Vad vill vi minnas i vårt slutskede?

Idag hoppas jag inte att en del av mitt inlägg trampar någon på tårna, det är isåfall inte min mening utan det är en reflektion över livets olikheter och en reflektion över hur livet kan sluta....  Fast oftast så trampar man någon på tårna iallafall så jag ber om ursäkt i förväg!

För snart 5 (!!!) månader sedan slutade jag på Transcom.  En mycket välbekant värld för mig efter några år innanför väggarna J

I mitt jobb där så var det en självklarhet att vi jobbade mot satta mål med siffror, resultat och ekonomi. Hela tiden var det däråt man strävade och någonstans på mitten skulle kvalitén få sin beskärda del, nog så viktig den med!

Mycket tävlingar pågick, ibland under korta intensiva perioder och ibland längre... Fina priser stod på spel och förstås en hel del ära... Tävlingsmänniskan i mig gillade detta! Vinna var det enda man skulle oavsett om det gällde middagar till hela gruppen eller en biocheck. Man vill bara vara bäst, förstås ha bästa gänget (vilket jag självklar hade ;)) och hela tiden ha bra siffror!

Vi tog knappt raster utan hämtade en kopp kaffe och körde vidare, självklart tog vi lunchraster men inte så ofta (snarare vääääldigt sällan) den där så välbehövliga kafferasten!

Som sagt jag gillar det här momentet och det kanske(?) är det som triggat mig att hålla igång på företaget, vem vet?!

Att ha gått från den ”världen” till förskolevärlden är en sådan total skillnad som man knappt kan förstå!

Första dagarna kunde jag känna den där paniken över att jag faktiskt inte sprang som en galning, kanske inte fysiskt utan psykiskt. Att man inte hela tiden planerade varje timme i detalj för att kunna maximera det man hinner med på en dag! Nej, jag kunde nästan känna att jag kanske missat något, ska det vara så här o.s.v.

Nu börjar jag komma till ro, jag gillar att inte springa som en galning mentalt och det slog mig imorse när jag vaknade med huvudvärk och fick ta en Treo att jag faktiskt inte haft huvudvärk en enda dag sedan jag började på nya jobbet.

Det måste bero på att min prestation är endast en del i arbetslaget, jag mäts inte individuellt längre....

Det viktigaste jag  nu kan göra är att ta mig tid, lyssna på barnen och umgås med dom för att ge dom en liten del för en bra grund inför resten av livet.

Och jag vill tillägga att jag numera har rast... en rast där jag bara sitter, dricker kaffe och pratar med kollegor om allt och inget. Det är kvalité som gäller rakt igenom, både för mig, mina kollegor och framförallt en bra kvalité för barnen hos oss.

Med allt detta sagt så tillägger jag att jag alltid kommer gilla Transcom, jag saknar alla jag jobbade med och jag skulle aldrig vilja ha dessa år ogjorda. Det var bara dags att göra något helt annat... 40-års kris? Ja, vem vet ;)

Nu är min reflektion över om detta... Nu kommer nästa...

Idag gick min lilla farmor bort. Hon har levt ett långt liv och skulle i juni fyllt 98 år, dock ska tilläggas att i vår släkt så ska man tydligen bli gammal så vi kanske inte ser det som lika gammalt som många andra. Morfar gick bort ett par månader innan han fyllde 97, mormor gick bort för tidigt(!) i cancer i en ålder av 87 och farfar gick bort efter en kort tids sjukdom när han var 89.

Farmor och farfar var riktiga globetrotters och de delar av världen de inte varit till är få typ antarktis och sydpolen?

Farmor fick leva sina sista 15 år ensam efter att farfar gick bort. Farmor skötte hushållet och farfar allt annat... Då blir världen rätt stor och nästan omöjlig att klara av! Farfar gillade alla nya saker som kom ut på marknaden och köpte på sig moderniteter när det kom. Tänk när vi fick veta innan alla hade VHS att han hade en VHS ståendes... På vinden för farmor tyckte inte dom behövde en när han hade kommit hemdragandes med den något år tidigare! Den var ju nästan omodern när den för första gången användes J

För morfar var det tvärtom... Mormor skötte hushållet med järnhand och han var absolut inte betrodd i köket! 

Morfar var dock till en krutgubbe som gav sig den på att bli bra på hushållet när han då blev själv. Han bakade sockerkakor, lagade mat och klarade sig riktigt bra... Fast så klart så blir ju inte livet detsamma när man blir ensam på en gård i norra värmland (Branäs) så sent i livet. 

Morfar hade en granntant som också blivit ensam och som goda vänner de var så hjälpte de varandra, morfar handlade och Siri lagade mat. Det var nog lite guldkant i vardagen. 

Men blir man 97 så blir man ibland den sista kvar och så blev det för morfar. Han blev lite deprimerad och tappade gnistan ett tag, han fick då kontakt med hemtjänsten som kom som lite sällskap varje dag och han tog sig till slut tillbaka och fortsatte sitt aktiva liv med träslöjd och silversmide.. In i det sista....

