Stackars Zafira...

Häromdagen bestämde jag mig för att det är dags att Milla ska ledas ut i hagen på morgonen, med viss gardering förstås så att vi går genom den befintliga avspärrningen ifall att…. Det kändes som att det skulle bli värt den lilla extra tid som det tar på morgonen då det ändå är en rutin som vi gör varje dag! Fram till dess så hade jag fortfarande inte kunnat ta henne utan att sätta fast lina i den bindring jag har i boxen och sedan kunnat bromsa upp hennes rumpa för att få fast henne. Låter konstigt kanske, men det har varit det mest odramatiska jag kunnat göra och hon har aldrig blivit rädd på något vis. Det hon gör är att backa undan och det är då linan hållt emot. Sagt och gjort, linan åkte fram och jag ”fångade” in henne. Tog med Castor som sällskap då det är det hon är van vid, men det blev lite rörigt när vi kom ut. Hon försökte backa undan, Castor märkte att det var något annorlunda och ville förstås lägga sin mule i blöt… Efter en liten stund tog hon några väl valda språng framåt och fick upp farten så jag tappade taget och ramlade i backen. Hon sprang iväg nöjd med grimskaftet hängande efter sig…. Suck! Det blev till att gå in igen i stallet med Castor, hon följde efter och sedan börja om. Tog då Råttan den gången eftersom det är ”bästa kompisen”, men eftersom det gick så bra förra gången så gjorde hon likadant igen (förstås) och jag ramlade i backen! Vid det här laget så var jag lite, lite smått irriterad men mest på mig själv. In med hästarna igen och sista gången fick hon lov att gå ut själv, då gick det bra! Dagen efter tänkte jag göra lite annorlunda igen, fråga inte varför… Tog med Castor ut, knäppte loss honom i avspärrningen varpå han ställde sig och petade i sig lite höstrån utanför logen. Jag och Milla gick ut i hagen, hon tog några plötsliga steg bakåt men inget dramatiskt, fast det räckte för att Castor skulle vakna upp ur sitt ätande och ta fart mot oss. Mitt fokus försvann då några sekunder från Milla vilket räckte för att hon återigen skulle kunna galoppera iväg…. FAST den här gången stog jag i alla fall på fötterna J. Så in med hästarna igen och göra om UTAN Castor! Sedan dess så har vi faktiskt gått ut varje morgon, bara Milla och jag, sen har jag knäppt loss henne och gått in tillbaka för att hämta Castor. Då traskar hon med men stannar i alla fall utanför stallet! Har faktiskt slutat att ha linan när jag tar henne, hon backar lite grann i boxen men stannar efter en stund och låter sig fångas!
Låter kanske fånigt för den som inte träffat denna lilla rädda ponny, men dom som har det förstår nog att jag är rätt nöjd över mitt arbete och mina framsteg!

Castors hosta har gett sig helt för ett tag sedan och vi är på G igen. I förrgår hade vi dock en riktig diskussion och jag blir så himla irriterad på honom när han inte kan ge sig utan måste bråka om allt! Igår försökte jag dock en liten annan metod och överdrev istället min positivitet när han gjorde rätt! Visst höll han ändå på en stund och satte sig på tvären, men passet blev i alla fall lite bättre. Även om jag vet att det blir bättre när man inte tappar humöret så kan man ibland inte låta bli, eller inte jag i alla fall!
Har ändå anmält oss till 80 cm i Askersund om 1,5 vecka bara för att få åka tillbaka och se om han sköter sig bättre den här gången, min plan är i alla fall att han ska det… Hoppas han har samma plan!

Maja är inte mycket att orda om, vi skrittar och gymnastiserar på ridbanan nästan varje dag. Hon är för övrigt inne på sin andra brunstomgång MEN nu tror jag att hon börjar inse att hon faktiskt är en ridhäst och inte ett avelssto?! Nu är hon nämligen inte alls lika välvilligt inställd till stackars Castor som inte fattar någonting längre och hennes box börjar se ut som den gjort senaste 17 åren… Tack gode gud!

Zafira har legat i hårdträning sen Caroline fick nya grejor från GHS. Senaste grejen är att rida samtidigt som mamma (när mamma sitter på ”snälla Maja”). I tisdags så fick dock Zafira höra att hon minsann inte lyssnar på Caroline… Caroline bestämde sig då för att sitta av och leda Zafira en stund. Efter 5 minuters vandrande runt på volten så bestämde sig Caroline för att Zafira återigen började lyssna och hon skulle rida lite till. Eftersom jag befann mig rätt högt upp i luften så försökte jag förklara att jag inte kan hjälpa henne upp, men det var inga problem hon skulle fixa det själv! Och så blev det, Zafira leddes fram till hindermaterialet på ridbanan och där kunde Caroline ta sig upp till stigbygeln och upp i sadeln. Riktigt företagsamt måste jag säga, tyvärr så glömde hon vissa viktiga saker så som att se till att tyglarna är inom räckhåll… Väl i sadeln så låg tyglarna ungefär 1 cm bakom öronen på Zafira, omöjliga att nå för en tjej på snart 4 år. Som tur var så kom storebror ut från grannhuset i samma veva så han kom till undsättning och hjälpte till med både tyglar och att få in fötter i stigbyglar. Sedan skrittade Caroline 20 meter och sen hade hon ridit klart! Herregud vilket sjå för den lilla biten… Fast hon gjorde det, inte illa men hon har väl lite envishet att brås på antar jag?!