Ikväll var det hoppträning igen! Gamla tanten var lite på hugget till en början, men hejdade sig lite efter en stund... Men som sagt, man får vara glad att det finns liv i damen :D
Vi hoppade inte hela passet utan gav oss efter ca 2/3 då vi ska iväg och tävla i helgen! Sånt behöver man tänka lite mer på nu när hon börjar bli lite till åren...
I måndags lyckades jag "lura" med mig Johanna ut på en tur med Maja och Råttan igen. Rätt skönt att ha med sig någon när man tänkt galoppera första gångerna och nu gjorde vi det igen. Dock red vi lite längre än vi brukar så när vi kom till galoppen hade Råttan fått ur sig rätt bra med energi och bockningarna uteblev denna gång... På väg hem tog orken slut så jag hoppade av och sen promenerade vi sista biten.
Igår tog jag mig en tur själv på henne och galopperade en bit, första gången när vi är själva... Nu var inte orken slut och bockningarna ramlade in som på beställning. Fast det räcker att mana på lite så går hon fram rätt bra faktiskt :)
På söndag är det dags, Caroline och Kavat ska hopptävla på ridlekis!! Det är STORT :)
Vi laddar på bästa sätt, genom lite skritt och trav i lagom dos ;)
Men slutligen måste jag skriva några rader om mitt nya liv... Man kan ju fundera på vad jag gör hela dagarna och jag har kommit på det... Jag gör exakt samma saker som tidigare, men stressen uteblir mer och mer! Jag har till och med fått tider över flera gånger för att hälsa på folk, ta en kopp kaffe och bara småprata... Och igår var jag till Åsa, vi tog en promenad och efteråt åt vi tacopaj (som Åsa gjort förstås, jag är värdelös på matpajer) och till pajen drack vi vin... Mitt i veckan, en riktigt myskväll med prat å skratt... Hur härligt är det inte att kunna unna sig det?
Mitt jobb hindrade mig knappast förut, men den här tiden hemma har fått mig att slappna av och jag kan tillåta mig att njuta av de saker jag har möjlighet och förmån att få göra... det är DET som är största skillnaden!
Imorgon ska jag springa på förmiddagen, sen blir det hästfix och ja.... Sen vet jag inte, härligt va? :D
torsdag 31 oktober 2013
lördag 26 oktober 2013
Ännu en tävling som inte blev av...
Imorgon skulle jag, Maja och Cissi styrt kosan mot Mariestad för lite hoppning, men tyvärr blev det inställt pga smitta! Toppen att de tar ansvar och ställer in fast tråkigt när det inte blir som man tänkt... Inte för att det är världs-viktigt att tävla lite 90-hoppning, men det är kul och roliga saker är tråkigt att inte få göra :(
Att det fortfarande är så roligt att tävla på Maja fast vi hoppar på lägsta nivå numera är för att hon är så fantastiskt härlig att ha med på tävlingar, att rida/hoppa (även om hon inte är den lättaste) och att hennes gnista fortfarande är så stark! Man blir glad i själen, varm i hjärtat och lite stolt över att få ha en så pigg häst som snart, snart är 21 år.
Varje gång jag anmäler mig till en tävling eller en träning så har jag i åtanke att det kan bli den sista, man vet aldrig när det roliga är över och med en gammal kompanjon så är risken större och slutet kommer oftast fortare... Men vi är inte där än....
Det här var dessutom andra tävlingen på raken som inte blir av eftersom jag själv blev sjuk förra gången! Men vi får hoppas på nästa helg när Åmål står på schemat :D
Ikväll så tog vi en tur, jag på Maja och Caroline på Kavat. Vi red "rundan", en liten tur här hemma som i normal-läge d.v.s. när man rider utan en 5-åring på B-ponny tar ungefär 20-25 minuter. Med en B-ponny och en 5-åring så tar turen ca 35 min, men det är fantastiskt roligt att vara ute med de där två! Caroline sitter hela tiden och pratar, inte med mig utan med ponnyn... Jag är nog bara ett bihang för henne :)
Men vilken otrolig tur vi hade med den ponnyn!!! Visst kan han bli lite pigg när vi rider ut, men vi har bestämda regler att hon aldrig får rida förbi mig och Maja och vi kör stenhårt med att vi skrittar på hemväg. Och han blir aldrig pigg så han drar, men är man bara 5 år så kan det säkert vara lite läskigt när man känner att ponnyn går fortare än vanligt och att han inte är lika lätt att sakta av på som på ridbanan. Men med regler funkar det alldeles ypperligt!
