Castor växer....

Idag har det gått en månad sen vi hämtade hem "benranglet"... Tiden går fort och det var precis som jag misstänkte, lite mat skulle lösa problemet!

Märkligt att folk inte kan förstå att en häst på nästan 175 cm och med 50% fullblod behöver mat, massor av mat....

Första dagarna tyckte jag han fullkomligt kastade i sig maten (kraftfodret), men har nu lugnat ner sig! 

Eftersom jag ville ha lite koll på hull och hur mycket han åt så fick mina hästar fram till midsommar gå i vanliga hagen på förmiddagar med fri tillgång på hösilage och sen gå på gräshage under eftermiddagarna. 

Men sedan midsommar går de ut direkt på morgonen i gräshagen. Han får dock ändå hö när han kommer in och rätt mycket på kvällen! 

Allt går ner så aptiten är det inget fel på :)

Nu tycker jag att han gått upp en del (hoppas jag inte lurar mig själv) och därför har jag ridit honom i fyra dagar. 

Vet inte om jag inte minns hur han var, men han känns så ostabil? Nästan som att sitta på en vinglig unghäst. kan i och för sig ha att göra med styrka, men ändå?!

Våra ridpass är väldigt kravlösa, det enda han måste göra är att gå fram! 

Fast det kan ju räcka som krav för en latmask som Castor :) 

Här kommer lite bilder... De först fyra är från 30 maj (samma dag som han kom hem), de sista fem är från igår kväll! Jag tycker själv att det är en stor skillnad på så pass kort tid!

Att inte vara redo för "det där" adjö't...

Dagen inleddes med att jag vaknade 6.20 (trodde jag) och stressade nästan ihjäl mig för att få ut hästar och göra mig iordning till jobbet... Sätter mig i bilen åker av gården och ser då att klockan är 5.45 och inte 6.45! Får gnugga ögonen bättre på morgonen!
Så jag åkte in på gården igen och kunde sätta mig ner i 30 min i lugn och ro!

För er som missat så gick Majas flughuva sönder i torsdags och efter att den tvinnat ihop sig lyckades den åka in mitt emellan ögonlocken och orsaka en enorm svullnad. Det var omöjligt att komma åt att se om själva ögat var skadat. Fredag morgon kl.7.00 sms:ade jag Karin och bad henne höra av sig när hon hade tid... Det tog 2 minuter så fick jag svar att det var bara jag ringde! 
Så sattes Metacam in och receptfri ögonsalva införskaffades! På lördagen var svullnaden bara en bråkdel av hur det var från början och efter förfrågan om det var ok så tog jag ut Maja på en tur under förmiddagen. Vid 15.30 så såg vi att hon inte gick rent i hagen och när vi drygt en timme senare tog in så var hon otroligt halt, ville inte belasta benet alls.... Dom här två skadorna har förstås inget med varandra att göra, men det är ju märkligt att en häst som inte har en skada på hur länge som helst får två stycken inom loppet på lika många dagar!
Majas ben var detsamma under hela söndagen och hon gjorde alla möjliga "moves" för att slippa belasta benet! Igår kväll kände jag mig övertygad om att det är kört och att våra 19 år tillsammans är över.... Vi hade redan gjort upp med Karin att försöka få in henne och ta henne hem till Karin under måndagen! Ändå hade vi tårar- & kramkalas i stallet igår, jag och Caroline! 
Imorse var hon fortfarande lika halt, men tro på f-n om hon inte var bättre när Ola var hem och hämtade henne vid 12-tiden :D
Antagligen har hon vridit till och fått någon rejäl stukning i kotan. Nu avvaktar vi och blir det inte bättre får det bli en röntgenplåt längre fram!
Ögat då? Jo, hornhinnan har fått en liten skada så nu ska vi behandla det i ca 14 dagar. Fast med ett öga mindre klarar man sig, utan fyra ben har man ingen häst!!! Nu ser vi framåt med tillförsikt, men en sak är säker... Jag är INTE redo att klippa våra band än så jag hoppas verkligen hon frisknar i! Sen, när hon gjort det, då ska vi bestämma hur vårt fortsatta liv tillsammans ska vara... Träningskompisar, skogsmullar eller göra någon mer tävling? Just nu vet jag inte om en tävling är värd risken att något ska hända och att jag pga det skulle behöva skiljas från mitt längsta förhållande....