En morgon gick han upp tidigt som vanligt, åt sin gröt, grejade lite och gick sen och la sig att vila. När hemtjänsten kom lite senare så var han inte sig själv i sängen. Efter några veckor på Torsby lasarett så fick han gå vidare. 

Jag ser det som att han fick gå vidare för har man levt ett aktivt liv, bott själv, varit helt oberoende i ett sånt långt liv då vill man inte bli liggandes under lång tid! Det skulle inte jag vilja och jag är säker på att inte morfar ville det!

Nu åter till lilla farmor... Hon har också hela tiden kunnat bo kvar hemma i sitt hus i Karlstad. Det hus som hon haft under så otroligt många år, det hus som pappa bott i när han bodde hemma och som hon så väl kände utan och innan.

Direkt när hon blev själv så blev hon lite beroende av hjälp från pappa eftersom hon aldrig i sitt liv betalat en räkning, använt kort vid betalning o.s.v. Beroendet har förstås ökat med åren, men hon har ändå kunnat klara sig mycket själv med hjälp av att pappa och/eller mamma åkt till Karlstad för att handla åt henne, klippa gräs etc.

Hon fick efter hjälp från mamma färdtjänst vilket gjorde att hennes frihet blev större, hon åkte till Karlskoga, till stan m.m.

Men efterhand så har hon blivit allt sämre. Det började med att man märkte att hon blev ”äldre i minnet”, hon fick allt svårare att gå och hemtjänsten var ett faktum. 

Därifrån så kunde hon efter ett tag inte ta sig upp på övervåningen utan risk för att ramla i trappan. Och hon uppmanades att inte gå upp utan be hemtjänsten eller mamma/pappa om hjälp med att hämta saker när de var där. Är man en bit över 90 så tar man ju inte sådana tillrättavisningar utan protest och allt som oftast så hittade man saker nere som man med säkerhet visste var uppifrån. 

Jag förstår att det var frustrerande för övriga inblandade men jag måste ändå säga att jag tycker det var lite uppfriskande! Det visar ju att det är lite jävlaranamma i människan ;)

Sista tiden, vet inte exakt men kanske sedan slutet av oktober början på november så blev hon sängliggandes. Jag, syster Mia och Caroline åkte då in till Karlstad för att hälsa på. Hon hörde inte vad vi sa, men vi skrev lappar, hon läste och svarade.

Rätt redig i huvudet, visste helt klart vem Caroline var och pratade med henne om hennes ponny m.m.

Sedan gick det fort utför och i slutet av november blev det bestämt att hon skulle få flytta till mamma och pappa i Karlskoga. Hur trevligt kan det vara att ligga i sin säng, ensam i ett hus i Karlstad och bara känna sig ensam. Hon ringde ofta och frågade mamma och pappa när dom skulle komma så visst ville hon ha sällskap. Så flytten bestämdes till en måndag och hon var med på det, då trodde man kanske inte att hon skulle klara helgen. Det gjorde hon, krutgumman, och hon klarade nästan två månader till innan hennes kropp som blivit betydligt mindre gav upp.

Mamma och pappa har ju verkligen gjort allt dom kunnat och lite till. Min syster Mia har också ställt upp mycket, jag ska erkänna att jag inte är så duktig som hon. Det beror lite på att jag är som strutsen, stoppa huvudet i sanden ett tag så kanske det går över.... 

Nej, men när min mormor var dålig så hälsade jag på henne i slutskedet. Det var inte så jag ville minnas min mormor, men den bilden av mormor finns fortfarande kvar och jag ville denna gång hellre ha kvar sista minnet av farmor som hon var under vårt besök i november när hon ”pratade” med oss, satt upp i sängen och vi kunde ha en kommunikation därför valde jag att hantera situationen så här denna gång.

Hade farmor frågat efter mig så hade jag självklart suttit hos henne, men i hennes värld var jag inte född... Hon tog sig rätt många år tillbaka i tiden och jag hoppas hon fick återuppliva en massa roliga barndomsminnen sista tiden i livet!

Min reflektion av detta är... Vad händer med alla gamla människor som inte har någon som min mamma och pappa i sitt liv. Vem förgyller deras tillvaro, delar deras minnen? Jag förstår att personal på äldreboenden gör så gott dom kan, men dom vet ju inte vilka personer som passerat i människans liv. Tänk så många som bara ligger i sina sängar och inte har någon som har ”tid” för dom eller kunskap om dom... Jag hoppas aldrig jag behöver uppleva det, även om jag kanske inte är helt medveten då.

Jag hoppas mitt liv efter 90+ år (jag räknar med att det går i arv) slutar ungefär som morfars, rätt snabbt men tillräckligt långsamt för att omgivningen ska hinna med.

Så nu en uppmaning till alla som orkat mitt inlägg, ta er tid för alla släkt och vänner medans tid finns!!

Barn/unga och t.o.m. vuxna får kanske ett minne med sig för livet med just Dig, det kanske är DET minnet som ger guldkant på deras tillvaro när de 80-90 år senare ligger i sängen och minns tillbaka.....

Till alla som kommit heeeela vägen hit i bloggen, ha en bra kväll på er :D