kära mamma stod och sa halvvägs att det var helt okej att hoppa av så var det liksom inte i tanken överhuvudtaget. Slutar gör man när man stupar!

Det tog 10 timmar och 40 minuter den gången, jag tog av mig skidorna i Eldris (tror det är 9 km till mål) för jag var tvungen att pinka annars stod jag på hela tiden.

Göran däremot är ju mycket bättre på att träna och så där och vad han åkt stora loppet på vet jag inte, men det är betydligt mindre än min tid iallafall. Och han har dessutom åkte det mer än en gång ska tilläggas.

Hur som helst så tyckte vi att det var en toppenbra idé att åka den där halvvasan 2014 och båda två sprang rätt mycket så vi var hyfsat tränade även om snön uteblev så mycket skidåkning innan blev det inte. De gamla sakerna från 2003 dammades av och var obetydligt använda eftersom jag inte åkt direkt jättemycket på de drygt 10 åren där emellan. 

Eftersom snön uteblev här hemma så hade jag inte åkte så jättelångt med min utrustning och därför kanske inte kunnat känna att mina pjäxor faktiskt inte passade så bra längre. Man brukar ju ofta få höra att fötterna kan bli större efter graviditeter och det har mina blivit, en storlek. Ja, ni förstår... Fast det gick rätt bra att åka, jag var inte störd av det då och åkte hyfsat snabbt för att inte ha skid-tränat så mycket innan. 5 timmar ganska exakt. 

Men efteråt kom effekten av pjäxorna, mina benhinnor... Och skit vilket problem det blev! Jag kunde knappt springa något för så fort jag sprang så fick jag jätteont efteråt. 

I april samma år så var jag och en god vän på Loka på lite SPA och då pratade jag lite med den tjejen som masserade mig. Hon gav mig tips på bl.a. stretching och hur jag skulle kunna massera för att få det att avhjälpa. 

Jag vet inte hur många Voltarentuber som gått åt. Så även om jag sprang både Vårrus och Blodomlopp det året så blev det mycket mindre löpning överhuvudtaget och efter några (eller rätt många) månader utan att springa så tappar man kondis, styrka och därmed också motivation.

Vi åkte sen halvvasan även 2015, men med nya pjäxor ;) Fast så otränad som jag var och med de extra kilon som krupit sig på (det behövs ju inte alltför många förrän det ska bli tyngre) så var det loppet en mardrömsresa. Det var t.o.m. så att jag faktiskt stannade på kanten någonstans i skogen sms:ade Ola och sa att jag tror fan inte att det går... 

Till saken hör att jag dessutom hade så jäkla dåligt vallat så jag kom liksom ingenstans. Jag hade inte jagat rätt på Samuel ”vallaguden” Bergwall innan loppet detta år och det straffade sig minsann...

Men jag genomförde loppet även denna gång, dock inte alls på 5 timmar som året innan men jag genomförde!

Med allt detta sagt så sjönk motivationen att springa även om benhinnorna varit rätt okej hela 2015, för det är svårt när man med lätthet kutat milen på under timmen och helt plötsligt orkar man knappt 3 km (under timmen ;))... 

Fast NU ska jag bita i det sura äpplet. Ja, det är jäkligt jobbigt att ställa sig på ett löpband och känna att man inte kan springa som förut medans de andra som springer bredvid bara studsar fram.

 Fast det spelar ju ingen roll, jag går ju inte till gymmet för att vara bäst! Jag går ju dit för att jag vill förändra min egen hälsa, min egen kondition, bli starkare och må bättre! 

Sen nu när man gjort de här ”kilon upp – kilon ner” några gånger så vet man rätt bra hur ens egen kropp fungerar och jag vet att några extra kilon blir jag inte av med bara genom att röra på mig för det har jag också provat en gång här emellan och jag har även kört LCHF en vända vilket i och för sig fungerade jättebra (kan inte skriva med alla gånger och vändor för då blir bloggen en roman), men jag måste alltså lägga om kosten också och för min del ännu viktigare – ÄT INTE GODIS!!! Och jag som ÄLSKAR godis! DET är min stora akilles.... 