(På bilden Maja och en liten Råttan taget under Teas mage :))

Här uppskattar vi olikheter!

Nu var det länge sen jag skrev ner någon tanke, reflektion eller händelse här på bloggen! Det beror knappast på att tillfällen och händelser saknats utan helt enkelt på att jag inte tagit mig tid att skriva!

Sista tiden har det hänt saker som fått mig att tänka till och idag kände jag att jag måste skriva av mig om det!

Vi har sen en månad varit i full gång med att fullfölja utredningen på Christoffer på BUP och det tvingar en att tänka tillbaka på perioder, händelser och situationer... Mycket nyttigt! 

Om vi gjort några fel på vägen? Ja, säkert massor men det gör ju alla föräldrar, ingen är perfekt! Ingen ska ha tron att man är det och ingen ska behöva leva med pressen av att andra tror att man är det... Tyvärr finns det folk som tror det om sig själv, förstå vilken press man lever med hela tiden!

Nu tillbaka till vår "perfekta" son, han har förstås precis som alla andra svårigheter att tampas med, både vanliga och sådana han får med den typ av problematik han har och trots att vi får tampas en del så är han förstås precis så som vi vill... 

Det är klart att han skulle ha mindre med svårigheter att tampas med om han inte har en problematik men då vore han ju inte vår Christoffer!

Och nu när vi har fått möjlighet att tänka tillbaka så ångrar man förstås massor t.ex alla förmaningar vi skickades med under en period och som vi ältade med honom ideligen, men nu när vi fattat att det ligger något mer bakom så har jag istället börjat uppskatta alla hans egenheter på ett helt nytt sätt! Och det är bara en tidsfråga innan jag får Google:a varenda fråga som poppar ur honom! Smarta unge :)

Han pratar inte hur man vrider på timern till micron, nej han pratar om hur microvågorna fungerar! Han pratar inte heller om att anledningen till att vattnet stannar i sjön beror på strandkanten utan att det beror på gravitationen och att det är nollgravitation i rymden... 

Han tänker massor och tänk om man fick krypa in i hans tankar för en dag och bara prao:a så man fattar bättre hur tankarna spinner på! Spännande är det...

Sen har vi vår fantastiska Caroline! När hon var liten skojade vi alltid med att hon skulle kunna leva på charmen, men DET kommer hon inte behöva för den skallen går inte av för hackor den heller! Dessutom har hon ett EQ som är helt fantastiskt, så otroligt mån om allt och alla med en obeskrivlig medkänsla! Här skulle man kanske kunna bli orolig för att medkänslan skulle kunna bli något andra drar nytta av senare i livet och så skulle det kunna bli OM det inte vore för hennes humör!!! Oh herregud vad ilsk hon kan bli... Lilla timida, gulliga Caroline :)

Och fast man kan bli arg så det bubblar ibland så är det också otroligt härligt att hon vågar visa hela registret på känslor! Att hon själv känner att vårt bemötande inte är värre än att låta ilskan bubbla kvar inom henne!

Caroline vill vara med på alla aktiviteter som kommer i vår väg och Christoffer vill inte på några villkor vara med på något!

Det som jag inledningsvis skrev att jag tänkt mycket på är förutom känslan av att numera kunna uppskatta Christoffers tankar, idéer och egenheter är att vi har berikats på så många olika vis i livet!!! 

Vi har fått två barn, bonus att det blev en av varje, men framförallt att vi fått två barn som är såååå olika, som vill så olika saker och som har totalt skilda förutsättningar och ändå så älskar man dom och uppskattar dom precis lika mycket!!! Helt otroligt och resan med dom juvelerna är bara i början av livet ändå har vi redan lärt oss så mycket! Vart ska det sluta? ;)

Vi behöver fler modiga människor....

Senaste veckan har Facebook fullkomligt översvämmats av en massa idiotiska nomineringar och det verkar aldrig ge sig....