Det dröjer väl inte förrän jag inte får följa med på deras turer...
Nästa helg väntas det tävling även för det lilla ekipaget! Det är STORT att vara på hopptävling även om det är på hemmaplan med ridlekiskompisarna! Och det är stort även för mamman.... Jag har hjärtat i halsgropen när hon hoppar på hemmaplan och vart ska hjärtat ta vägen när vi sen är på bortaplan? Fast det är sååååå roligt och jag ser fram emot många tillfällen där mitt hjärta drar iväg någon annanstans i kroppen när det "lilla ekipaget" ska inta banor :D
Det mörknar snabbt nu på eftermiddagen och när vi var tillbaka från rundan så började det skymma och det snabbt! Då hade jag Råttan kvar att röra på. Det blev till att dra på reflexer och ge sig iväg. Även om turerna på henne fortfarande är väldigt korta så är det lika bra att ta på de där reflexerna, man vet själv när man kör bil hur svårt det är att se vissa saker och en mörkbrun häst lär väl inte vara det lättaste att upptäcka. Men vi mötte ingen bil, den här gången... Och visst är vissa saker rätt läskiga när man är 3 år och fortfarande inte vet så mycket i världen, men hon kliver ändå på och förbi om än med lite försiktighet när osäkerheten kryper på. Det har inte blivit någon mer galopp sen Johanna var med sist på Maja, älgjakten kom och det är inte så lätt att träna galopp med en 3-åring på ridbana! Råttan går dessutom bättre i skogen?! Hon verkar få lite för mycket tid över i huvudet när vi är på ridbanan och då kommer studsarna och lite stegringar mycket lättare, vilket i princip aldrig sker i skogen! Men det blir nog ordning på den bruden med till slut, vi har förhoppningsvis många år på oss....
Att det fortfarande är så roligt att tävla på Maja fast vi hoppar på lägsta nivå numera är för att hon är så fantastiskt härlig att ha med på tävlingar, att rida/hoppa (även om hon inte är den lättaste) och att hennes gnista fortfarande är så stark! Man blir glad i själen, varm i hjärtat och lite stolt över att få ha en så pigg häst som snart, snart är 21 år.
Varje gång jag anmäler mig till en tävling eller en träning så har jag i åtanke att det kan bli den sista, man vet aldrig när det roliga är över och med en gammal kompanjon så är risken större och slutet kommer oftast fortare... Men vi är inte där än....
Det här var dessutom andra tävlingen på raken som inte blir av eftersom jag själv blev sjuk förra gången! Men vi får hoppas på nästa helg när Åmål står på schemat :D
Ikväll så tog vi en tur, jag på Maja och Caroline på Kavat. Vi red "rundan", en liten tur här hemma som i normal-läge d.v.s. när man rider utan en 5-åring på B-ponny tar ungefär 20-25 minuter. Med en B-ponny och en 5-åring så tar turen ca 35 min, men det är fantastiskt roligt att vara ute med de där två! Caroline sitter hela tiden och pratar, inte med mig utan med ponnyn... Jag är nog bara ett bihang för henne :)
Men vilken otrolig tur vi hade med den ponnyn!!! Visst kan han bli lite pigg när vi rider ut, men vi har bestämda regler att hon aldrig får rida förbi mig och Maja och vi kör stenhårt med att vi skrittar på hemväg. Och han blir aldrig pigg så han drar, men är man bara 5 år så kan det säkert vara lite läskigt när man känner att ponnyn går fortare än vanligt och att han inte är lika lätt att sakta av på som på ridbanan. Men med regler funkar det alldeles ypperligt!
