Älgjakt pågår...

...och då får man hålla sig på ridbanan! Tråkigt tycker Caroline, men som i den här situationen hittat något nytt och ännu roligare än skogen.... Hoppning!
Det började med bommar på backen för att därefter snabbt läggas upp på ena sidan. Igår ville hon att jag skulle höja och till slut så låg det iallafall på 40 cm, högt för en tjej som ännu inte galopperat på sin ponny (tycker mamman iallafall :)).
Men barnet är nöjd och skrattar så det kluckar när han drar på ett lite mer ordentligt hopp jämfört med de andra gångerna när det mer liknar cavalettisteg.
Tyvärr förstår inte alltid barn på 5 år att man inte kan hoppa varje dag.. Så länge vi höll oss på bommar på backen så kvittar det väl, men när hon bara vill höja hela tiden så får mamman bromsa! Inte för att jag tror att det sliter direkt på ponnyn, men hon måste också lära sig att man inte kan hoppa varje dag. Lika bra att börja i tid! Fast jag kan inte säga nog med gånger vilket skillnad det gör på barnens ridning när dom sitter på en så snäll ponny! Ett riktigt lyckat köp och det känns skönt att mitt urval gav så bra utdelning. Jag hade ju bestämt att jag skulle ha en 20+ ponny som inte kommer på nya hyss utan det som finns där är det man får. Sen är det förstås ett lotteri, men den här gången vann vi nog högvinsten?!
Idag tror jag vi tar en skogstur när älgjakten är avblåst för dagen, Kavat längtar nog till skogen lika mycket som Caroline :)

Igår hade vi hoppträning för Niklas igen och Maja... Ja, hon var ju världsklass på som vanligt ;)
Ha, ha, ha... Ni har kanske förstått att jag inte är allvarlig när jag kör med de där uttalandena, men i mina ögon så är hon det bästa man kan önska! Alla människor borde ha en "Maja", om än bara för en kort tid i livet så skulle fler förstå vad jag menar... Mysigare och snällare häst får man leta efter!
Fast åter till träningen, hon gick rätt bra faktiskt! T.o.m. tränaren ger beröm ibland, det hände aldrig för 10 år sen ;)
Eller också berömmer han att vi, tanter i hög ålder, fortfarande klarar av att ta oss över hindrena... Vem vet? Men det kvittar.. Han berömmer, vi suger åt oss!

Råttan var nååågot på tårna i förrgår när jag tog ut henne på banan, hon får ju inte heller vara i skogen när det är älgjakt.... Jo, allt gick lugnt och fint till, vi skrittare över lite bommar NÄR DET DÄR FARLIGA HÄNDER.... Två islandshästar kommer travande borta i skogsbrynet, Råttan upp på bakbenen och blir allmänt upprörd (kan vara för att dom fick vara i skogen och inte hon?). Samtidigt hade vi två små barn som lekte uppe på höloftet och även om dom inte varit speciellt intressanta innan så blev dom högintressanta när man nu ändå var igång!
Jo, efter några utbrott från unga damen med små tjuvrus och skutt så gav vi oss när vi lyckats skritta ett helt varv. Vi fortsätter idag och hoppas islandshästarna stannar hemma just då!

Förresten... Igår när jag kom hem från träningen så hade jag haft besök av ett blombud?! Det visade sig att det var från min kära gamla kompis Christina som numera bor i Norge.
Vi träffades 1985 på ett ridläger i norra värmland och har sedan dess "hängt ihop" och gjort massor med roliga och knäppa saker tillsammans. 1992 var jag på Hawaii och hälsade på henne när hon jobbade som Au Pair och det finns förstås många, många fler roliga minnen.
Tyvärr har vi inte setts på länge, men visst är det härligt att man har sådana vänner som alltid finns där fast man inte ses eller hörs varje dag!!! Helt otrolig härlig känsla!
Jag hade en gång en annan vän, som tyvärr inte finns bland oss längre. Hon sa några kloka ord som jag ofta tänker på... "Man måste ta sig tid för att hälsa på vänner eller höra av sig, man vet aldrig hur länge man finns här".
Jag är inte så bra på det själv jämnt, men jag jobbar på det och jag hoppas att Christina och mina övriga vänner vet att jag finns här för er... Alltid!

Nu ska vi dra in mot staden och lämna transporten för att fixa klagomålen från bilprovningen....