Debuten är avklarad

Usch nu var det alldeles för länge sedan jag skrev något, det har ju hänt massor... Och man kan inte skriva om allt i efterhand så en del som hänt sista tiden kommer med andra ord aldrig bli officiellt här på bloggen, kan vara lika bra ;)
Hur som helst så har vi ju tävlingsdebuterat, jag och galna Castor! Nu är han faktiskt inte så galen längre, men han har gjort sig förtjänt av namnet och ännu inte riktigt förtjänat att få byta ut sitt smeknamn. Men denna tävling var iallafall ett steg i rätt riktning mot ett nytt smeknamn, han skötte sig jättebra OCH hoppade alla hinder så fin-fint! Ska faktiskt inte förringa den ritten för han kändes faktiskt riktigt bra, speciellt med den förutsättning vi hade med att inte vara helt igång ännu. Men en klass kan man hoppa om man bara tänker sig för på framridningen! Det slutade iallafall med en felfri ritt. Det i sig är roligt, men det slår inte känslan när det så där bara stämmer!
Nu har jag iallafall anmält oss till en tävling till, men väntar tills det blir utomhus, nu ska jag nöja mig med att han faktiskt gick bra inomhus och inte utmana ödet, eller utmana galningen om man så vill säga :)
Vi har också haft en träning sedan senaste inlägget och då kommer det där med att han inte är helt igång. Ett helt träningspass suger lite musten ur kroppen på dom när dom inte är riktigt igång även om man tar det lugnare än övriga på träningen. Han inledde jättebra, men sedan blev det allt lite jobbigt och då kommer det där att han inte riktigt kan ligga i ett bra tempo utan det blir lite av och på. Fast jag är i huvudsak nöjd med träningen, jag visste ju att han inte skulle orka ett helt pass och det kan jag bara skylla på mig själv!

I mitt förra inlägg så nämnde jag ju att grimman flög av på Milla och att jag hoppades på att få på den igen... För alla som missat mitt FB inlägg om att grimman är på igen så kan jag här skriva det igen... Ja, ni förstår säkert att jag är väldigt, väldigt nöjd med mig själv OCH Milla förstås. Jo, hon fick gå ut på gången och ställde sig då utanför Majas box, där lyckades jag på något vis få på grimman igen! Att dra den över öronen var inte att tala om, men jag fick ta den över nosryggen utan problem så jag knäppte upp nackstycket och sträckte mig sedan över mankammen och tog tag i grimman. Ska väl inte säga att det var helt problemfritt, men jag klarade mig helskinnad och hon har grimman på iallafall!
Även om vi fick en liten dust där så är hon förvånansvärt lätt att få tillbaka förtroendet på. Visst backar hon lite fortfarande när jag kommer in och ska ta henne, men nu har hon ändå kommit på att det är lite mysigt att stå och snosa lite. Så nu brukar hon sträcka sig och lukta lite på mig, främst i hår och ansikte. Visst var det här arbetet inte vad jag alls hade räknat med, men det är jävligt kul att se hur man kan få en så vild och ohanterad häst att ändå bli mer och mer foglig!
Hon har dessutom äntligen tagit ännu ett steg i rätt riktning mot att bli en laglydig häst! För 6 veckor sedan kom Karin hit för ID-koll, chipmärkning och vaccination. Det slutade med en enkel vaccination... Det var strax efter att jag hade börjat tagit henne själv i boxen, men med hjälp av linan. Karin tyckte vi skulle vänta lite så inte förtroendegraden minskade, vilket säkert var bra! Nu var Karin här för omvaccination och då kunde vi också chipmärka henne utan större problem. Karin fick t.o.m. klappa henne och ta på henne utan att hon freak:ade ut, bara det är ju fantastiskt! Fortsättning följer....

Imorgon ska iallafall Caroline åka och prova på sitt nya ridlekis. Det blir ju spännande, tyvärr får jag själv inte vara med eftersom jag ska vara överdomare på ÖFK’s hopptävlingar i helgen (låååånga dagar) men jag antar att jag kommer få en rapport direkt i anslutning till hemfärden!