Det dröjer väl inte förrän jag inte får följa med på deras turer...
Nästa helg väntas det tävling även för det lilla ekipaget! Det är STORT att vara på hopptävling även om det är på hemmaplan med ridlekiskompisarna! Och det är stort även för mamman.... Jag har hjärtat i halsgropen när hon hoppar på hemmaplan och vart ska hjärtat ta vägen när vi sen är på bortaplan? Fast det är sååååå roligt och jag ser fram emot många tillfällen där mitt hjärta drar iväg någon annanstans i kroppen när det "lilla ekipaget" ska inta banor :D
Det mörknar snabbt nu på eftermiddagen och när vi var tillbaka från rundan så började det skymma och det snabbt! Då hade jag Råttan kvar att röra på. Det blev till att dra på reflexer och ge sig iväg. Även om turerna på henne fortfarande är väldigt korta så är det lika bra att ta på de där reflexerna, man vet själv när man kör bil hur svårt det är att se vissa saker och en mörkbrun häst lär väl inte vara det lättaste att upptäcka. Men vi mötte ingen bil, den här gången... Och visst är vissa saker rätt läskiga när man är 3 år och fortfarande inte vet så mycket i världen, men hon kliver ändå på och förbi om än med lite försiktighet när osäkerheten kryper på. Det har inte blivit någon mer galopp sen Johanna var med sist på Maja, älgjakten kom och det är inte så lätt att träna galopp med en 3-åring på ridbana! Råttan går dessutom bättre i skogen?! Hon verkar få lite för mycket tid över i huvudet när vi är på ridbanan och då kommer studsarna och lite stegringar mycket lättare, vilket i princip aldrig sker i skogen! Men det blir nog ordning på den bruden med till slut, vi har förhoppningsvis många år på oss....
fredag 18 oktober 2013
Älgjakt pågår...
...och då får man hålla sig på ridbanan! Tråkigt tycker Caroline, men som i den här situationen hittat något nytt och ännu roligare än skogen.... Hoppning!
Det började med bommar på backen för att därefter snabbt läggas upp på ena sidan. Igår ville hon att jag skulle höja och till slut så låg det iallafall på 40 cm, högt för en tjej som ännu inte galopperat på sin ponny (tycker mamman iallafall :)).
Men barnet är nöjd och skrattar så det kluckar när han drar på ett lite mer ordentligt hopp jämfört med de andra gångerna när det mer liknar cavalettisteg.
Tyvärr förstår inte alltid barn på 5 år att man inte kan hoppa varje dag.. Så länge vi höll oss på bommar på backen så kvittar det väl, men när hon bara vill höja hela tiden så får mamman bromsa! Inte för att jag tror att det sliter direkt på ponnyn, men hon måste också lära sig att man inte kan hoppa varje dag. Lika bra att börja i tid! Fast jag kan inte säga nog med gånger vilket skillnad det gör på barnens ridning när dom sitter på en så snäll ponny! Ett riktigt lyckat köp och det känns skönt att mitt urval gav så bra utdelning. Jag hade ju bestämt att jag skulle ha en 20+ ponny som inte kommer på nya hyss utan det som finns där är det man får. Sen är det förstås ett lotteri, men den här gången vann vi nog högvinsten?!
Idag tror jag vi tar en skogstur när älgjakten är avblåst för dagen, Kavat längtar nog till skogen lika mycket som Caroline :)
Igår hade vi hoppträning för Niklas igen och Maja... Ja, hon var ju världsklass på som vanligt ;)
Ha, ha, ha... Ni har kanske förstått att jag inte är allvarlig när jag kör med de där uttalandena, men i mina ögon så är hon det bästa man kan önska! Alla människor borde ha en "Maja", om än bara för en kort tid i livet så skulle fler förstå vad jag menar... Mysigare och snällare häst får man leta efter!
