Äh, jag kör väl skitpratsblogg jag med.... För på ett dygn
har jag läst två olika bloggar som det stått en del om skitprat/skvaller i och det har
fått mig att fundera lite vad jag vet och vad jag säger och vad jag själv
upplevt.
De som bloggat om det har haft sunda och konstruktiva åsikter så det
här handlar inte alls om vad de skrivit eller att dom skrivit om det utan bara
om min tanke runt skvaller/skitprat eller vad man nu vill kalla det?!
Svar ja, skitprat finns överallt och inte minst inom
hästvärlden. Jag skrev en blogg för ett litet tag sedan som handlade om att vi
skulle alla kunna bli bättre på att uppmuntra varandra och det tror jag
verkligen att vi alla kan bli bättre på... jag med! Och jag tycker att jag
försöker, jobbar iallafall på det!
Däremot skitpratet får vi nog tyvärr leva
med....Det finns överallt och vi kan inte påverka vad alla pratar om, men vi kan påverka vad vi själva väljer att lyssna på. Dessutom
är skvaller något alla gillar och säger emellanåt. Ofta är skvaller kanske lite
”skitprat” och inte alltför sällan så vägs personliga åsikter in i skvallret
förstås...
Jag som är ensam i stallet (förutom Caroline som ännu inte
ens kan stava till skvaller) hör väldigt sällan något och vet väldigt lite vad
som händer har jag märkt... Trots det är
jag övertygad om att andra pratar om mig ibland och det är helt ok så länge det
inte går till förtal eller elakheter.
Sen kan jag inte påstå att jag tycker det är roligt när man får känslan
av att folk pratar om en, men jag tror man måste försöka borsta bort det för
annars fastnar man i vad alla andra tror och det är ju inte min sanning. Min sanning vet bara jag,
vad jag gör och vad jag säger vet också bara jag.
Jag tror också att det är viktigt att man bara säger så
mycket som man kan stå för! För om någon kommer och vill veta varför man sagt
på det ena eller andra viset så är det jäkligt dumt att ens försöka säga något
annat än det man sagt... Att ljuga om vad man själv sagt blir oftast väldigt
dåliga lögner som genomskådas.... Ha, ha, ha.... :D
Sen finns det ju dom som använder andra personer för sitt
skvaller... Alltså att man säger att ”den eller den har sagt...” bara för att
ha något att prata om. Det är lågt, att sätta andra människor i klistret för
att man själv inte kan stå för en åsikt eller komma på något vettigt att prata
om....
Nog om det, vi kan nog alla bli bättre på olika saker och
jag vill nog gärna tro att alla jobbar med att bli ett ”bättre jag”! Skitprat/skvallret
har funnits så länge att vi får nog bara lära oss att lägga lite band på oss
ibland och förlika oss för jag tror det kommit för att stanna....
Christoffer, vår kära son, är iallafall väldigt dålig på att
ljuga och skvaller kan han knappt stava till... Kallprat är inte riktigt högst
upp på prioriteringslistan när man har Autism ;)
Det är positivt, men det finns förstås massor av svårigheter
också och igår blev det återigen en sån där händelse som är tråkig i
vardagen...
Jag skulle just gå på rast på jobbet när telefonen ringde, såg att
det var skolan och drog en djup suck. Det är ju inte så att vi direkt
kallpratar heller på telefon så jag förstod ju att något hänt!
Jo, den här gången hade det totalt ballat ur på rasten och
det gick så långt att speciallärarna (som har Christoffer på eftermiddagarna)
inte lyckades få ner honom i varv varpå de ringde mig. Det är ju inte mycket
att be om utan att istället ge sig iväg för att hämta honom! Det är så synd om
honom när han kommer gåendes över skolgården med en av lärarna i sällskap. Man
ser ångesten lysa om honom, svetten rinner om honom, blicken flackar och ögonen
blinkar om vartannat.
Självklart är det inte ok att han får utbrott på skolan, men
det är svårt för att bli arg hjälper inte alls utan man får istället prata och
försöka dra lärdom av det som hänt. Fast vi vet att det kommer hända igen för
det är så det funkar för personer med AST, nästa gång kan situationen var
identisk fast i en annan miljö och då kan inte han dra dom parallellerna utan
för honom är situationen en helt annan och kommer antagligen göra om samma sak
igen. Men då gör vi om allt igen och drar lärdom av den gången också....
Men på måndag har vi vårt månadsmöte med skolan... Andra har
möten med sina barns lärare 1-2 ggr/år vi kör på 11 möten/år, men vi är oerhört
tacksamma för dessa möten. Skolan tänker till i vad som inte fungerat sedan
sist eller vad som fungerat och sen kluras det ut lösningar för att hans
skolgång ska fungera så bra som möjligt. Han har redan nu så mycket
underlättande saker i skolan och många lösningar som är personliga just för
honom, det skulle kunna bli ett A4 bara för att rabbla upp allt. Och på måndag
är vi på’t igen och då lär vi väl få diskutera gårdagens händelse igen J
Nej, nu ska jag ut och hoppa lite med Råttan på ridbanan. Bara några
språng idag för på söndag är det hoppträning för Pia igen, inomhus i Rosensjö.
Även Maja ska få ett litet pass på ridbanan, fast hoppningen
struntar vi i... Men lite cavaletti kanske?!
Castor blev idag ”kidnappad”... En
ridsugen, härlig person bad om ett litet lån ;)
Så han är redan klar för dagen och även Tea har fått röra på
sig när Mathilda kom hit! Mathilda gjorde även en annan upptäckt när hon kom...
Vi (jag och Christoffer) hade visst missat att stänga insläppet vid huset igår
när vi tog in Maja och Tea... Till hästarnas förtjusning! De stod på vår
välklippta gräsmatta (pappa Christer har varit i farten) och åt i godan ro på
förmiddagen :o
Det är tur att det kommer lite folk till gården på olika
tider under dagen.... Ha, ha, ha....
❤❤❤❤
SvaraRadera