Men det är lättare att låta bli godiset om jag samtidigt tvingar iväg mig till gymmet. För det blir liksom jäkligt surt mot en själv om man trycker i sig godis när man slitit arslet av sig på löpbandet så då har jag lättare att motstå sockret!

Så just nu har jag ett krig mellan Sockerguden i min hjärna och Karaktär-snubben på axeln! Men jag vill verkligen tillbaka till det där enkla i att springa så Karaktär-snubben ska vinna och jag ska tvinga iväg mig till gymmet imorgon med.... Ursäkter för latdagarna är slut ;D

Saker jag avskyr (eller hatar...)

Jag har kommit fram till en sak... Just nu avskyr jag två saker, lustigt nog börjar båda på L!

Det förstnämnda är något som gått på Carolines skola sedan i höstas och det går inte att bli av med det? LÖSS!!!

Personalen skickar hem lappar, påminner etc och ändå så finns de där! Helt otroligt!

När jag var liten så hade jag löss! Snarare så var det jag (och min kompis) som var orsaken till att lössen kom till min skola eftersom jag/vi red på ridskola och man lånade hjälmar där.... Tro mig att det blev en egen hjälm efter denna incident.

På den tiden så fanns det inte så effektiva medel mot de där rackarna. Ett av medlen  eller kanske det enda(?) var något som heter Tenutex. En kladdig salva som smetades in i håret och hårbotten, sen fick  man ha en toppluva på huvudet medans det verkade. I 24 TIMMAR!!!

Skillnad är det numera. Nu finns det många olika preparat och schampot man har i håret ska verka i 10 minuter sen ska man gnugga upp ett lödder med hjälp av lite vatten och därpå skölja ur... Sen är det klart! 7 dagar senare gör man om proceduren... Under tiden så gör man det man gjort sedan lusjävlarna intog skolan, man luskammar! Något som vi gjort regelbundet, typ en till två gånger/vecka utan att få ”napp”.

Söndagen den 17 januari så åkte jag och barnen upp till Branäs och väl där så kom jag på att jag glömde kammen hemma. Som pricken över i så blev jag vackert påmind om dessa ohyror på måndagen när en mamma i klassen meddelar att hon hittat löss på sitt barn... 

Så på onsdagen när vi åkte hem så informerade jag barnen om att ikväll ska vi luskamma... Och tro på FAN så hittade jag inte på både mig och Caroline!!

Jag som anser att jag är en rätt sansad människa har insett att när det kommer till små kryp som finns i mitt hår så är jag inte alls sansad! 

Gormade iväg Ola till ICA eftersom det apoteket har öppet sent på kvällen. Under tiden så kammade jag mitt hår frenetiskt samtidigt som barnen satt på golvet två meter ifrån och försökte tala om att löss inte är så farligt... 

Ett av dom barnen var Christoffer, 10 år med HF Autism som är rädd för både det ena och det andra! Så här i efterhand så kan jag bli stolt över honom, just då kunde jag inte riktigt tänka så klart.

Efter att jag informerat barnen om att det inte är så festligt eftersom JAG måste sanera huset hela natten, tvätta lakan, mössor, jackor etc så gick Caroline till fönstret, tittade ut och sa ”Gode gud gör så att pappa kommer snart.... ”

I detta något kaotiska tillstånd ringer Ola som i ungefär 2 sekunder hör min något hysteriska stämma säger att "Det var inget, jag är på väg... " Senare visade det sig att han tänkte att jag kanske kunde börja bädda ur sängarna medans jag ändå väntade, men han insåg direkt att det inte riktigt skulle mottagits så väl just då... Tur vi känner varann efter 13 år.... Ha, ha, ha....

Men som sagt schampot kom och vi lusade av oss, tvättade lakan, mössor, pyjamas och gud vet allt. Gosedjuren fick frysas ner, tur det var kallt då... Kan lova att folk som åkte förbi kunde se vår trapp prydas med det mesta ;)

Carolines pyjamas klarade dock inte min sanering utan krympte och innehar numera storlek 110/116 istället för 134.