Antar att den som kom på grejen inte får köpa sig en platta själv på bolaget?!

Jag har även sett flera riktigt modiga "svar-på-tal-filmer" där man tydligt markerar sitt avstånd till dessa utmaningar, all heder till dessa människor!

Men den häftigaste, hittills ska jag nog säga, är en 15-årig tjej som tydlig markerar sin ålder och att det inte är ok att bli nominerad i hennes ålder... Dessutom talar hon om att killen som nominerat antingen är född -98 eller -99!

Inte nog med att så unga blir indragna i leken, vi utsätter dom för grupptryck, vi uppmanar att dricka alkohol och lägga ut film på sig själv offentligt och vi uppmanar till langning om man inte antar utmaningen?!

Den här tjejen som bara var 15 tar fram ett glas Oboy och sveper för "det är gott och det är något hon FÅR dricka!"

Nu är det fler och fler "vuxna" som deltar och vad ger vi då för signaler till unga tonåringar? 

Man kan alltid hävda att man själv inte utmanat en minderårig men så länge man ser till att skiten fortgår så kan man också vara säker på att någonstans i ledet efter en så är det någon som utmanar en allt för ung människa... Tänkvärt?

Det finns så mycket bättre utmaningar, istället för att köpa den där ölen som ska svepas, förnedrande framför kameran och sen låta folk få skratta till så kan man ge den där slanten till bättre behövande! Tänk vilka summor det skulle vara vid det här laget!!!

Och sen kan man istället träffa sina vänner och ta ett glas i trevligt sällskap å samtidigt njuta av det man dricker....

Det finns ingen som kan påstå att det är gott och njutningsfullt att svepa en öl, känns bara förnedrande att se dessa upplagda filmer och hittills ska jag gladeligen erkänna att de enda jag sett från början till slut är de där modiga som vågar gå emot strömmen!!! Vi behöver fler av er...

Någon främmande tycker att jag är duktig!

Alla som känner mig sen förr (10-20 år sen) vet att mitt liv idag kontra då ser helt olika ut.

Idag framstår jag knappast som någon partypingla, jag motionerar och är nästan jämt hemma på helgkvällar! Då.... Ja, jag var ute jämt, rökte cigaretter som en borstbindare och hemma var jag nästan aldrig...

Att jag klarade Vasaloppet -03 berodde enkom på två saker, att jag som liten lärde mig grundtekniken bra och nr 2 för att jag är så jäkla envis!

Jag rökte nog både på start- & mållinjen... Herregud!

Sen kom Christoffer, tyvärr lyckades jag inte hålla mig ifrån cigaretter efter hans ankomst och rökte tills jag blev gravid med Caroline. I september -07 slutade jag vara borstbindare och valde ett rökfritt liv! Idag kan jag inte fatta att jag rökte i 20 år, det luktar rätt mycket framförallt efter att någon rökt och så har jag luktat i sååå många år.... Men tro nu inte att bag stör mig på rökare, absolut inte!!! Alla väljer själva hur dom vill leva sitt liv och jag har valt mitt :D

Hur som helst så blev ju gravidkilona lite svårare att bli av med efter att Caroline var född. När man rökte var det lättare! 

Men röka skulle jag inte så jag började motionera. Till en början gick jag promenader, att springa var inte att tänka på. Successivt så blev konditionen bättre, kilona började minska och jag började springa lite grann... Därefter har det ökat och nu är joggandet en del av min vardag, jag gillart :)

När man fått igång kondisen och musklerna så kommer man sen till en punkt då det börjar bli skönt att springa och då är det härligt!

Men nummer ett i mitt motionerande är förstås hästarna, sedan springa och åka skidor! Den stora skillnaden med min syn på min ridning är att jag nu ser även den som en himla bra motionsutövning, inte något jag gör för att prestera något resultat.

