Ullared och årets sista tävling med C

Jisses vad tiden rusar iväg... Redan två veckor sen vi drog till Ullared, jag och barnen! Spännande på många vis... :)

Jag såg till att Christoffer hade byxor med blixtlås på fickorna och laddade upp hans mobiltelefon sen gav vi oss in i smeten, för det var rätt mycket folk på förmiddagen! 

Vi tog samma gamla vanliga runda... Hästavdelning, smink/hud/hår, damkläder, barnkläder, media, heminredning och sist förbi godiset... Någonstans mitt i blev det även väskor och hobbyavdelningen också! Eller jag ska väl säga att det var min ordning! Barnen hade en annan: häst, smink/hud/hår, leksaker, barnkläder, leksaker, väskavdelning, leksaker, hobby, leksaker, media, heminredning och godis.. Ha, ha, ha... Vid första leksaksavdelningabesöket fick dock Caroline för sig att gå ifrån Christoffer (med mobilen) för att leta efter mamma.... Ja, hur bra går det att leta efter en nål i höstack? Hon insåg sitt misstag efter ett tag och gick tillbaka till leksakerna, men hon hade hunnit med flera avdelningar i sitt sökande! Vi lunchade i restaurangen och medans jag köpte mat hittade Christoffer nya vänner! Ett par i pensionsåldern från Västergötland någonstans som Christoffer konverserade så där snusförnuftigt med som bara han kan :D

Paret var mycket roade av samtalet med vår unga herre och Christoffer också vill jag påstå!

Han avslutade med att säga (ordagrant): "Det var trevligt att råkas, jag hoppas vi ses igen!"

Dagen summeras iallafall som mycket lyckad och trevlig! Kul att testa gränserna på vad som går och inte går att göra med två barn varav ett autistiskt... Med lite (läs mycket) struktur och förberedelse så funkar det mesta ;)

Men man måste vara lite extra tydlig med hur mycket som han har att spendera och man måste hela tiden ligga steget före, men huvudsaken är att det går... 

Har även sedan sist gjort årets sista start på Castor. I LB var han rätt ok, lite tittig och lite försiktig (inomhus), men ändå helt ok! I LA sen hände det något... Från att ha varit lite motsträvig ibland så kunde jag helt känna att han faktiskt försökte jobba MED mig, att ställa upp och jobba på ända till den där sista halten! Visst fanns det missar och inte var det en perfekt uppvisning på det viset men känslan var sååå himla trevlig :D

Var verkligen tok-nöjd med honom!!! Poängen blev 63 komma något och vi hamnade på första utanför, i sammanhanget helt ointressant! 

Jag tyckte däremot att domaren hade lite annorlunda poängskala... Detta var något jag noterade när jag satt och kollade på klassen innan jag red! Jag tycker faktiskt att jag hittills inte tyckt så alls när jag varit ute sedan jag började tävla dressyr igen för två år sen! När jag tävlade dressyr förr så var det ofta man hörde att den ena domaren tycker si och den andra så... Det var inte alltför sällan man då hörde att vissa inte ville tävla för vissa domare o.s.v, men numera känns det inte så! Visst är en del domare kanske lite hårdare (om man får säga så) men det är man ju genomgående och då spelar det liksom ingen roll. 

När jag satt där och tittade så tyckte jag att vissa dömdes upp och andra ner... Med det sagt så säger jag inte att mitt öga såg rätt, men jag skulle gärna vilja veta mer om hur man tänker och vad man tänker för poängskala för olika misstag eller plus för bra saker... En träning där man simulerar tävling och åskådarna funderar och sen får fråga domaren efter ritten vad han/hon dömde på olika moment för att skapa förståelse och utöka kunskapen? Kanske vore något?

Den kritik jag fick i LA gav mig också en fundering i efterhand... "Det gick bättre i den här klassen än förra". Det var det enda som stod längst ner på pappret...

Då undrar jag om jag blir bedömd för vad jag gör här och nu eller om jag blir jämförd med vad jag gjorde några timmar tidigare? Vet inte vad man ska kunna ta med sig för lärdom av ett sådant protokoll och vad jag ska tänka på och jobba mer med till nästa gång... Jo, jag har självklart en bra tränare och det är kanske bara jag som är kritisk, men jag tycker det är kul att läsa kritiken... Den här gången var den inte så upplyftande fast å andra sidan så var jag ju så jäkla nöjd ändå så kritiken kvittar på det stora hela :D

Nu ska negativa Helena dunka huvudet i kudden... Fast jag lovar, jag är inte så negativ egentligen ;)

Ännu en helg är förbi...