Nu har ju vi klarat oss rätt länge ändå, men ändå.... Det hjälps inte och tyvärr verkar inte alla vilja få bort lössen lika mycket.... 

Vi får jättebra rekommendationer från skolan, men det är solklart att inte alla följer dom för isåfall hade problemet inte existerat? Själva har vi utökat kammandet till varje dag och det kommer vi göra tills dess att man kan tro att lössen är borta. 

Det kliar på hela mig bara jag tänker på dom.... Och jag kan för mitt liv inte förstå varför man inte vill göra ALLT för att få bort denna ohyra. Känslan när lusen ramlar ner på det vita pappret när kammen dras genom håret.... Fy f-n, jag hoppas vi klarar oss nu! Caroline har iallafall uppsatt hår, är väl förmanad OCH inte minst hon har sett sin hysteriska mamma en gång, det vill hon nog slippa en gång till... :o

Nummer 2 på L som jag avskyr... Lera! Även där Fy f-n... Jag förstår att man kan tycka mindre bra om kyla och att folk vill att det ska bli vår, men jag är ledsen att krossa alla vinter-hatare det blir inte vår bara för att snön försvinner! I värsta fall får vi ha lerigt i fyra månader, i bästa fall så hinns precis allt skitas ner så mycket det kan sen fryser det på igen och då kommer vattnet som finns i backen nu frysa och sen fryser allt sönder istället!!

Nu är jag kanske lite extra emot detta väder eftersom jag inte har ridhus och i och med detta regn så blir det en konstig form av tjällossning mitt i vintern. Dessutom blir det mörkt och som jag sa skitigt!!! Snälla, ge mig vintern tillbaka.......

Nu ska jag gå och klia mig lite i huvudet, titta ut genom fönstret och se regnet strila ner i mörkret utanför... Tack å godnatt!

Sjukskrivningen är slut... Livet kommer tillbaka hoppas jag ;)

 Nu börjar livet sakteliga återgå till normal-läge och det är obeskrivligt härligt! Visst det är trevligt att vara ledig och skulle livet vara en enda lång semester (med lön) så skulle jag mycket väl kunna fylla mina dagar med en massa bra och roliga saker. Men att gå hemma med en nyopererad högerhand är allt annat än ledig tid, det är tristess....
Jag har dessutom varit mycket duktig att hålla mig lugn, vilket vissa tydligen trodde att Ola skulle få problem med, men det är så tråååkigt!

Och när jag har tråkigt fysiskt så börjar jag , till Olas frustration, att planera en massa BRA saker... Ha, ha, ha... Så jag har löst en massa bra saker i huvudet de här veckorna och en av sakerna var att få till att Caroline skulla lära sig åka slalom. Så jag bokade in slalomskola till Caroline och tog med barnen till Branäs i fyra dagar. 

Sånt hade jag ju inte kunnat i ett normal-läge så det var ju iallafall något positivt! Och tack till två fantastiska skolor som bara så där godkände ledighet fast det nyss varit jul-lov! Och inte minst tack till mamma Gunilla som inte bara var med oss i två dagar utan dessutom åkte upp till Branäs en dag i förväg för att dra på värmen så det inte skulle vara 12 grader inomhus när vi kom!

Branäs ja.... Där är jag ju mer eller mindre uppväxt! Inte så att vi bott där permanent, men varje lov sedan jag var liten var vi där och eftersom mamma jobbade inom skolan så var sommarlovet ett enda långt Branäs-häng. Långt innan skidbacken kom... När jag var liten så åkte vi slalom på Långberget i Sysslebäck och då hade man minsann inga värmestugor och restauranger överallt! Nej, en termos med varm choklad och en macka i en snödriva fick man vara nöjd med. Och ska jag berätta något, när jag var liten så frös jag... Jämt! Fast jag gillade ändå att åka slalom J.