Christoffer är våran egen lilla “Pelle” (Saltkråkan).... Alla djur är fina och man ska vara såååå gullig mot allt och alla, attans om jag säger något dumt om en fluga... Nä, så illa är det väl inte, men nu är det senaste (eller han har väl pratat om det ett år eller så) att han vill ha en kanin. Det är ju lite svårt att neka honom en kanin när vi har 5 hästar varav den ena har lillasyster lagt beslag på, 1 hund och 3 katter. Så jag tror vi blir med kanin (igen) den 17 april! Vi var nere på Arken Zoo idag och tittade i burarna och jag förklarade vikten av att man håller rent, ser till att det finns mat och framförallt alltid vatten i flaskan... Det förstod han till 100%, men sen tittade han på mig med sina blåa ögon, log och sa “men jag tror att du och pappa får hjälpa till lite grann, iallafall med att ta ut bajset....”. Vad ska jag säga när jag mockar skit hela morgonen, klart jag kan hjälpa till med en kaninbur också. Men vi kom överens om att han fick lov att vara med vid rengöringen iallafall :)
För den oinvigde kan jag väl säga att jag återupptar en “hobby” från tidigt 80-tal då vi skaffade våran första kanin (en dvärgkanin som var min), kort därefter kom det en till (en hane som var Kinas) och i samma veva den coolaste av dom alla, Skruttis. En fransk vädur på sådär en 5 kg som var storasyster Mias. Vi kunde inte så mycket om kaniner (uppenbarligen) och inom kort så hade vi vääääldigt många när Kinas lilla, lilla hane hade haft lite rajtan-tajtan med Mias Franska vädur... Som mest tror jag vi hade 13 kaniner samtidigt. Men den här gången kan jag lite mer och nu blir det en och blir det två så ska vi åka till veterinären och göra något permanent åt fortplantningen... Tur att man kan lära sig av sina misstag ändå :)

Nej, nu ska jag ladda batterier inför morgondagen.... Godnatt!

Tappad grimma...

Jobbade kväll igår och då brukar Ola ta in hästarna... När han hade gjort det fick det fantastiska beskedet att Milla fått av sig sin grimma... Nu sätts jag väl på prov hur tam jag fått henne, eller inte?! Det vore himla synd om jag inte får på den för nu har det gått väldigt bra sista tiden. Varje morgon går vi ut i grimskaft i hagen och hon blir lugnare och lugnare, tycker jag iallafall... Men om jag misslyckas nu med grimman så är det inte annat att göra än att bjuda hem lillasyster snart! Hon var ju duktig sist på att hänga runt halsen och leka värsta cowboyen, nu hoppas jag förstås att allt mitt arbete med Milla ska ha gett så pass bra resultat att jag får på den där förbenade grimman men man vet aldrig!

Castor och jag fortsätter att ha diskussioner även om jag tycker att det blir bättre och bättre, söndagens tävling i Askersund får väl bli en måttstock på om jag har rätt eller ej.... Idag ska vi iallafall åka till ridhus och få ett ordentligt pass och imorgon blir det uteritt!

Har kört en hel del galoppfattningar och avsaktningar ett tag så han ska bli lite starkare, tror att utebliven styrka och osmidighet är en del i hans istadighet men jag kanske bara inbillar mig?! Känns lite som om kroppen tar emot på honom ibland. Det är iallafall värt ett försök!

Har fått tjäl-lossning på ridbanan, ingen nyhet eftersom det händer varje år ändå blir man lika frustrerad varje gång. Idag tackade jag min lyckliga stjärna för att gårdsplanen är rätt stor så man kan rida på den istället. Man får liksom hitta på lite lösningar, ibland bra och ibland mindre bra!

Angående tävlingen på söndag så vet jag inte om jag ser fram emot den eller ej.. Men det skulle vara väldigt roligt om han kunde sköta sig denna gång! Och jag med för den delen... Nu har jag bara anmält honom till 80 cm, men han lär ha fullt upp ändå utan hinderhöjd! Känns bättre att iallafall ha lättare förutsättningar med hindren om vi nu kommer stöta på andra problem :)

Har iallafall tänkt så här att om han går bra på söndag så ska jag anmäla mig till en tävling jag kikat ut i april, om han går dåligt så ska jag vänta ett tag med tävlandet och ta upp det först när det känns som om jag fått mer rätsida på saker och ting. Det kan innebära att vi aldrig mer tävlar... ha, ha, ha....

Sista tre dagarna har jag faktiskt inte hunnit med Maja, känns inte riktigt så bra men hon överlever nog! Eller igår hade jag hunnit, men jag var så otroligt trött att jag faktiskt inte orkade. Men ikväll så ska vi ta ett pass igen! Skritta runt på ridbanan med Maja kan man göra utan att riskera något, det är värre när man ska trava och galoppera på Castor om han råkar trampa igenom någonstans... I skritt händer det ju inte så mycket!

Nu är betet till Råttan bokat! Hon åker tillbaka till Torps säteri även i år... Känns himla bra att ha hittat ett ställe som man känner sig trygg att lämna hästen på! Markägarna skickar ut regelbundna rapporter hur det går i flocken, bilder etc. och skulle det bli något så ringer dom direkt. Förra året fick Råttan lite utslag av flugbett eller något, direkt när knölarna kom på halsen så hörde dom av sig bara för att informera, skickade bilder på hur det såg ut o.s.v.
Så i början på maj bär det av för en låååång semester, men till hösten väntar allvaret :)

Stackars Zafira...