Fast åter till träningen, hon gick rätt bra faktiskt! T.o.m. tränaren ger beröm ibland, det hände aldrig för 10 år sen ;)
Eller också berömmer han att vi, tanter i hög ålder, fortfarande klarar av att ta oss över hindrena... Vem vet? Men det kvittar.. Han berömmer, vi suger åt oss!
Råttan var nååågot på tårna i förrgår när jag tog ut henne på banan, hon får ju inte heller vara i skogen när det är älgjakt.... Jo, allt gick lugnt och fint till, vi skrittare över lite bommar NÄR DET DÄR FARLIGA HÄNDER.... Två islandshästar kommer travande borta i skogsbrynet, Råttan upp på bakbenen och blir allmänt upprörd (kan vara för att dom fick vara i skogen och inte hon?). Samtidigt hade vi två små barn som lekte uppe på höloftet och även om dom inte varit speciellt intressanta innan så blev dom högintressanta när man nu ändå var igång!
Jo, efter några utbrott från unga damen med små tjuvrus och skutt så gav vi oss när vi lyckats skritta ett helt varv. Vi fortsätter idag och hoppas islandshästarna stannar hemma just då!
Förresten... Igår när jag kom hem från träningen så hade jag haft besök av ett blombud?! Det visade sig att det var från min kära gamla kompis Christina som numera bor i Norge.
Vi träffades 1985 på ett ridläger i norra värmland och har sedan dess "hängt ihop" och gjort massor med roliga och knäppa saker tillsammans. 1992 var jag på Hawaii och hälsade på henne när hon jobbade som Au Pair och det finns förstås många, många fler roliga minnen.
Tyvärr har vi inte setts på länge, men visst är det härligt att man har sådana vänner som alltid finns där fast man inte ses eller hörs varje dag!!! Helt otrolig härlig känsla!
Jag hade en gång en annan vän, som tyvärr inte finns bland oss längre. Hon sa några kloka ord som jag ofta tänker på... "Man måste ta sig tid för att hälsa på vänner eller höra av sig, man vet aldrig hur länge man finns här".
Jag är inte så bra på det själv jämnt, men jag jobbar på det och jag hoppas att Christina och mina övriga vänner vet att jag finns här för er... Alltid!
Nu ska vi dra in mot staden och lämna transporten för att fixa klagomålen från bilprovningen....
Det började med bommar på backen för att därefter snabbt läggas upp på ena sidan. Igår ville hon att jag skulle höja och till slut så låg det iallafall på 40 cm, högt för en tjej som ännu inte galopperat på sin ponny (tycker mamman iallafall :)).
Men barnet är nöjd och skrattar så det kluckar när han drar på ett lite mer ordentligt hopp jämfört med de andra gångerna när det mer liknar cavalettisteg.
Tyvärr förstår inte alltid barn på 5 år att man inte kan hoppa varje dag.. Så länge vi höll oss på bommar på backen så kvittar det väl, men när hon bara vill höja hela tiden så får mamman bromsa! Inte för att jag tror att det sliter direkt på ponnyn, men hon måste också lära sig att man inte kan hoppa varje dag. Lika bra att börja i tid! Fast jag kan inte säga nog med gånger vilket skillnad det gör på barnens ridning när dom sitter på en så snäll ponny! Ett riktigt lyckat köp och det känns skönt att mitt urval gav så bra utdelning. Jag hade ju bestämt att jag skulle ha en 20+ ponny som inte kommer på nya hyss utan det som finns där är det man får. Sen är det förstås ett lotteri, men den här gången vann vi nog högvinsten?!
Idag tror jag vi tar en skogstur när älgjakten är avblåst för dagen, Kavat längtar nog till skogen lika mycket som Caroline :)
Igår hade vi hoppträning för Niklas igen och Maja... Ja, hon var ju världsklass på som vanligt ;)
Ha, ha, ha... Ni har kanske förstått att jag inte är allvarlig när jag kör med de där uttalandena, men i mina ögon så är hon det bästa man kan önska! Alla människor borde ha en "Maja", om än bara för en kort tid i livet så skulle fler förstå vad jag menar... Mysigare och snällare häst får man leta efter!