Under sista åren har jag varit med på vårruset, Karlstad stadslopp och Blodomloppet och om några veckor åker jag halvvasan! Vem hade trott det om mig för 15 år sen? Själv hade jag dött av skratt :D

Eftersom jag när som helst kan få infall att springa eller göra något annat aktivt så blir det väldigt sällan att jag kostar på mig ett glas vin, en öl eller någon annan alkohol! Även om jag fortfarande tycker det är skitkul med fester så är inte alkohol något som jag tar en kväll för att slappna av, då är en kopp te mer min melodi.... Men tro nu inte att jag aldrig tar ett glas, det händer men bara ibland. Skulle jag däremot bli bjuden på fest då tackar jag med glädje ja om jag kan, men det där med att vara på fest/krogen fredag och lördag varje vecka känns som någon annans liv inte något som jag gjort eller ens orkat med....

Idag när jag var på Träningslagret så bestämde jag, som vanligt, i förväg hur länge jag skulle springa. När klockan hamnade på 25 min så stängde jag av.. I samma ögonblick lägger någon en hand på min arm?! En för mig helt främmande kvinna som säger att jag är duktig, att hon är imponerad och att det är som mig hon vill bli... Det var hennes mål sa hon!

Vad förvånad jag blev... Vem hade trott det för 15 år sen, att någon på ett gym skulle se upp till mig och säga att jag är duktig?! 

Jag tackade förstås och försökte peppa henne i hennes kamp att komma över den där tröskeln somr skillnaden mellan att löpning är jobbigt eller härligt!

Ännu en fantastisk dag är tillända, en dag då någon tycker att jag är duktig och vill vara som mig... Jag måste ändå säga att JAG  är sjukt imponerad och glad över att det finns sådana människor som till en främmande människa kan ge beröm! världen är full av överraskningar :D

Vad vill vi minnas i vårt slutskede?

Idag hoppas jag inte att en del av mitt inlägg trampar någon på tårna, det är isåfall inte min mening utan det är en reflektion över livets olikheter och en reflektion över hur livet kan sluta....  Fast oftast så trampar man någon på tårna iallafall så jag ber om ursäkt i förväg!

För snart 5 (!!!) månader sedan slutade jag på Transcom.  En mycket välbekant värld för mig efter några år innanför väggarna J

I mitt jobb där så var det en självklarhet att vi jobbade mot satta mål med siffror, resultat och ekonomi. Hela tiden var det däråt man strävade och någonstans på mitten skulle kvalitén få sin beskärda del, nog så viktig den med!

Mycket tävlingar pågick, ibland under korta intensiva perioder och ibland längre... Fina priser stod på spel och förstås en hel del ära... Tävlingsmänniskan i mig gillade detta! Vinna var det enda man skulle oavsett om det gällde middagar till hela gruppen eller en biocheck. Man vill bara vara bäst, förstås ha bästa gänget (vilket jag självklar hade ;)) och hela tiden ha bra siffror!

Vi tog knappt raster utan hämtade en kopp kaffe och körde vidare, självklart tog vi lunchraster men inte så ofta (snarare vääääldigt sällan) den där så välbehövliga kafferasten!

Som sagt jag gillar det här momentet och det kanske(?) är det som triggat mig att hålla igång på företaget, vem vet?!

Att ha gått från den ”världen” till förskolevärlden är en sådan total skillnad som man knappt kan förstå!

Första dagarna kunde jag känna den där paniken över att jag faktiskt inte sprang som en galning, kanske inte fysiskt utan psykiskt. Att man inte hela tiden planerade varje timme i detalj för att kunna maximera det man hinner med på en dag! Nej, jag kunde nästan känna att jag kanske missat något, ska det vara så här o.s.v.

Nu börjar jag komma till ro, jag gillar att inte springa som en galning mentalt och det slog mig imorse när jag vaknade med huvudvärk och fick ta en Treo att jag faktiskt inte haft huvudvärk en enda dag sedan jag började på nya jobbet.

Det måste bero på att min prestation är endast en del i arbetslaget, jag mäts inte individuellt längre....

Det viktigaste jag  nu kan göra är att ta mig tid, lyssna på barnen och umgås med dom för att ge dom en liten del för en bra grund inför resten av livet.

Och jag vill tillägga att jag numera har rast... en rast där jag bara sitter, dricker kaffe och pratar med kollegor om allt och inget. Det är kvalité som gäller rakt igenom, både för mig, mina kollegor och framförallt en bra kvalité för barnen hos oss.