Häromdagen bestämde jag mig för att det är dags att Milla ska ledas ut i hagen på morgonen, med viss gardering förstås så att vi går genom den befintliga avspärrningen ifall att…. Det kändes som att det skulle bli värt den lilla extra tid som det tar på morgonen då det ändå är en rutin som vi gör varje dag! Fram till dess så hade jag fortfarande inte kunnat ta henne utan att sätta fast lina i den bindring jag har i boxen och sedan kunnat bromsa upp hennes rumpa för att få fast henne. Låter konstigt kanske, men det har varit det mest odramatiska jag kunnat göra och hon har aldrig blivit rädd på något vis. Det hon gör är att backa undan och det är då linan hållt emot. Sagt och gjort, linan åkte fram och jag ”fångade” in henne. Tog med Castor som sällskap då det är det hon är van vid, men det blev lite rörigt när vi kom ut. Hon försökte backa undan, Castor märkte att det var något annorlunda och ville förstås lägga sin mule i blöt… Efter en liten stund tog hon några väl valda språng framåt och fick upp farten så jag tappade taget och ramlade i backen. Hon sprang iväg nöjd med grimskaftet hängande efter sig…. Suck! Det blev till att gå in igen i stallet med Castor, hon följde efter och sedan börja om. Tog då Råttan den gången eftersom det är ”bästa kompisen”, men eftersom det gick så bra förra gången så gjorde hon likadant igen (förstås) och jag ramlade i backen! Vid det här laget så var jag lite, lite smått irriterad men mest på mig själv. In med hästarna igen och sista gången fick hon lov att gå ut själv, då gick det bra! Dagen efter tänkte jag göra lite annorlunda igen, fråga inte varför… Tog med Castor ut, knäppte loss honom i avspärrningen varpå han ställde sig och petade i sig lite höstrån utanför logen. Jag och Milla gick ut i hagen, hon tog några plötsliga steg bakåt men inget dramatiskt, fast det räckte för att Castor skulle vakna upp ur sitt ätande och ta fart mot oss. Mitt fokus försvann då några sekunder från Milla vilket räckte för att hon återigen skulle kunna galoppera iväg…. FAST den här gången stog jag i alla fall på fötterna J. Så in med hästarna igen och göra om UTAN Castor! Sedan dess så har vi faktiskt gått ut varje morgon, bara Milla och jag, sen har jag knäppt loss henne och gått in tillbaka för att hämta Castor. Då traskar hon med men stannar i alla fall utanför stallet! Har faktiskt slutat att ha linan när jag tar henne, hon backar lite grann i boxen men stannar efter en stund och låter sig fångas!
Låter kanske fånigt för den som inte träffat denna lilla rädda ponny, men dom som har det förstår nog att jag är rätt nöjd över mitt arbete och mina framsteg!

Castors hosta har gett sig helt för ett tag sedan och vi är på G igen. I förrgår hade vi dock en riktig diskussion och jag blir så himla irriterad på honom när han inte kan ge sig utan måste bråka om allt! Igår försökte jag dock en liten annan metod och överdrev istället min positivitet när han gjorde rätt! Visst höll han ändå på en stund och satte sig på tvären, men passet blev i alla fall lite bättre. Även om jag vet att det blir bättre när man inte tappar humöret så kan man ibland inte låta bli, eller inte jag i alla fall!
Har ändå anmält oss till 80 cm i Askersund om 1,5 vecka bara för att få åka tillbaka och se om han sköter sig bättre den här gången, min plan är i alla fall att han ska det… Hoppas han har samma plan!

Maja är inte mycket att orda om, vi skrittar och gymnastiserar på ridbanan nästan varje dag. Hon är för övrigt inne på sin andra brunstomgång MEN nu tror jag att hon börjar inse att hon faktiskt är en ridhäst och inte ett avelssto?! Nu är hon nämligen inte alls lika välvilligt inställd till stackars Castor som inte fattar någonting längre och hennes box börjar se ut som den gjort senaste 17 åren… Tack gode gud!

Zafira har legat i hårdträning sen Caroline fick nya grejor från GHS. Senaste grejen är att rida samtidigt som mamma (när mamma sitter på ”snälla Maja”). I tisdags så fick dock Zafira höra att hon minsann inte lyssnar på Caroline… Caroline bestämde sig då för att sitta av och leda Zafira en stund. Efter 5 minuters vandrande runt på volten så bestämde sig Caroline för att Zafira återigen började lyssna och hon skulle rida lite till. Eftersom jag befann mig rätt högt upp i luften så försökte jag förklara att jag inte kan hjälpa henne upp, men det var inga problem hon skulle fixa det själv! Och så blev det, Zafira leddes fram till hindermaterialet på ridbanan och där kunde Caroline ta sig upp till stigbygeln och upp i sadeln. Riktigt företagsamt måste jag säga, tyvärr så glömde hon vissa viktiga saker så som att se till att tyglarna är inom räckhåll… Väl i sadeln så låg tyglarna ungefär 1 cm bakom öronen på Zafira, omöjliga att nå för en tjej på snart 4 år. Som tur var så kom storebror ut från grannhuset i samma veva så han kom till undsättning och hjälpte till med både tyglar och att få in fötter i stigbyglar. Sedan skrittade Caroline 20 meter och sen hade hon ridit klart! Herregud vilket sjå för den lilla biten… Fast hon gjorde det, inte illa men hon har väl lite envishet att brås på antar jag?!