Fast åter till träningen, hon gick rätt bra faktiskt! T.o.m. tränaren ger beröm ibland, det hände aldrig för 10 år sen ;)
Eller också berömmer han att vi, tanter i hög ålder, fortfarande klarar av att ta oss över hindrena... Vem vet? Men det kvittar.. Han berömmer, vi suger åt oss!
Råttan var nååågot på tårna i förrgår när jag tog ut henne på banan, hon får ju inte heller vara i skogen när det är älgjakt.... Jo, allt gick lugnt och fint till, vi skrittare över lite bommar NÄR DET DÄR FARLIGA HÄNDER.... Två islandshästar kommer travande borta i skogsbrynet, Råttan upp på bakbenen och blir allmänt upprörd (kan vara för att dom fick vara i skogen och inte hon?). Samtidigt hade vi två små barn som lekte uppe på höloftet och även om dom inte varit speciellt intressanta innan så blev dom högintressanta när man nu ändå var igång!
Jo, efter några utbrott från unga damen med små tjuvrus och skutt så gav vi oss när vi lyckats skritta ett helt varv. Vi fortsätter idag och hoppas islandshästarna stannar hemma just då!
Förresten... Igår när jag kom hem från träningen så hade jag haft besök av ett blombud?! Det visade sig att det var från min kära gamla kompis Christina som numera bor i Norge.
Vi träffades 1985 på ett ridläger i norra värmland och har sedan dess "hängt ihop" och gjort massor med roliga och knäppa saker tillsammans. 1992 var jag på Hawaii och hälsade på henne när hon jobbade som Au Pair och det finns förstås många, många fler roliga minnen.
Tyvärr har vi inte setts på länge, men visst är det härligt att man har sådana vänner som alltid finns där fast man inte ses eller hörs varje dag!!! Helt otrolig härlig känsla!
Jag hade en gång en annan vän, som tyvärr inte finns bland oss längre. Hon sa några kloka ord som jag ofta tänker på... "Man måste ta sig tid för att hälsa på vänner eller höra av sig, man vet aldrig hur länge man finns här".
Jag är inte så bra på det själv jämnt, men jag jobbar på det och jag hoppas att Christina och mina övriga vänner vet att jag finns här för er... Alltid!
Nu ska vi dra in mot staden och lämna transporten för att fixa klagomålen från bilprovningen....
tisdag 15 oktober 2013
Mera tid i mitt liv...
Den här bloggen har legat i dvala alltför länge och eftersom jag nu börjar komma ifatt i mitt liv igen så ska jag nu göra ett ärligt försök att skriva av mig då och då!
De flesta som känner mig vet förstås vilka drastiska ändringar jag gjort i mitt liv, men tänker ändå nämna vad och varför lite kort!
Den första var att till slut fatta beslutet om att ta ett break med Castor. Inte ett lätt beslut efter att han varit en del av mitt liv sen embryostadiet! Han är en fantastiskt rolig häst att rida med hög ridbarhet och allt det där man kan önska, men ibland så måste man rannsaka sig själv. Efter att vi fick ett bakslag med hoppningen i våras så bestämde jag mig för att satsa lite mer på dressyren än tidigare även om vi redan då tränade för Anna Aneheim. Så parallellt med hoppningen åkte vi iväg på lite dressyrer.... Inte så många som vet, men på ponnytiden red jag uteslutande dressyr för att sedan börja hoppa mer när jag skaffade min första stora häst, Sea Rover. Men även han tävlade jag upp till LA dressyr med, sen skaffade jag Maja och ja.... Då tog dressyren slut, fast även Maja har placerat sig i dressyr, LC på Valåsen för så där 10-15 år sen :)
Åter till Castor, vi har väl gjort ca 10 starter i år och visst har han ändrats mycket till det positiva i dressyren samtidigt som hoppningen gick sämre... men jag kände att jag inte vill släppa hoppningen än och därför var beslutet att låna ut honom till någon som kan ta tillvara på hans kvalitéer ett bra, men svårt beslut!