Med allt detta sagt så tillägger jag att jag alltid kommer gilla Transcom, jag saknar alla jag jobbade med och jag skulle aldrig vilja ha dessa år ogjorda. Det var bara dags att göra något helt annat... 40-års kris? Ja, vem vet ;)

Nu är min reflektion över om detta... Nu kommer nästa...

Idag gick min lilla farmor bort. Hon har levt ett långt liv och skulle i juni fyllt 98 år, dock ska tilläggas att i vår släkt så ska man tydligen bli gammal så vi kanske inte ser det som lika gammalt som många andra. Morfar gick bort ett par månader innan han fyllde 97, mormor gick bort för tidigt(!) i cancer i en ålder av 87 och farfar gick bort efter en kort tids sjukdom när han var 89.

Farmor och farfar var riktiga globetrotters och de delar av världen de inte varit till är få typ antarktis och sydpolen?

Farmor fick leva sina sista 15 år ensam efter att farfar gick bort. Farmor skötte hushållet och farfar allt annat... Då blir världen rätt stor och nästan omöjlig att klara av! Farfar gillade alla nya saker som kom ut på marknaden och köpte på sig moderniteter när det kom. Tänk när vi fick veta innan alla hade VHS att han hade en VHS ståendes... På vinden för farmor tyckte inte dom behövde en när han hade kommit hemdragandes med den något år tidigare! Den var ju nästan omodern när den för första gången användes J

För morfar var det tvärtom... Mormor skötte hushållet med järnhand och han var absolut inte betrodd i köket! 

Morfar var dock till en krutgubbe som gav sig den på att bli bra på hushållet när han då blev själv. Han bakade sockerkakor, lagade mat och klarade sig riktigt bra... Fast så klart så blir ju inte livet detsamma när man blir ensam på en gård i norra värmland (Branäs) så sent i livet. 

Morfar hade en granntant som också blivit ensam och som goda vänner de var så hjälpte de varandra, morfar handlade och Siri lagade mat. Det var nog lite guldkant i vardagen. 

Men blir man 97 så blir man ibland den sista kvar och så blev det för morfar. Han blev lite deprimerad och tappade gnistan ett tag, han fick då kontakt med hemtjänsten som kom som lite sällskap varje dag och han tog sig till slut tillbaka och fortsatte sitt aktiva liv med träslöjd och silversmide.. In i det sista....

En morgon gick han upp tidigt som vanligt, åt sin gröt, grejade lite och gick sen och la sig att vila. När hemtjänsten kom lite senare så var han inte sig själv i sängen. Efter några veckor på Torsby lasarett så fick han gå vidare. 

Jag ser det som att han fick gå vidare för har man levt ett aktivt liv, bott själv, varit helt oberoende i ett sånt långt liv då vill man inte bli liggandes under lång tid! Det skulle inte jag vilja och jag är säker på att inte morfar ville det!

Nu åter till lilla farmor... Hon har också hela tiden kunnat bo kvar hemma i sitt hus i Karlstad. Det hus som hon haft under så otroligt många år, det hus som pappa bott i när han bodde hemma och som hon så väl kände utan och innan.

Direkt när hon blev själv så blev hon lite beroende av hjälp från pappa eftersom hon aldrig i sitt liv betalat en räkning, använt kort vid betalning o.s.v. Beroendet har förstås ökat med åren, men hon har ändå kunnat klara sig mycket själv med hjälp av att pappa och/eller mamma åkt till Karlstad för att handla åt henne, klippa gräs etc.

Hon fick efter hjälp från mamma färdtjänst vilket gjorde att hennes frihet blev större, hon åkte till Karlskoga, till stan m.m.

Men efterhand så har hon blivit allt sämre. Det började med att man märkte att hon blev ”äldre i minnet”, hon fick allt svårare att gå och hemtjänsten var ett faktum. 