Innan man byggde Branäsbacken så var det kalhyggen i stort sett där backen idag går från toppen och ner. Det hände att vi fick skjuts upp till toppen och sen åkte vi i djupsnö ner till byn! Som var betydligt mindre än den är idag, eller inte mindre till ytan utan färre med hus. Då gick vägen intill bergskanten och sen var det långa gärden ner mot älven. Mormor och morfar bodde i ett hus som idag ligger ungefär 200 meter från husvagnscampingen. Under barndomsåren och senare under tonår och yngre vuxen ålder lärde jag känna många helt fantastiskta människor i dalen varav jag fortfarande har kontakt med flera av dom, några bor kvar och andra bor utspritt i både Sverige och Norge. Många fantastiska och hysteriskt roliga minnen att luta sig tillbaka på finns det!

Det var också i Sysslebäck som jag började rida på den ridskola som fanns där. Jag var väl i 6-års åldern när jag började få lektioner där uppe och sedan red vi så fort vi kom upp på helger eller lov. Ett par år senare började jag på ridskolan i Södertälje. 1985 flyttade vi sedan till Karlskoga och vi köpte då på hösten "den vita faran", även kallad Sippan. På den vägen är det.....

(Bilden på Branästopp där finns idag en stor liftstation för gondolerna :))

Men tillbaka till Branäs 2016 och barnen. Just denna vecka som jag bokat in skidskola var det förstås minus 20 grader och lite till ibland... Men eftersom jag själv frös så mycket som barn och idag finns det så otroligt bra kläder så baltade jag på Caroline ordentligt allt från ullstrumpor i pjäxan till skidmask under hjälmen. Och det gick hem, varm som en kamnin varenda dag när jag hämtade henne! Och som hon har haft roligt dessa dagar... 

Så nu har jag letat fram mina skidor (jättebra carvingskidor), pjäxor och stavar. 

Skidorna har efter några år i garaget fått lite rost på kanterna så de ska lämnas in på slipning och vallning, pjäxorna är för små så nu ska jag köpa nya (läs begagnade) och sen på sportlovet hoppas jag få ledig så ska vi dra till Branäs igen och åka slalom. Det blir väl ungen som får visa morsan efter alla vilo-år eller så är det som att cykla, det sitter i ryggmärgen? Jag återkommer i frågan ;)

Christoffer är inte alls intresserad av slalom! Om det beror på att man måste lära sig något nytt, att folk kan se när man misslyckas i backen eller om han helt enkelt bara tycker det är helt onödigt att kunna ska jag låta vara osagt. Men han kan åka längd och skridskor så han har att roa sig med på vintern ändå! För att inte tala om pulka, det är han kung på ;)

Under våra dagar på minisemester så har vi varvat aktiviteterna efter allas intresse: slalom, leka ute, leka inne, slappa i soffan, äta godis, åka gondlen (utan skidor), åka skridskor och vara i badhuset. Båda barnen nöjda, mamman slutkörd fast hon inte gjort en enda av aktiviteterna själv förutom slappa i soffan och äta godis, det kan man göra med vänster hand :D

Ska också erkänna att jag faktiskt inte blev så bra som jag trodde jag skulle bli efter operationen. Har fortfarande ont och har varit i kontakt med ortopeden. Inflammationen i senan finns kvar än så jag har ätit en omgång med diklofenak och använder skenan så mycket jag kan! Men i vilket fall så börjar jag jobba imorgon och jag ska ta ny kontakt med ortopeden till veckan :)

För att återgå till en av mina fantastiska planer som jag smitt under sjukskrivningen, det kan bli lite fix på stallet till sommaren (eller som Ola sa ”när det blir plusgrader iallafall...”)

Woop, woop..  :D

Operation avklarad och i shoppingtagen...

Då sitter jag här hemma, sjukskriven och rastlösheten börjar krypa sig närmre.... Fast jag är trött emellanåt också och då är det otroligt skönt att bara kunna lägga sig ner med gott samvete och vila lite! 

Tycker dock att jag mår oförskämt bra så här tre dagar efteråt, men doktorn sa också att jag skulle röra på handen/tummen så mycket som möjligt för att få igång rörligheten ordentligt så det är nog rätt normalt att man inte är jättedålig i handen efter den här typen av operation.