Då har ännu en helg skenat förbi... Tänk ändå om helgen kunde vara 5 dagar och arbetsveckan 2, det skulle kännas mycket bättre ;)

Inte för att jag inte gillar mitt jobb utan för att jag älskar min fritid :D

I fredags var vi på after work hos en kollega som gått i pension och vi blev bjudna på både bubbel, jordgubbar, pulled pork och god efterrätt... Har aldrig ätit pulled pork förut och blev glatt överraskad! Ja, jag vet... Det är konstigt att jag aldrig hade ätit det förut, men nu har jag det 😃

Fredagen var tolfte dagen på rad som jag jobbade så lördagen inleddes väldigt lugnt... Hästarna skulle förstås ut som vanligt men sen la jag mig faktiskt på soffan en stund och somnade om... Mycket välbehövligt!!! Sen blev det inte många knop förutom stall och rida hästarna... Och alla tre gick så himla bra! 

Castor, stackarn, fick en dos av Kittel... "Kvick, kvick, kvick.." Vet inte om det var precis så att Kittel skulle varit nöjd med vår kvickhet, men jag var så jag nöjer mig med det ;)

Råttan jobbade över bommar och trummade på riktigt bra! Hon är ju så härligt ambitiös i allt hon tar sig för :D

Och sist ut var Maja! Även hon fick jobba lite som Råttan vilket Maja gillade mycket... Min gamla Maja är rätt mycket tillbaka och är sig själv igen... Hästen med nio liv!

Idag har vi haft lite jubileum här på Östergården! Två år sen vi åkte den där långa resan till Kungsbacka, provred och tog med oss världens goaste lilla Kavat hem. Han har idag fått diverse godsaker i omgångar av både Christoffer och Caroline... Christoffer minns dagen för två år sen mest genom de två stora Legopaket som han fritt fick välja istället för ponnyn... Ha, ha, ha...

Ola och jag har fixat lite med gamla transporten och skurat både ut och insida så snart kan vi lägga ut den till försäljning, fixad och nybesiktad :)

Det blev sedan ett litet kortare pass på Castor för Caroline skulle ha jubileumsritt med Kavat och det måste självklart gå före. Men Castor blev iallafall hyffsat genomarbetad! Kvällen och helgen har sen avrundats på bästa sätt genom hoppträning med Råttan för Pia! Hon är så jäkla härlig... .. Ja, Pia med förstås fast jag tänkte på Råttan när jag skrev.. Tycker det gick riktigt bra, faktiskt t.o.m lite över förväntan! Hon tog rättning på ett helt annat sätt en tidigare och korrigerade sig. Att hon sen har en fantastisk inställning är grädden på moset! Riktigt kul när man får lite lön för arbetet man gör på hemmaplan!!

Nu har jag faktiskt lagt mig.... Nöjd och glad så laddar jag för en ny vecka! Redan imorgon kör vi hårt med träning för Anna B... Med tanke på det är det nog bäst jag sover nu och samlar energi ;)

Skitprat, skolproblem och en massa minioner ;)

Äh, jag kör väl skitpratsblogg jag med.... För på ett dygn har jag läst två olika bloggar som det stått en del om skitprat/skvaller i och det har fått mig att fundera lite vad jag vet och vad jag säger och vad jag själv upplevt. 

De som bloggat om det har haft sunda och konstruktiva åsikter så det här handlar inte alls om vad de skrivit eller att dom skrivit om det utan bara om min tanke runt skvaller/skitprat eller vad man nu vill kalla det?!

Svar ja, skitprat finns överallt och inte minst inom hästvärlden. Jag skrev en blogg för ett litet tag sedan som handlade om att vi skulle alla kunna bli bättre på att uppmuntra varandra och det tror jag verkligen att vi alla kan bli bättre på... jag med! Och jag tycker att jag försöker, jobbar iallafall på det! 

Däremot skitpratet får vi nog tyvärr leva med....Det finns överallt och vi kan inte påverka vad alla pratar om, men vi kan påverka vad vi själva väljer att lyssna på. Dessutom är skvaller något alla gillar och säger emellanåt. Ofta är skvaller kanske lite ”skitprat” och inte alltför sällan så vägs personliga åsikter in i skvallret förstås...