Så nu är han i Hallstahammar och jag hoppas dom får en riktigt bra tid tillsammans!
Mitt andra stora förändringsbeslut var att efter nästan 17 år sluta på Transcom... Fantastiska människor har man lärt känna genom åren och även om beslutet var helt rätt så var det långt ifrån enkelt! Nu ska jag nog plugga om inget superintressant jobb ramlar ner framför fötterna... Det händer ju inte så ofta men man kan aldrig veta... :)
Den tredje stora förändringen var att vi "blivit" med B-ponny! En liten Kavat på 125 cm och med en ålder på 20 år.
Jag har alltid sagt att vår minishettis Zafira varit mitt bästa hästköp någonsin, men jag måste säga att det här köpet är nog lika bra! Han är så där lagom stel så han tuffar på i samma tempo hela tiden utan att vara lat eller svår på något vis.
Man märker stor skillnad på Caroline när hon rider, dom verkar ha funnit varandra och hon litar på gammelgubben fullständigt!
Att uppdatera fullständigt vad som hänt sista 6 månaderna är förstås omöjligt så NU börjar jag om igen och hoppas kunna roa någon med det jag skriver!
De flesta som känner mig vet förstås vilka drastiska ändringar jag gjort i mitt liv, men tänker ändå nämna vad och varför lite kort!
Den första var att till slut fatta beslutet om att ta ett break med Castor. Inte ett lätt beslut efter att han varit en del av mitt liv sen embryostadiet! Han är en fantastiskt rolig häst att rida med hög ridbarhet och allt det där man kan önska, men ibland så måste man rannsaka sig själv. Efter att vi fick ett bakslag med hoppningen i våras så bestämde jag mig för att satsa lite mer på dressyren än tidigare även om vi redan då tränade för Anna Aneheim. Så parallellt med hoppningen åkte vi iväg på lite dressyrer.... Inte så många som vet, men på ponnytiden red jag uteslutande dressyr för att sedan börja hoppa mer när jag skaffade min första stora häst, Sea Rover. Men även han tävlade jag upp till LA dressyr med, sen skaffade jag Maja och ja.... Då tog dressyren slut, fast även Maja har placerat sig i dressyr, LC på Valåsen för så där 10-15 år sen :)
Åter till Castor, vi har väl gjort ca 10 starter i år och visst har han ändrats mycket till det positiva i dressyren samtidigt som hoppningen gick sämre... men jag kände att jag inte vill släppa hoppningen än och därför var beslutet att låna ut honom till någon som kan ta tillvara på hans kvalitéer ett bra, men svårt beslut!
Så nu är han i Hallstahammar och jag hoppas dom får en riktigt bra tid tillsammans!
Mitt andra stora förändringsbeslut var att efter nästan 17 år sluta på Transcom... Fantastiska människor har man lärt känna genom åren och även om beslutet var helt rätt så var det långt ifrån enkelt! Nu ska jag nog plugga om inget superintressant jobb ramlar ner framför fötterna... Det händer ju inte så ofta men man kan aldrig veta... :)
Den tredje stora förändringen var att vi "blivit" med B-ponny! En liten Kavat på 125 cm och med en ålder på 20 år.
Jag har alltid sagt att vår minishettis Zafira varit mitt bästa hästköp någonsin, men jag måste säga att det här köpet är nog lika bra! Han är så där lagom stel så han tuffar på i samma tempo hela tiden utan att vara lat eller svår på något vis.
Man märker stor skillnad på Caroline när hon rider, dom verkar ha funnit varandra och hon litar på gammelgubben fullständigt!
Att uppdatera fullständigt vad som hänt sista 6 månaderna är förstås omöjligt så NU börjar jag om igen och hoppas kunna roa någon med det jag skriver!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