Operationen i sig är ju snabbt avklarad, men det är faktiskt inte så skönt att opereras under lokalbedövning med en manschett på armen som stoppar blodflödet under operationen. Dessutom så var jag mindre bedövad nu än förra gången, eller på ett mindre område ska jag säga, så nu kände jag alla fingrar inkl tummen men där bara längst ut. Så när  han testade senans rörlighet så kunde jag röra tummen själv, det var lite läskigt :o

Och under hela operationen så hör man hela konversationen och är ofta en del i konversationen, det är lite udda J. 

Det var iallafall välbehövligt och någonstans kändes det väldigt bra att läkaren bekräftar ens problem. 

Han sa att det var ett av de värre fallen han hade opererat! Så nu hoppas jag på stor bättring framöver ;)

Idag är det två år sedan jag började på mitt nuvarande jobb! Tänk att tiden går så fort och jag känner mig fortfarande som en rookie ibland.... Tur man har rutinerade kollegor att luta sig mot! Men vad nyttigt det är att byta yrke helt och hållet, från något man kan och vet på sina fem fingrar till något som nästan är helt främmande.  Finns nog många som borde prova det....

Råttan får vila nu i några veckor. Skönt för henne och lättnad för mig att inte behöva ordna så hon får röra på sig. 

Maja däremot vågar jag inte ställa av så hon får röra på sig av snälla Pia och Mathilda. Hon behöver ju inte gå varje dag, men det känns inget bra att låta henne stå i tre veckor heller så på det här viset har det löst sig otroligt bra!

Ola fixar marktjänsten för hästarna som aldrig förr... fodring, ut- och insläpp, mockning, fixar vatten, maten i hinkar och höpåsar.... 

Han kanske kommer ta över varenda syssla för mig sen när han inser hur mycket han saknar det efter att mitt sår är läkt? Vem vet? ;)

Det är helt otroligt,  men i dagarna är det TVÅ månader sedan Castor åkte! Tiden går så sjukt fort.... Castor gör sig dock påmind här på gården lite överallt. 

Efter att jag sålde har jag bl.a. köpt två Thermobar till hagarna, betalat nya transporten, nya vinterdäck till bilen och vinterdäck + nya fälgar till transporten...  

Väldigt bra grejer och jag är galet nöjd med mina inköp! 

Thermobaren till hagen kan jag nästan ångra att jag inte köpt tidigare fast de är dyra förstås så är det så himla skönt att veta att hästarna alltid har ljummet vatten att dricka. Men 65 liter är gränsfall till tre stora hästar, fast mycket mer än vad de hade tidigare när vattnet frös på några timmar.

Jag sålde ju min transport i samma veva och där har det också investerats i bra saker förstås!

Mitt dyraste inköp för transporten var en ny (läs begagnad) dressyrsadel till Råttan. 

Tyvärr han jag inte prova den ordentligt innan operationen, men det är en Passier Optimum så det måste gå bra för det är ungefär som Toyota, det är bara är rätt märke (för mig)  ;) Ha, ha, ha... 

Nä, men annars får jag väl sälja den och börja leta igen! 

Utöver den så införskaffade jag mig också en skitbra klippmaskin som jag lovat mig själv att vara super-rädd om! 

Min klippmaskin jag hade tidigare var en billig modell från Jula som förvisso funkade rätt bra så länge det var normal päls. Har ni någonsin sett en cushingponny med normal päls? 

Nej och inte Kavats heller så den klappade ihop helt när jag klippte honom i våras och när jag stod där med en halvt klippt häst så fick jag låna maskin till resten... Inte roligt! 

Men min nya, dyra maskin har jag stora förväntningar på.... 

Och för att inte alla ska tro att jag bara köpt grejer till mig själv och hästarna så fick även Ola en fotokurs!

Det är han väldigt värd efter de här dagarna som varit och veckorna som kommer! 

Hur jag ska kompensera mamma och pappa som kommer mocka stallet nu när Ola börjat jobba har jag inte klurat ut än, men det har jag ju tid att klura på nu när jag vankar av och an är hemma....