Vilken tragedi...

Igår morse vaknade jag till vad jag trodde var en vanlig dag, om än rätt tidigt med tanke på att jag var ute på julfest i fredags. Caroline vaknade vid 5.30 och då var det bara att pallra sig upp. Vid 8.30-tiden ringde telefonen och Åsa berättade om branden i Botorp. Man tror liksom inte att det kan vara sant, men efter en rask promenad till datorn och läsande på både NA, KT och Karlskoga Kuriren så blev det värsta bekräftat! Man kunde också se vilket stall det var och jag började direkt fundera på vilka som kunde vara drabbade... Genast börjar man fundera på vad man kan göra och om det finns något man kan göra, men det gör det ju inte! Tragedin är ett faktum som vi inte på något sätt kan få ogjort hur mycket vi än önskar det! Och man kan bara ana och spekulera hur man själv skulle känna, men riktigt veta det är det bara dom som nu är drabbade som gör. Ett stort stöd ska vi iallafall vara till hästägare, skötare m.fl när dom vill ha det!

Även om orsaken är oklar så är det helt klart att man själv genast har börjat fundera på vad vi har för säkerhet i vårt eget stall och vad vi kan göra för att minska risken att drabbas av samma tragedi.

Jag hoppas att ni som är drabbade orkar resa er ur denna tragedi och be om stöd och hjälp när ni behöver, det är det vi hästvänner är till för!

Nu ska jag gå iväg och vara tacksam mot de 6 kusarna utanför fönstret...