Därifrån så kunde hon efter ett tag inte ta sig upp på övervåningen utan risk för att ramla i trappan. Och hon uppmanades att inte gå upp utan be hemtjänsten eller mamma/pappa om hjälp med att hämta saker när de var där. Är man en bit över 90 så tar man ju inte sådana tillrättavisningar utan protest och allt som oftast så hittade man saker nere som man med säkerhet visste var uppifrån. 

Jag förstår att det var frustrerande för övriga inblandade men jag måste ändå säga att jag tycker det var lite uppfriskande! Det visar ju att det är lite jävlaranamma i människan ;)

Sista tiden, vet inte exakt men kanske sedan slutet av oktober början på november så blev hon sängliggandes. Jag, syster Mia och Caroline åkte då in till Karlstad för att hälsa på. Hon hörde inte vad vi sa, men vi skrev lappar, hon läste och svarade.

Rätt redig i huvudet, visste helt klart vem Caroline var och pratade med henne om hennes ponny m.m.

Sedan gick det fort utför och i slutet av november blev det bestämt att hon skulle få flytta till mamma och pappa i Karlskoga. Hur trevligt kan det vara att ligga i sin säng, ensam i ett hus i Karlstad och bara känna sig ensam. Hon ringde ofta och frågade mamma och pappa när dom skulle komma så visst ville hon ha sällskap. Så flytten bestämdes till en måndag och hon var med på det, då trodde man kanske inte att hon skulle klara helgen. Det gjorde hon, krutgumman, och hon klarade nästan två månader till innan hennes kropp som blivit betydligt mindre gav upp.

Mamma och pappa har ju verkligen gjort allt dom kunnat och lite till. Min syster Mia har också ställt upp mycket, jag ska erkänna att jag inte är så duktig som hon. Det beror lite på att jag är som strutsen, stoppa huvudet i sanden ett tag så kanske det går över.... 

Nej, men när min mormor var dålig så hälsade jag på henne i slutskedet. Det var inte så jag ville minnas min mormor, men den bilden av mormor finns fortfarande kvar och jag ville denna gång hellre ha kvar sista minnet av farmor som hon var under vårt besök i november när hon ”pratade” med oss, satt upp i sängen och vi kunde ha en kommunikation därför valde jag att hantera situationen så här denna gång.

Hade farmor frågat efter mig så hade jag självklart suttit hos henne, men i hennes värld var jag inte född... Hon tog sig rätt många år tillbaka i tiden och jag hoppas hon fick återuppliva en massa roliga barndomsminnen sista tiden i livet!

Min reflektion av detta är... Vad händer med alla gamla människor som inte har någon som min mamma och pappa i sitt liv. Vem förgyller deras tillvaro, delar deras minnen? Jag förstår att personal på äldreboenden gör så gott dom kan, men dom vet ju inte vilka personer som passerat i människans liv. Tänk så många som bara ligger i sina sängar och inte har någon som har ”tid” för dom eller kunskap om dom... Jag hoppas aldrig jag behöver uppleva det, även om jag kanske inte är helt medveten då.

Jag hoppas mitt liv efter 90+ år (jag räknar med att det går i arv) slutar ungefär som morfars, rätt snabbt men tillräckligt långsamt för att omgivningen ska hinna med.

Så nu en uppmaning till alla som orkat mitt inlägg, ta er tid för alla släkt och vänner medans tid finns!!

Barn/unga och t.o.m. vuxna får kanske ett minne med sig för livet med just Dig, det kanske är DET minnet som ger guldkant på deras tillvaro när de 80-90 år senare ligger i sängen och minns tillbaka.....

Till alla som kommit heeeela vägen hit i bloggen, ha en bra kväll på er :D

Hur jäkla nöjd får man vara?

Hur nöjd med livet får man vara... Rätt jäkla nöjd om jag ska gå till mig själv :D

Vet inte riktigt varför, det är bara rätt mycket som fallit på plats och rätt goa saker som händer runt mig som gör att det bara känns bra....

Stallet är fullt, Rulle åker förvisso hem på måndag men om två veckor kommer en ny hyresgäst och det blir åter fullt igen!