Jag som är ensam i stallet (förutom Caroline som ännu inte ens kan stava till skvaller) hör väldigt sällan något och vet väldigt lite vad som händer har jag märkt...  Trots det är jag övertygad om att andra pratar om mig ibland och det är helt ok så länge det inte går till förtal eller elakheter.  

Sen kan jag inte påstå att jag tycker det är roligt när man får känslan av att folk pratar om en, men jag tror man måste försöka borsta bort det för annars fastnar man i vad alla andra tror och det är ju  inte min sanning. Min sanning vet bara jag, vad jag gör och vad jag säger vet också bara jag.

Jag tror också att det är viktigt att man bara säger så mycket som man kan stå för! För om någon kommer och vill veta varför man sagt på det ena eller andra viset så är det jäkligt dumt att ens försöka säga något annat än det man sagt... Att ljuga om vad man själv sagt blir oftast väldigt dåliga lögner som genomskådas.... Ha, ha, ha.... :D

Sen finns det ju dom som använder andra personer för sitt skvaller... Alltså att man säger att ”den eller den har sagt...” bara för att ha något att prata om. Det är lågt, att sätta andra människor i klistret för att man själv inte kan stå för en åsikt eller komma på något vettigt att prata om....

Nog om det, vi kan nog alla bli bättre på olika saker och jag vill nog gärna tro att alla jobbar med att bli ett ”bättre jag”! Skitprat/skvallret har funnits så länge att vi får nog bara lära oss att lägga lite band på oss ibland och förlika oss för jag tror det kommit för att stanna....

Christoffer, vår kära son, är iallafall väldigt dålig på att ljuga och skvaller kan han knappt stava till... Kallprat är inte riktigt högst upp på prioriteringslistan när man har Autism ;)

Det är positivt, men det finns förstås massor av svårigheter också och igår blev det återigen en sån där händelse som är tråkig i vardagen... 

Jag skulle just gå på rast på jobbet när telefonen ringde, såg att det var skolan och drog en djup suck. Det är ju inte så att vi direkt kallpratar heller på telefon så jag förstod ju att något hänt!

Jo, den här gången hade det totalt ballat ur på rasten och det gick så långt att speciallärarna (som har Christoffer på eftermiddagarna) inte lyckades få ner honom i varv varpå de ringde mig. Det är ju inte mycket att be om utan att istället ge sig iväg för att hämta honom! Det är så synd om honom när han kommer gåendes över skolgården med en av lärarna i sällskap. Man ser ångesten lysa om honom, svetten rinner om honom, blicken flackar och ögonen blinkar om vartannat.

Självklart är det inte ok att han får utbrott på skolan, men det är svårt för att bli arg hjälper inte alls utan man får istället prata och försöka dra lärdom av det som hänt. Fast vi vet att det kommer hända igen för det är så det funkar för personer med AST, nästa gång kan situationen var identisk fast i en annan miljö och då kan inte han dra dom parallellerna utan för honom är situationen en helt annan och kommer antagligen göra om samma sak igen. Men då gör vi om allt igen och drar lärdom av den gången också....

Men på måndag har vi vårt månadsmöte med skolan... Andra har möten med sina barns lärare 1-2 ggr/år vi kör på 11 möten/år, men vi är oerhört tacksamma för dessa möten. Skolan tänker till i vad som inte fungerat sedan sist eller vad som fungerat och sen kluras det ut lösningar för att hans skolgång ska fungera så bra som möjligt. Han har redan nu så mycket underlättande saker i skolan och många lösningar som är personliga just för honom, det skulle kunna bli ett A4 bara för att rabbla upp allt. Och på måndag är vi på’t igen och då lär vi väl få diskutera gårdagens händelse igen J

Nej, nu ska jag ut och hoppa lite med Råttan på ridbanan. Bara några språng idag för på söndag är det hoppträning för Pia igen, inomhus i Rosensjö.

Även Maja ska få ett litet pass på ridbanan, fast hoppningen struntar vi i... Men lite cavaletti kanske?! 

Castor blev idag ”kidnappad”... En ridsugen, härlig person bad om ett litet lån ;)

Så han är redan klar för dagen och även Tea har fått röra på sig när Mathilda kom hit! Mathilda gjorde även en annan upptäckt när hon kom... Vi (jag och Christoffer) hade visst missat att stänga insläppet vid huset igår när vi tog in Maja och Tea... Till hästarnas förtjusning! De stod på vår välklippta gräsmatta (pappa Christer har varit i farten) och åt i godan ro på förmiddagen :o

Det är tur att det kommer lite folk till gården på olika tider under dagen.... Ha, ha, ha....