Hästarna är igång och mår bra... Det är väl Zafira då som inte rör på sig, men är man 84 cm, söt som socker och världens snällaste DÅ får man bara va' :)

Maja visade sig vara lite knackig i början på veckan, men efter våra år ihop så känner jag henne rätt bra och blir inte så orolig när det händer. Skodde om henne och lät henne vila i två dagar å nu är hon pigg och fräsch igen! Herregud, med 21 år på nacken och den gigantiska kroppen så vore det väl konstigt om man inte är lite knackig ibland ;)

Det som var lite positivt denna gång var att vi hade anmält oss till träning och eftersom vi ändå betalar när vi anmält och måste avanmäla så fick Råttan en viktig social träning istället! Och hon skötte sig strålande, tycker jag förstås! Är man bebishäst och inte har så bra kondis så tar man slut rätt fort... Bara den psykiska ansträngningen kan suga musten ut dom... Men vi kunde ändå rida runt lite i när alla de andra red fram och vi hoppade några små hinder. Sen tog bränslet slut!

Men det känns lite mer som vi är på G nu, fast det dröjer nog lite till nästa träning om inte samma sak händer igen med Maja förstås, men det hoppas jag inte!

Jag har ju också gjort min första vecka på mitt nya jobb! Känns väldigt bra än så länge och jag blev verkligen varmt mottagen! Det är vääääldigt annorlunda mot Transcoms tempo och jag måste vänja mig vid detta, det är den största skillnaden! Det är klart att alla veckor säkert inte är som denna, men det är ett annat lugn innanför väggarna.... 

Jag hoppas bara mina nya kollegor kommer få mig att må lika bra på jobbet som mina gamla arbetskamrater gjorde!

Vi har också mitt i allt annat bra haft en härlig jul.... Trots skitväder så har stämningen varit på topp och barnen har varit supernöjda! Christoffer säger att han haft den bästa julen någonsin... Inte illa, men blir svårslaget! Fast vi gillar utmaningar...

Just Christoffer har under denna jul haft många funderingar på hur olika förutsättningar vi människor har och har flera gånger konstaterat att det är "fruktansvärt att inte ens kunna köpa sig en julgran"...
Därför bestämde vi vid en av dessa funderingar att vi skulle kolla igenom rummen om det finns leksaker som inte används. Det rensades, kanske inte så mycket som man kunde önska, men en halv flyttkartong fick dom ihop med allt från McDonaldsprylar till dubletter på DVD-filmer. Vi letade också upp lite kläder och åkte iväg till boendet borta vid Transcom där barnen själva fick lyfta ut och lämna över kartongen!
Vi fick också ett tips från Kina att "Gilla" Facebookgruppen Matkassen. Där kommer det ut om folk behöver hjälp, vad de behöver hjälp med och vart de bor. Om man har möjlighet att hjälpa familjen så meddelar man Giving People.
Vi har faktiskt gjort vårt första uppdrag på detta! Jag fick telefonnummer till familjen och fick information om det mest akuta, sen fixar man det man känner att man kan! Man bestämmer själv hur mycket man vill handla för. Det finns oftast flera givare och den hjälp familjen får är alltid mer än vad dom hade innan....
Så i fredags pratade jag med mamman, sen var vi till affären och handlade och därefter åkte vi, jag och barnen, till en grannstad och lämnade våra inköp...
Efteråt fick vi ett sms där de uttryckte sin tacksamhet och kallade oss änglar :)
Mycket har man kallat mig, men aldrig det :D
Christoffer var väldigt delaktig och pratar mycket om de personer/barn som han hoppas att han har gett en bättre tillvaro.. Vi har definitivt inte massor med pengar, snarare tvärtom, men det känns som väl investerade pengar om det kan ge barnen insikt och medvetenhet om orättvisor och svårigheter som hela tiden finns runt oss alla i dagens samhälle och värld!

Och slutligen så är äntligen skitvädret borta, kylan har kommit och snart, snart är det hårt i hagarna och leran är ett minne blott (för ett tag :)). Så himla skönt med klarare himmel, så mycket ljusare ute och luften är inte konstant fuktig! 

Imorgon drar vi till pulkabacken..... Första gången denna vinter så vi skyndar oss medans snön är här :)